Sir Alex gjorde ett misstag – då slog mästertjuven till

FOTBOLL

LONDON. Som en juveltjuv om natten, tyst, osynlig, en anonym man i skuggorna.

Plötsligt är kuppen genomförd och glittret borta.

Utan att vakterna fattat ett smack.

Thierry Henry, mästertjuven, har slagit till igen.

Vet inte hur många gånger man suttit där och muttrat över Henry:

”Han GÖR ju ingenting. Nån enstaka rusch för syns skull...annars går han mest omkring där med slappt hängande haka och ser nonchalant ut, är karln ens svettig?”

Och så när matchen är slut är det lik förbaskat Thierry Henry som står som Arsenals store hjälte efter att ha trollat fram ett konstnummer från ingenstans – med största möjliga elegans och minsta möjliga ansträngning.

Driver han med oss?

I bland verkar det nästan så.

Hett möte mellan några av de riktigt stora på Emirates i går:

?Wayne Rooney, The Wonderkid, som äntligen fick göra mål igen.

?Ronaldo, mittfältaren/artisten som gjort 13 redan.

?Henrik Larsson, en av Europas största målmaskiner i modern tid.

?Thierry Henry, äventyraren Thomas Crown i fotbollstappning.

Det blev inte mycket till skottväxling, får man säga.

Ingen hjälpte Larsson

Larsson var för ensam och avskuren på topp, fick för få bollar av en löjligt egoistisk Ronaldo, och tvingades ägna matchen åt att brösta ned bollen till närmaste man i en slags märklig target-roll.

Rooney var långt tillbakadragen och sällan i växelspel med Larsson. Fick dock nicka in Uniteds 1–0-mål på Patrice Evras härliga inlägg.

Henry syntes inte mycket, fick anmärkningsvärt mycket spö av Rio Ferdinand i duellerna, och när matchuret visade på 83 minuter var United fortfarande i en ledning som verkade hålla hela vägen – både i matchen och i ligatabellen.

Bröt ben i foten

Men så kom Robin van Persies kvittering, rakt-upp-i-taket (han bröt ett fotben i samma ögonblick), sedan Paul Scholes förlorat en tilltrasslad situation mot Fabregas/Rosicky på Uniteds planhalva. En mer bestämd rensing av Scholes där och vi hade inte suttit här och pratat om Henry nu.

För sen...ja, det kändes faktiskt som en naturlig följd, kom STÖLDEN.

Snopet för United

Som en blixt över londonhimlen, på stopptid, en klockren nick av mannen som kan koka soppa på en spik:

2–1, Thierry Henry!

Jag trodde trumhinnorna skulle lossna av jublet på Emirates.

Det var verkligen en störtskön avslutning på en match som jag kanske väntat mig mer av.

Väldigt snopet för det United som började matchen i absolut mästarklass, men också lite skyll-er-själva-läge eftersom det blev väldigt försiktigt, defensivt och spelfördröjande mot slutet.

Jag tror Sir Alex gjorde fel som inte vågade chansa lite mer när Arsene Wenger bytte in allt vad han hade av offensiva krafter. Det var kontringsläge så det skrek om det, han borde varit positiv, men United-managern bytte ut Henrik Larsson mot Saha, slutade tänka konstruktivt, började tänka maskning och spelfördröjning, och det straffade sig.

För Arsenal blev det givetvis en underbar avslutning och en moralhöjare så det stänker om det inför en intressant fortsättning på ligaspelet. Jag tror Wenger kan ha rätt när han säger att tolv poäng inte är ointagligt.

Man måste älska Arsenal

Man måste bara älska det unga Arsenal som knappt är torrt bakom öronen, men som spelar en så skön fotboll när det behövs som mest. Tänk att till exempel en grabb som Cesc Fabregas, som hade tufft till en början mot veteranhårdingen Paul Scholes, till slut kan mala ner allt motstånd och vinna matchen på mitten.

Det var nära att jag fick in mitt tips, 1–0 till United och målskytt Rooney, men man kan som sagt aldrig räkna ut ett ungt Arsenal som leds av veterantjuven Thierry Henry.

Och det är okej för mig, det här var det bästa som kunde hända för spänningen i ligan.