Fotbollens nya tungviktare

Erik Niva berättar historien om hur Sulaiman al Fahim tog över City

Robinho är första pusselbiten i vad som kan komma att bli en riktigt stor toppklubb.
Foto: Bildbyrån
Robinho är första pusselbiten i vad som kan komma att bli en riktigt stor toppklubb.
FOTBOLL

MANCHESTER. Kungafamiljen i Abu Dhabi har förvandlat Manchester City till Europas nya superklubb.

Vem?

Varför?

Emirates Palace Hotel i Abu Dhabi är ett av världens få sjustjärniga hotell.

Det kostade nästan 30 miljarder kronor att bygga, och huvudlobbyn har en kupol som är mer än dubbelt så stor som den i St Pauls Cathedral i London.

Sviterna går loss på ungefär 85 000 kronor natten.

För lite knappt två veckor sedan hade en handfull män samlats i ett av de här rummen för att göra affärer.

Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra. Hans medhjälpare Pairoj Piempongsant. Och så Doktor Sulaiman Al Fahim, företrädare för kungafamiljen i Abu Dahbi.

Klockan är exakt 10.59 på förmiddagen den 1 september, svensk tid, då de första nyheterna började sippra ut ur sviten. Arabian Business Magazine rapporterar att Abu Dhabi United Group köpt Manchester City.

Tre minuter senare går ­investerarna själv ut med samma besked. Det dröjer ­sedan ytterligare en dryg halvtimme – fram till klockan 11.37 – innan Man City själva ­bekräftar affären.

Under de tolv timmar som nu följer får faxmaskinen i sviten på Emirates Palace jobba hårdare än den någonsin tidigare gjort.

Pappersbuntar skickas över hela Europa. Till Manchester och till London, till Madrid och Valencia, till Stuttgart och Amsterdam.

När klockan till sist slår midnatt i England – den är nu tre på natten i Abu Dhabi – tystnar till sist pipen från faxmaskinen.

Under en intensiv halvdag har Sulaiman Al Fahim spenderat ungefär tre miljarder kronor på att först ta över Manchester ­City och sedan värva dit Robinho.

Han har försökt sätta sprätt på ytterligare en och en halv miljard, med jättebud på David Villa, Dimitar Berbatov, Mario Gómez och Klaas-Jan Huntelaar.

Att den europeiska toppfotbollen fått en ny tungviktare är uppenbart för alla som hänger med i idrottsvärlden.

Att det är en maktkamp mellan bittra ­rivaler nere i Förenade Arabemiraten som utlöst hela den dramatiska karusellen är det däremot inte särskilt många som inser.

Titta på en karta över Förenade Arabemiraten, och du ser två punkter som ligger så tätt ihop att namnen nästan skär in i varandra.

Där ligger Abu Dhabi, ungefär mitt i federationen. Och där ligger Dubai, bara ett stenkast upp längs kusten mot Oman.

Vilket av emiraten känner du bäst till? Vilket har lyckats bäst i att sprida sitt namn över världen? Vilket har givit intryck av att vara störst, rikast och mäktigast?

Jag är rätt säker på att du svarar Dubai på alla de tre frågorna.

Jag är ännu mer säker på att Dubai i själva verket är Abu Dhabis fattiga, lilla kusin.

Nio procent av jordens oljereserver tillhör Abu Dhabi, femton procent av gastillgångarna. De här naturresurserna beräknas räcka i ytterligare 100 år.

Dubai? De har inte ens en hundradel så mycket olja som Abu Dhabi. Och de små skvättar som fortfarande finns tros vara helt slut före år 2020.

Stormsuccé

Därför de konstgjorda öarna, de kilometerhöga skyskraporna och alla de andra storslagna planerna. När oljan är borta tänker Dubai överleva genom turism, och hittills har den spektakulära struktur­omvandlingen varit en stormsuccé.

Dubai har lyckats marknadsföra sig som världens nya glittrande drömfabrik. Den som tänker Förenade Arabemiraten – den tänker Dubai.

Abu Dhabi? Vad är det?

Jo, det är den rika grannen som fått nog av att ignoreras och i stället kastat sig in i pr-kriget. De sjustjärniga hotellen var ­bara början. På väldigt kort tid har härskar­familjen sett till att etablera falanger av ­både Guggenheim-muséet, Louvren och Sorbonne i Abu Dhabi.

Den nystartade investeringsgrenen sägs ha en budget på ungefär sju triljoner kronor – ja, triljoner – att sätta sprätt på.

Fotbollen har verkligen kommit att illustrera skillnaden på ekonomiska muskler och ekonomiska muskler.

Där Dubai vridit och vänt på ett möjligt köp av Liverpool i åratal gick Abu Dhabi in och köpte Man City på 13 timmar. De brydde sig inte ens om att gå igenom bokföringen.

Men spenderarskenet kan bedra, och det finns ytterligare en viktig skillnad mellan de två konkurrerande emiraten som är viktig att förstå.

I det nyrikt västerniserade Dubai räcker det med att knacka på fasaden för att hitta flödande alkohol, kastade abayor och till och med systematiserad prostitution.

När Abu Dhabi planerade att bygga världens största moské lät Mecka påpeka att det nog vore klädsamt att låta den äran stanna i profetens hemstad.

Abu Dhabi skissade genast om sina planer till en mindre skala. Det här är nämligen ett emirat som tar sin islam på största allvar, till skillnad från sin vulgärt stökiga småkusinen.

Skrev jag kusin? Ja, just det. Härskarfamiljen Al Maktoum i Dubai och Al Nahyan i Abu Dhabi är just kusiner.

Bakom kulisserna sägs de avsky varandra.

Innan alla glömmer bort det – mitt i alla geopolitiska maktkamper och allt arabiskt intrigerande finns här visst en anrik ljusblå fotbollsklubb från Moss Side också.

Vad kommer de nya tiderna egentligen att innebära för Manchester City?

Som vid alla övertaganden ställer sig fansen nu de befogade frågorna om karaktär och identitet. Förstår verkligen det nya styret vad klubben är för något, har de respekt för historien och traditionen?

För att få svar på de frågorna behöver man inte nödvändigtvis vända sig mot Abu Dhabi fem gånger om dagen.

Inget liknar morgondagens City

En av de stora anledningarna till att den arabiska kungafamiljen köpte in sig i Man City var ett 83-sidigt dokument med titeln ”A New Model For Partnership In Football”, skrivet av klubbens verkställande ordförande Garry Cook.

Här presenteras en framtidsvision med egna energidrycker och märkeskläder, en modell där taxibilar i Indien och telefonkort i Kina är lika viktigt som ett fotbollslag i England för affärsimperiet Manchester City.

– Än så länge har inte den engelska fotbollen skrapat på ytan av sina marknads­föringsmöjligheter. Sitter man och ser ­våra matcher på en bar i Peking eller Bangkok så ser man reklamen: ”Rörmokare Fred Smith – ring det här Manchester-numret”. Det är något som inte stämmer där.

I mer än 20 år jobbade Cook på Nikes ­huvudkontor i USA. Därifrån har han utvecklat sina idéer om en stängd engelsk liga med 10-14 lag, och sin fixering vid det han kallar ”box office signings”.

– Namnet Richard Dunne rullar inte direkt av tungan i Peking. Med all respekt så behöver vi en annan sorts spelare för att sprida vårt varumärke.

Allt tyder på att Man City framöver kommer att drivas med en kombination av brittisk-amerikansk marknadsimperialism, muslimsk

filosofi och arabiska triljoner.

Exakt vad som blir kontentan är omöjligt att säga – men det går att garantera att ingen någonsin skådat en fotbollsklubb som liknar morgon­dagens Manchester City.

Inte ens Manchester Citys egna fans.

FAKTA

Doktor Sulaiman Al Fahim:

31-åringen som de kallar för ”Arabemiratens Donald Trump” är mannen som har förhandlat fram affären med Man City och kommit med alla utspel om att köpa Cristiano Ronaldo, Kaká och Fernando Torres – men när allting kommer kring är han inget annat än en mellanhand som lär marginaliseras framöver.

Shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan:

Den medlem av Abu Dhabis kungafamilj som tar hand om investeringar i utlandet. Shejken är en av 19 söner till Förenade Arabemiratens grundare (i familjen finns också ”talrika” döttrar), men en av bara sex som föddes av hans ”favoritfru”. Kommer att inta rollen som Man Citys nye ägare.

Garry Cook:

Kommer att behålla sin position som verkställande ordförande. Nike-skolad marknadsförare som vill amerikanisera den engelska fotbollen. Tycker att Premier League bör bli en stängd superliga, och att Manchester City ska bli ett multiföretag med fokus på de asiatiska marknaderna. Håller egentligen på Birmingham City.