AHCUMFIGOVIN*

Sir Alex Ferguson – en kvarleva från en annan tid

1 av 5 | Foto: AP
FOTBOLL

Jag är säker på att all framgång jag har haft i att handskas med människor, i synnerhet att skapa lojalitet och dedikation i de lag som jag har varit manager för, kommer från min uppväxt bland de arbetande männen i Govan” Sir Alex Ferguson.

På Sir Alex Fergusons kontor hänger ett motto på väggen:

”Ahcumfigovin”.

Den som översätter harangen ordagrant har inga problem. Från skotska till engelska blir den ”I come from Govan”, från engelska till svenska ”Jag kommer från Govan”.

Den som försöker förstå vad den innebär måste däremot anstränga sig hårdare.

Govan är hamnarbetarnas stadsdel vid floden Clyde i sydvästra Glasgow, en sådan där stadsdel som är typiskt brittisk men samtidigt påminner en hel del om svenska bruksorter.

Alex Ferguson föddes och växte upp här i andra världskrigets skugga. Familjen bodde i en tvårummare, våningen ovanför en pub på Govan Road.

Under veckorna höll slamret från dockorna honom vaken på nätterna, på helgkvällarna barslagsmålen.

På Govans pluskonto fanns ett grundmurat idrottsintresse, en nästan militant tro på uppriktighet och en märklig, brokig solidarisk sammanhållning.

På minussidan – fattigdom, vardagsvåld i överflöd och en extrem misstänksamhet mot allt och alla som stack ut.

Tre generationer Ferguson hade arbetat på varven före Alex. Hans egen pappa – Alex Senior – jobbade där i 40 år och sägs inte ha kommit för sent en enda gång.

Alex Senior var en tuff, envis, plikttrogen man av den gamla stammen, en sådan som kallats Lutheransk i Sverige. En sådan som inte går till doktorn, framhäver sig själv eller pratar i onödan.

– Jag kunde komma hem efter en skolmatch där jag gjort fyra mål, och min mamma brukade säga: ”Det gjorde du verkligen bra”. Då sa min pappa: ”Usel jävla spelare. Passar aldrig bollen”. Sedan tjatade han så på mig under hela min lunch, berättar Ferguson.

Själv jobbade han aldrig i hamnen, men började på en fabrik i närheten som 16-åring. Fotbollen kom emellan efter bara några år, men Ferguson hann bland annat med att driva på en strejk för fabriksarbetarnas villkor.

Han är själv övertygad om att en människas bakgrund formar honom mer än något annat, och det är väldigt svårt att säga något annat än att livet vid Clyde verkar skapa fotbollstränare.

Storbritanniens fyra kanske allra mest framgångsrika managers – Matt Busby, Bill Shankly, Jock Stein och Ferguson – är uppvuxna inom en fyramilsradie runt floden.

Det är precis sådant som danar karaktär, att vara tvungen att arbeta högst upp på ett fartyg mitt i vintern när vinden kommer ylande nerför Clyde. Det är karaktär när folk måste jobba med trasor runt händerna eftersom det är så kallt att metallen bränner dig om du rör vid den, säger Ferguson.

Trots att han numera har en förmögenhet på upp emot en miljard kronor kallar han sig fortfarande socialist (”allt annat vore en förolämpning mot min pappas minne”), och är extremt stolt över sin bakgrund.

Han döpte sitt hus utanför Manchester till Fairfields, efter varvet hans pappa jobbade på, och sin första galopphäst till Queensland Star, efter en båt som han var med och byggde.

På hans kontor hänger dessutom ytterligare ett motto på väggen, och det är Govans eget:

”Nihil sin labore”, ”Ingenting utan arbete”.

”En manager kan aldrig förlora en argumentation. Aldrig.” – Sir Alex Ferguson.

När Alex Ferguson ledde sin första Manchester United-träning 1986 var han nervös – när han ledde sin andra hade han tappat tålamodet.

Han samlade sina spelare runt omkring sig och sa:

Ni måste ändra på ert sätt – för jag tänker aldrig i helvetet ändra på mitt.

Under femton år som professionell fotbollsspelare hade Ferguson skaffat sig ett rykte som en anfallare med begränsad talang, men med exceptionell vinnarvilja, ursinnigt temperament och vassa armbågar.

Under tolv år som tränare hade han spätt på det. Han hade blivit en skoningslös, allsmäktig manager som inte kompromissade. Själv sa han att han drevs framåt av sin bakgrund, sitta arv och av känslan av att aldrig ha blivit en riktigt stor spelare.

Hans första klubb som coach hade varit East Stirlingshire i den skotska trean, och i hans allra första match låg laget under mot Forfar med 3-0 i paus.

Han hade redan skrämt livet ur oss. Jag hade aldrig varit rädd för någon tidigare, men han var en skräckinjagande jävel från start, minns gamle East Stirling-spelaren Bobby McCulley.

I Aberdeen skaffade sig Ferguson smeknamnet ”Furious Fergie” – ”Ursinnige Fergie” – och historierna om hur han slog sönder tekoppar och läskflaskor under halvtidssnacken är många:

En annan gång så sparkade han sönder tvättkorgen. Ett par kalsonger flög genom rummet och landade på en killes huvud, som en mössa. Han rörde sig inte. Han satt bara där, vettskrämd. Fergie märkte inte ens något förrän han var färdig med utskällningen. Då tittade han upp och sa: ”Och du kan ta bort de där jävla kalsongerna från huvudet. Vafan tror du att du håller på med?”, berättar förre Aberdeen-spelaren Mark McGhee.

Flera av spelarna i Fergusons tidiga klubbar har pratat om hur de brukade upptäcka en främmande bil utanför huset på fredagskvällarna.

När de tittade närmare såg de att det var ”Fergie” som satt i bilen. Managern var ute på spionuppdrag för att försäkra sig om att spelarna inte var ute och slog runt på helgerna.

Ferguson var visserligen uppvuxen ovanpå en pub – och drev dessutom en själv innan han blev tränare – men hade ändå aldrig uppskattat suparkulturen som länge var så central i brittisk fotboll.

Under 80-talet hade Manchester United och dess storstjärnor – Bryan Robson, Norman Whiteside och Paul McGrath – en image som inofficiellt brittiskt ölhävarlandslag.

Spelarna själva såg drickandet som ett sätt att stärka lagandan, Ferguson som en stor anledning till att Man United inte vunnit ligan sedan 1967.

Han var chockad över hur otränade hans superstars var – och han bestämde sig direkt för att ta fajten.

– Det är slut på tiden då Manchester United är en kompisklubb lika mycket som en fotbollsklubb, förklarade Fergie på sin andra träning med Man United.

Ändå blev hans två första år i klubben trofélösa, och ändå fortsatte supandet. I alla fall misstänkte Ferguson det – och den första veckan i januari 1989 fick han det bekräftat.

McGrath och Whiteside var ute på en intensiv, tvådagars pubrunda, och tack vare ett intrikat nätverk av rapportörer och angivare fick Ferguson in tips som gjorde att han visste exakt vilka krogar hans spelare besökte.

Jag kan föreställa mig hur det såg ut, hur han satt vid sitt skrivbord med en karta över Manchester. Hur han kartlade vår dryckesrutt och satt ner en nål på vartenda ställe vi hade siktats, säger McGrath.

Under sommaren såldes både McGrath och Whiteside, och i stället köpte Ferguson in unga, formbara spelare som Danny Wallace, Gary Pallister och Paul Ince.

Kritiken var hård, tyckarna skakade på huvudet och fansen var tveksamma – men säsongen som följde vann Man United FA-cupen.

”Om en spelare tror att han är utom managerns kontroll finns det bara ett ord att säga – farväl.” Sir Alex Ferguson.

I oktober 1994 spelade Man United borta mot Barcelona i Champions League.

Det var utklassning. Barcelona ledde med 2-0 redan i paus efter mål av Stoitjkov och Romário, och Fergie drog iväg en av sina klassiska halvtidssalvor.

Måltavla – Paul Ince.

Du är en jävla fegis, Incey. Du pallar inte med den här scenen, va?

Spelaren försökte försvara sig:

Jag är ingen fegis. Våga inte kalla mig fegis, boss.

För att illustrera sin poäng böjde sig Ferguson ner över den sittande Ince och vrålade i hans ansikte:

Fegis! Du är en jävla fegis!

Ince hoppade upp från bänken och rusade fram mot sin manager. De tryckte pannorna mot varandra, och hade inte den assisterande tränaren Brian Kidd skiljt dem åt hade det mycket väl kunnat bli knytnävsslagsmål.

Det unika i den här situationen var inte utskällningen – såna fyrade Fergie av nästan varenda gång laget låg under – utan att Ince vågade reagera som han gjorde.

Kanske var det inte så konstigt, egentligen. Ince var en av de största stjärnorna i ett av Europas största lag.

Han var en av nyckelspelarna när Man United vann sin första titel på 26 år 1993 – och sedan följt upp det med att vinna The Double säsongen efter.

Han hade vikarierat som lagkapten för det engelska landslaget, och nu när Paul Gascoigne hade problem sågs Ince allmänt som landets bäste innermittfältare.

I sina egna ögon var han en världsspelare som förtjänade mer respekt än att bli förolämpad av sin manager – i Alex Fergusons ögon höll han bli en diva som förlorade kontakten med verkligheten.

Det fanns logik i båda ståndpunkterna. Ferguson hade en tendens att utse enskilda syndabockar när laget spelade dåligt, och gick ofta väldigt långt när han kritiserade dem. En av hans gamla spelare i Aberdeen har uttalat sig anonymt och kallat honom för ”en simpel mobbare som haft tur”.

Samtidigt hade Ince onekligen uppträtt mer och mer märkligt. Han insisterade på att de andra spelarna i laget skulle kalla honom för ”The Guvnor” – ”Guvernören” – och hade till och med köpt registreringsskyltar med bokstäverna ”GUV” till sin bil.

Dessutom var han allt mer ovillig att spela i den defensiva mittfältsroll som Ferguson gav honom, utan gav sig ut på allt fler olicensierade anfallsraider.

– Jag måste ha kontroll över mina lag. Jag observerade Paul noga under flera månader, och bestämde mig för att hans attityd och hans prestationer hade förändrats till en nivå som inte längre var acceptabel, sa Ferguson.

Redan efter den första titeln 1993 hade han samlat sina spelare runt ett kuvert. I det kuvertet, berättade han, hade han samlat sex namn på spelare som han misstänkte för att ha tappat sin hunger.

Efter säsongen skulle han gå igenom de namnen igen, och på de punkterna farhågorna besannats skulle spelarna inte längre tillhöra Manchester United.

Nu fanns det inga namn i det där kuvertet – det var bara ett psykologisk trick – men Ferguson använde sig likafullt av den princip han pratat om.

Han hade inte varit rädd för stora stjärnor tidigare heller, men nu höjde han insatserna ett par snäpp.

Han tittade på laget som vunnit dubbla ligatitlar åt honom – laget som byggt upp hans eget rykte – och bröt itu det.

Under sommaren såldes Ince, Hughes och Kanchelskis – legendariska, mytologiserade, hjälteförklarade spelare – och i stället satsade Ferguson på unga, formbara spelare som Paul Scholes, Gary Neville, Nicky Butt, Phil Neville och David Beckham.

Kritiken var hård, tyckarna skakade på huvudet och fansen var tveksamma – men säsongerna som följde vann Man United allt som gick att vinna.

”Det sista man vill se är någon som förändras som person” Sir Alex Ferguson.

I februari 2003 spelade Man United hemma mot Arsenal i FA-cupen.

Det blev katastrof. Arsenal spelade i stort sett med reservlaget, men vann ändå med 2-0 efter mål av Edu och Wiltord.

Efter matchen var Ferguson fullständigt rasande, och det var megastjärnan David Beckham han var allra argast på:

Vad fan höll du på med? Ashley Cole fick dig att se ut som en fitta.

Beckham hade känt Ferguson så länge att han visste vilket svar som skulle träffa bäst – en pik om den eviga taktiska duellen mellan hans egen manager och Arsenals tränare Arsène Wenger:

Och Wenger fick dig att se ut som en ännu större fitta. Igen.

Enligt skvallret från Old Traffords omklädningsrum är det nu som Ferguson ska ha sparkat en fotbollssko i ansiktet på Beckham, en sko som spräckte fotbollsmodellens ögonbryn och en lång vänskap.

Beckham skrev på för Manchester United på sin 13-årsdag, och hann beskriva Ferguson som en ”fadersfigur” hundratals gånger under sin tidiga karriär.

Han var själv uppvuxen i arbetarklasskvarter i östra London, och hade en bakgrund som inte skiljde sig överdrivet mycket från sin tränares.

När Manchester United spelade en vänskapsmatch mot Glasgow Rangers i mitten av 90-talet satt han på spelarbussen när Ferguson tog sina unga miljonärer på en rundtur genom sitt kära Govan.

Jag stannade till och med vid bageriet och bjöd dem på tatty scones (en sorts potatispannkakor). De var inte särskilt nöjda, men det gjorde män av dem, minsann, skrockade Ferguson.

Tre år senare presenterades David Beckham för Victoria Adams – popsångerskan som gick under artistnamnet Posh Spice – och från den dagen såg hans liv annorlunda ut.

Frisyrerna, örhängena, sarongerna, reklamkontrakten, metrosexualiteten, ikonstatusen? Beckham blev ett fotbollsfenomen som växte till något som världen aldrig tidigare skådat – och som låg så långt ifrån Govan som världen över huvud taget sträckte sig.

Ferguson upplevde det som att allt kändisglitter inkräktade på fotbollen, och konfrontationerna mellan de två började när Beckham bad om ledigt från försäsongsträningen för att förlänga sin smekmånad sommaren 1999.

Ferguson vägrade. Själv hade han över huvud taget inte haft någon smekmånad när han gifte sig med sin Cathy 1966.

Ett drygt halvår senare var det dags igen. Beckham missade en träning för att vara hemma med sin sjuka son – men samma kväll var hans fru på en modemässa i London.

I Fergusons ögon innebar det att hennes karriär gick före hans, och i nästa match var Beckham bestraffningspetad.

Beckham själv gav inga offentliga kommentarer, men det gjorde hans fru. I en intervju med ett modemagasin beskrev hon Ferguson som ”hämndlysten” och ”långsint”:

– Under de fyra år som jag känt David har han aldrig sagt mer än ”Hallå” till mig. När David klagade över att vi inte fick någon smekmånad sa han: ”Det är ditt problem, David. Jag bryr mig inte ett skit”. Nu har han sagt att ingen är större än Manchester United, och att han vill att David ska lämna klubben.

Under de närmaste åren var relationen mellan spelare och manager bräcklig. Beckham växte till världens mest berömde idrottsman. Han blev fullständigt ovärderlig för Manchester Uniteds varumärke och marknadsavdelning – men samtidigt mindre och mindre viktig för sin manager.

Bara några veckor innan cupmatchen mot Arsenal gav Ferguson en intervju till The Times. Han nämnde inga namn, men det var inte direkt svårt att gissa vem han pratade om:

Den moderna mannen har förändrats. Det finns ett behov av att bli igenkänd, av att bli känd. Du kan se det i örhängena, tatueringarna, sättet som deras klädstil och frisyrer förändras en gång i halvåret. Många ur min generation skulle säga samma sak om den yngre generationen, och förmodligen var det likadant i mina tonår. Jag kommer ihåg när jag köpte en Dean Marin-LP, ”Deano Latino”. Den låg på matbordet i Govan när min pappa kom in och sa: ”Jesus Gud, vem i helvete är det där?”.

Ferguson fortsatte:

– Jag oroar mig för dem som har en massa pengar. Hur kan man bevara hungern i dem? Mina spelares löner har plötsligt eskalerat till rikedomar som de aldrig kunnat föreställa sig som unga. Det gör dem avslappnade, och själv tror jag att det är som bäst när de är under press. Jag tror inte att de här lönerna någonsin kan vara bra för sporten. Du tänker för dig själv: ”Hur har det blivit så här?”.

Intervjun svängde och krängde, men summerades i en slutkläm som fick Ferguson att låta som Gudfadern från Govan:

– Folk tror att det finns grader av lojalitet, men det finns inga sådana grader. Om någon sviker mig en gång så finns det ingen väg tillbaka, sa han då.

Ferguson och Beckham hade känt varandra i drygt femton år när en fotbollssko flög genom luften i hemmalagets omklädningsrum på Old Trafford.

Sedan dess har de knappt pratat med varandra igen.

”Fotbollsspelare är mer upphöjda än filmstjärnor numera, och ibland är mitt svåraste jobb att hålla kvar spelarnas fötter på marken” Sir Alex Ferguson.

Det här är högtidernas tid för Sir Alex Ferguson.

På nyårsafton fyller han 65 år, och blir alltså pensionär i juridisk mening. Under sommaren har han firat 20-årsjubiluem som manager för Manchester United.

Det har varit en tid av oöverträffade, osannolika framgångar – och det har också varit en tid som det är väldigt lätt att se tydliga mönster i.

Alex Ferguson köper inte spelare. Alex Ferguson skapar spelare.

Under alla år i världens kanske största klubb har han inte värvat mer än två spelare som vid tillfället ansågs vara helt färdiga världsspelare, Fabien Barthez och Juan Sebastian Veron. Båda blev misslyckanden.

Fergie föredrar i stället att hämta ofärdiga spelare från mindre ligor eller – ännu hellre – att plocka upp ungdomar i tonåren och forma dem från grunden.

Innan han bestämmer sig för en ung spelare vill han besöka föräldrarna i deras hemmiljö, då han anser att det säger mer om hans framtid än ord någonsin kan göra.

– Talang är givetvis det mest nödvändiga, men lika viktigt är egentligen karaktär, attityd och begäret att lyckas. Den drivkraften måste formas i ungdomen.

Ju yngre spelarna är, desto större inflytande får också Ferguson på dem. Han är det närmaste toppfotbollen kommer de mytomspunna tennispapporna, de som rigoröst drillar sina idrottsbroilers till framgång, på bekostnad av allt liv utanför arenorna.

De spelare som tillhört Manchester United länge har en tendens att påminna väldigt mycket om varandra.

De är familjemän som gifter sig tidigt och sedan tillbringar nästan all tid utanför fotbollsplanen hemma. De är tystlåtna, pratar ogärna med medierna och när de väl gör det så betonar de nästan alltid kollektivet.

”Fergusons spelare uppför sig som medlemmar i en religiös kult”, skrev Daily Telegraph i slutet av 1990-talet.

I vanliga fall brukar fotbollsspelare prestera som bäst när de är mellan 27 och 30 år gamla. I Manchester United är det däremot ofta unga spelare som presterar bäst.

Sedan brukar något hända. Sedan kommer ofta något som bäst kan beskrivas som en försenad tonårsrevolt.

I takt med att spelarna blir vuxna blir de allt mindre benägna att acceptera att managern är allsmäktig, att hans ord är blind lag och att han har en gudagiven rätt att skrika förolämpningar i ansiktet på dem.

Det har hänt med Ince och Beckham, men i olika former har det också hänt med till exempel Jaap Stam, Ruud van Nistelrooy och Roy Keane.

– Dagens spelare kan ofta inte ta en utskällning. Numera vill alla ha den amerikanska varianten med ryggdunkar hela tiden, snarare än att möta verkligheten. De gillar inte att höra sanningen, säger Ferguson.

Det vore enkelt att falla i fällan där man bara ser Alex Ferguson som en diktatorisk gaphals, men man ska komma ihåg att ytterst få spelare blir bättre – eller klarar ens av att hålla samma nivå – efter att ha lämnat honom och Manchester.

Och tja? Sen finns det ju åtta Premier League-titlar, fem FA Cup-segrar, två Cupvinnarcup- och en Champions League-buckla att ta hänsyn till.

Vad gäller resultat finns det inget att diskutera, inga nyanser att snacka om – Alex Fergusons metoder har fungerat.

Frågan är bara om de fortfarande gör det nu när almanackan kryper upp mot 2007.

Under de tre senaste säsongerna har Fergie inte ens varit i närheten av att vinna vare sig ligan eller Champions League – de två troféer han verkligen bryr sig om – och när detta skrivs ser truppen ännu svagare ut inför den kommande säsongen.

Engelsk fotboll domineras just nu av José Mourinho, Rafa Benitez och Arsène Wenger, tre tränare som stöpts i helt andra former än 1950-talets Govan.

Även om det vore idiotiskt att måla upp Ferguson som en förhistorisk dinousaurie så finns det ändå en hel del frågor som är befogade att ställa.

Är det över huvud taget realistiskt att bygga upp ett lag kring egenfostrade ungdomar nuförtiden? Borde inte Ferguson redan ha accepterat behovet av att köpa in – och lära sig hantera – färdiga världsspelare för att stå sig i konkurrensen med Chelsea och Barcelona?

Och är rädsla en motivationsfaktor som fungerar på 2000-talets stjärnskott? Hur kommer Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo – två av världens rikaste ungdomar – att reagera när deras manager ställer sig och vrålar fem centimeter från deras ansikte?

Well, det är bara att vänta och se – för förr eller senare kommer vi att få svaret.

”Vissa säger att livet handlar om att skaffa så många vänner som möjligt. Jag säger att du bara behöver fyra för att bära din kista” Sir Alex Ferguson.

Alex Fergusons pappa dog i slutet av 1970-talet.

Bowlingklubben han varit medlem i döpte om en av sina årliga utmärkelser till hans ära, och Alex den yngre åker då och då upp till Govan för att vara prisutdelare.

En gång tog klubbsekreteraren mig på en rundtur. Alla männen i klubben satt och spelade domino, så sekreteraren presenterade mig: ”Det här är Big Alex´s grabb”. En av dem tittade bara på mig och sa: ”Aye, men du kommer aldrig att bli en lika bra man som din far”.

Ferguson älskar att berätta den här historien, och han älskar sensmoralen i den.

– Det fantastiska med att komma från en arbetarklassbakgrund är att de inte ser mig som Alex Ferguson, Manchester United-tränaren, där uppe. De bryr sig om hur många Europacuper jag har vunnit eller hur många mål jag har gjort. De mäter dig efter vem din far var och vem din mor var, och det tycker jag är underbart.

Alex Ferguson må vara Sir Alex numera, men han är fortfarande som lyckligast och som mest avspänd bland dem han ser som sina likar i Skottland.

Häromåret var han i Aberdeen för att ta emot stadsnycklarna som tack för sina insatser i klubben han tränade innan han flyttade till Manchester.

Ceremonin krävde att Fergie drog på sig ett par riktigt urlöjliga hattar, och alla de som vant sig vid hans sammanbitna käkar vid sidlinjen kunde inte låta bli att gapskratta.

Konferenciern kunde inte hålla sig, utan frågade Ferguson om han räknade med att få gliringar av sina spelare när bilderna nådde Manchester.

Svaret kom blixtsnabbt:

– Låt dem försöka. Om de tror att de är tillräckligt modiga.

Om en månad fyller Sir Alex Ferguson 65 år och blir pensionär. Elaka tungor kan kalla honom för en kvarleva från en annan tid – och Ferguson själv håller med. ”Aye. Jag är från en annan era. Men anledningen till att jag ändå lyckas hänga kvar är att den eran var en bättre era än den som finns i dag.” Texten är ursprungligen publicerad i septembernumret av Sportmagasinet.