Makt– och titelkampen

Historien om två tränare som verkligen hatar varandra

FOTBOLL

Två titaner brakar samman på Emirates Stadium i eftermiddag.

Två kolosser som stångats i mer än ett årtionde.

Två riktiga tungviktare som verkligen avskyr varandra.

Och nu snackar vi alltså bara om tränarna.

Hösten 2004 var Sir Alex Ferguson på en välgörenhetsmiddag i Mere utanför Manchester.

Det ingick i programmet att skotten skulle svara på frågor från publiken, och vissa undringar visade sig vara klurigare än andra:

– Om du har en pistol med en enda kula i – vem skulle du skjuta? Victoria Beckham eller Arsène Wenger?

Ett par sekunders paus följde. Ferguson la pannan i djupa veck och grubblade, men lyckades ändå inte bestämma sig:

– Kom igen, kan jag inte få två kulor?

Givetvis flinade Ferguson när han sa det, men innebörden blev inte otydlig för det. Alla inom engelsk fotboll kände ju redan till den gamla sanningen.

Alex Ferguson avskyr Arsène Wenger – och Arsène Wenger föraktar i sin tur Alex Ferguson.

United bröt sviten – på en filmning

Några dagar efter den här välgörenhetsbalunsen drabbade Man United och Arsenal samman på Old Trafford.

Gästerna från London hade otroligt nog inte förlorat på 49 ligamatcher, och var alltså bara ett oavgjort resultat ifrån att spränga den magiska 50-gräns som inget annat engelskt lag lyckats nå under 130 års fotbollshistoria.

De lyckades inte.

En kontroversiell straff – Wayne Rooney gick i däck utan att någon rörde honom – berövade Arsenal chansen att skriva historia.

Efteråt svallade känslorna i spelargången. Thierry Henry sägs ha brottats med Roy Carroll, och flera andra spelare ska ha varit på gränsen till regelrätta slagsmål. Arsenals materialförvaltare Paul Johnson försökte gå emellan, fick en smäll, och började blöda näsblod.

Mitt under tumultet kom Alex Ferguson ut från katakomberna. Han berättar:

– Wenger stod där och kritiserade mina spelare, kallade dem för filmare. Jag sa till honom: ”In med dig i omklädningsrummet och uppför dig. Lämna mina spelare i fred”. Då kommer han sprintade mot mig med höjda nävar och sa: ”Vad ska du göra åt det då?”.

De två tränarna skiljdes åt, men i stället började spelarna i Arsenals omklädningsrum att kasta mat på Ferguson. En skål ärtsoppa landade på kavajen och en bit pizza träffade mitt i ansiktet.

Den snart tio år gamla fejden mellan två av världens mest berömda managers hade kulminerat.

En dålig start

Arsène Wenger hade bara varit i England ett par månader då han för första gången drog på sig Fergusons vrede.

Fransmannen var kritisk till ett förslag om att förlänga säsongen 1996-97 – han menade att det skulle gynna ett hårt matchande Man United – och fick en ilsken reaktion till svar:

– Han är en novis som borde nöja sig med att ha åsikter om japansk fotboll, fräste Ferguson.

Relationen fick en dålig start, och allt eftersom de två männen fick mer med varandra att göra blev det tydligt att de helt enkelt inte gick ihop.

Ferguson formades i Glasgows hamnarbetarkvarter, och hoppade av skolan som 16-åring för att börja jobba på en fabrik.

Wenger är son till två välbeställda restaurangägare, och har examen i både ekonomi och sociologi från universitetet i Strasbourg.

– De säger att han är så intelligent. ”Åh, han pratar fem språk”. Jaha. Jag har en 15-årig kille från Elfenbenskusten i juniorlaget som pratar fem språk, ironiserade Sir Alex Ferguson.

Han började tidigt irritera sig på auran runt Wenger, på föreställningen om hans kontinentalt sofistikerade manér, på hans sätt att distansera sig från de engelska tränarnas traditionella kompisgäng:

– Här är det tradition att tränarna tar en drink ihop efter matcherna, men Wenger är den enda som inte ställer upp på den kutymen. Det skulle göra honom gott att slappna av lite.

Sedan var det förstås det där med resultaten också. Innan Wenger kom till landet hade Man United fått dominera engelsk fotboll så gott som ostört i fem år, men nu hade laget plötsligt en jämnstark rival.

Ju mer Ferguson irriterade sig på Wenger, desto bättre tycktes Arsenal prestera – och ju bättre resultat Arsenal nådde, desto mer störde sig Ferguson på Wenger.

När The Gunners säkrade ligatiteln på Old Trafford våren 2002 förvandlades presskonferensen efteråt till rena lyteskomiken. Ferguson satte tonen:

– De är bråkstakar som lever på aggressivitet. Vi är ett bättre fotbollslag.

Wenger replikerade på sitt karaktäristiska sätt:

– Alla tycker att de själva har den vackraste frun hemma hos sig.

”Fergie” ryckte till:

– Jaha, ger han sig på frugan nu också?!

Fram till och med den här punkten framstod Arsène Wenger som en ganska överlägsen vinnare av den psykologiska tvekampen. Visserligen visade han missnöje när Ferguson pepprade på med sarkastiska attacker, men han nedlät sig sällan till att svara utan betonade viljan att låta fotbollen tala i stället.

Pikarna fortsatte dock regna in norrifrån, och med tiden nöttes till och med den franska försvarsmuren ner.

I oktober 2004 pratade Ferguson om Arsenal som ”en mobb som kommer undan med mord, ett lag som uppför sig värre än något annat jag sett inom idrotten” – och den här gången fnös Wenger tillbaka:

– Vad vill han? Rada upp oss mot en vägg och skjuta oss allihop? Jag hoppas att han lugnar ner sig.

En knapp vecka senare inträffade intermezzot i spelartunneln på Old Trafford – det som de engelska tabloiderna numera refererar till som ”The Battle of the Buffet” – och från den punkten gick det lågintensiva skyttegravsskjutandet över i öppet krig.

Ferguson var rasande över att Wenger förnekade hela pizzaepisoden, och beskrev Arsenal-coachen som ”en skam”.

Fransmannen släppte i sin tur på alla spärrar när han bemötte utspelet:

– Ferguson har tappat alla begrepp om verkligheten. Han ger sig ut för att hitta en konfrontation, och sedan begära han att den han konfronterar ska be om ursäkt. Den här gången tryckte han för hårt på korken.

Svinhuggen ven fram och tillbaka i flera månader, och intensifierades när returmötet i februari 2005 ryckte närmare.

Tränarförbundet försökte medla, fotbollsförbundet försökte medla – ja, till och med idrottsministern försökte gå emellan. Till sist krävdes det att London-polisens talesman Barry Norman gick ut och betonade allvaret:

– Lagen är bittra rivaler, och sånt här beteende kan sprida sig ut i publiken. Det är oansvarigt av de här två att spä på fientligheterna. Det kan leda till våld, och det måste sluta.

Endast Arséne sa nej...

Tränarna accepterade direktiven, och formulerade varsitt tystnadslöfte. Wenger slog klubban i bordet:

– En sak är klar, och det är att jag inte kommer att reagera på fler av hans provokationer. Jag kommer aldrig att svara på frågor om den mannen igen.

Wenger verkar vara inställd på

att hålla sitt löfte.

När Sir Alex Ferguson firade 20-årsjubileum som manager för Manchester United satte klubbens egen tv- kanal ihop ett hyllningsprogram.

Fotbollsprofiler från hela världen ställde upp. José Mourinho höll ett lovtal, Marcello Lippi gav en eloge, Fabio Capello såg det som ”en ära” att delta.

En enda person tackade nej till att medverka.

Jodå, Arsène Wenger.

Totalt: