Inkast – version 2.0

Erik Niva om Rory Delap – mannen med Premier Leagues målfarligaste armar

Rory Delap med sitt fruktade inkast.
Foto: Scanpix
Rory Delap med sitt fruktade inkast.
FOTBOLL

Alla vet vad han kommer att göra – ingen kan stoppa det.

Långkastaren Rory Delap är på väg att bevisa att det mest effektiva sättet att göra mål i fotboll är att använda händerna.

Lokaltidningen har liknat ljudet vid ”Apach­ernas krigsdans, ögonblicket innan de ­anfaller den omringade vagnkaravanen”.

Själv fick jag höra det den 14 september

i år. Stoke mötte Everton hemma på Britannia Stadium, och efter en dryg timme vaskade de fram ett inkast halvvägs in på offensiv planhalva.

Omedelbart började det. Det taktfasta klappandet, det förväntansfulla stampandet, det utdragna vrålet:

– Roooooo…

Hemmalagets vänsterytter Rory Delap plockade upp bollen, torkade av den med tröjan. Han tog fyra korta steg, ett längre som avstamp – och sedan vräkte han iväg bollen drygt 40 meter in mot straffområdet.

– … ooooory.

Jag trodde att ljudet kulminerat, men det gjorde det först en sekund senare. Det var då en desperat Phil Jagielka inte kunde ­göra något annat än att styra in Delaps enorma inkast i eget mål och jublet exploderade.

Stoke hade kvitterat till 2–2. Båda målen hade kommit efter långa inkast

Efter matchen gick jag ner i­ ­katakomberna och lyssnade på presskonferensen. Evertons manager David Moyes bara skakade på ­huvudet när han fick en fråga om Delap:

– Som att möta en mänsklig slunga.

Det långa inkastet har haft 125 ­tuffa år.

Metoden nådde sin förra höjdpunkt ­redan 1882. Kastet var fortfarande inte reglerat, och inför en landskamp mot Skottland specialgnuggade de engelska spelarna en ­enarmsrörelse som påminner mycket om dagens målvaktsutkast.

Notts County-spelaren William Gunn var samtidigt landslagsman i cricket, och hade den rätta snärten i kastarmen. Och visst, hans kast kom också att avgöra matchen – men mycket till fotboll var det ju inte.

Engelska FA tog beslutet att skriva om reglerna, att förbjuda enarmskast. Och med det begravdes det långa inkastet i nästan 90 år.

Sedan kom Ian Hutchinson, en Chelsea-spelare med stora händer och förlängd ryggrad. I slutet av 1960-talet blev han den första att systematiskt fullfölja kaströrelsen i stället för att bromsa armarna i huvudhöjd.

– Folk blev som tokiga när mina kast började ställa till med problem. En professor kom till vår träningsanläggning och ­frågade om han kunde få låna mig en dag. Han ville ta röntgenbilder av mig – helt naken – när jag kastade bollen inne i en becksvart ­hangar. Han kom fram till att jag hade en förlängning av ryggraden och dubbla leder i båda skuldrorna. Därför fortsatte mina armar ­automatiskt framåt när andra stannat ­förut.

Hutchinsons kast fick smeknamnet ”The Windmill”, Väderkvarnen, och avgjorde bland annat FA Cup-finalen 1970.

Men revolutionen var kortlivad. Försvarare lärde sig ganska snabbt att hantera Hutchinson och hans efterföljare, och attackmetoden avskrevs återigen som ineffektiv.

Visst kom det en och annan långkastare, visst blev det ett och annat mål – men så sent som 2006 publicerade universitetet i Bath och forskaren Ken Bray undersökningen ”How To Score”.

I den dömdes inkastet ut på vetenskap­liga grunder. Ett inkast var lösare än en frispark eller en hörna, hette det, bollen var längre tid i luften. Enligt Brays statistik innebar det att försvararna hann justera sina positioner innan bollen nådde straff­området.

Men de siffrorna måste ha missat Rory Delap.

Hittills har Stoke City gjort 13 mål under sin debutsäsong i Premier League. Sju av dem – 54 procent – har kommit som en ­direkt följd av Rory Delaps inkast.

Förra helgen låg han bakom båda målen när självaste Arsenal kraschade på Britannia Stadium.

– Han är den första fotbollsspelare jag sett som är bättre när han använder sina händer än när han använder sina fötter. Fantastiskt, flämtade en hänförd Luiz Felipe Scolari.

Inför säsongsstarten krympte Stoke ­måtten på sin hemmaplan. Idag är den ­bara 64 meter bred, vilket är så smal som Fifa tillåter den att vara. Allt är givetvis gjort för att få ut så mycket som möjligt av Delaps ­missiler.

– Det är intelligent gjort. Jag gillar den där coachen, kommenterar Scolari.

”Den där coachen” heter Tony Pulis, och har maximerat Rory Delaps potential. ­Under de två år som de båda jobbat ihop har de arbetat målmedvetet för att ­effektivisera kasten.

Enligt en undersökning vid Brunels universitet ska ett inkast optimalt släppas iväg i 30 graders vinkel, men vissa spelare är ­ända uppe i 60 grader. Pulis gick andra ­vägen.

Han beordrade en lägre utgångsvinkel – 20 grader – för att få hårdare, snabbare kast.

Sagt och gjort. När kasten idag viner in mot motståndarmålet har de ofta en hastighet på över 60 kilometer i timmen, vilket är fullt jämförbart med de flesta inlägg. Dessutom påbörjas de från en höjd på drygt två meter – till skillnad från ett inlägg som slås från marken – och susar därför fram nästan helt utan båge.

– Jag tror att de skapar så många problem just för att de är så flacka. Det blir väldigt svårt för försvararna att hinna plocka upp bollbanan, säger Pulis.

Ska det vara någon nytta med kasten krävs det dock samtidigt att det finns stora, tunga anfallsspelare som kan stånga sig fram till bollen. Det har Pulis insett.

I startelvan mot Arsenal senast hade han tio spelare som var minst 183 cm långa.

Rory Delap själv har varit förvånansvärt motvillig att mjölka sin nyvunna status som assistleverantörernas superstjärna.

Han verkar nästan lite frustrerad över att betraktas som endimensionell – bättre med händerna än med fötterna – och på ett sätt går det att förstå honom. Trots allt hade ju 32-åringen gjort nästan 200 Premier League-matcher och 11 landskamper för Irland innan allt det här brakade loss.

– Jag tycker ju själv att jag kan göra mer än bara kasta inkast, men samtidigt får man ju förstå uppmärksamheten och försöka njuta av den. Det kan ju vara kul för mina barn att se min fula nuna i tidningen.

Under uppväxten var Delap aktiv spjutkastare. Han påstår själv att han inte hade någon vidare teknik, men att han ändå fick iväg spjutet dryga 40 meter redan som 14-åring.

– Det måste vara medfött, för jag har aldrig tränat på det. När jag spelade i Derby försökte fystränaren få mig att kasta medicinbollar, men det enda som hände var att jag fick ont i armarna och nacken.

För knappa tio år sedan deltog Delap i en tävling där världens längsta inkastare skulle koras. Då blev han besegrad av David ”Exocetroboten” Chanellor, men mycket har hänt sedan dess.

Chanellors inofficiella världsrekord står kvar på 46,34 meter. Ett av de huvuden som Delap prickade i matchen mot Arsenal var 45 meter bort.

Nu har det till och med bildats en Facebook-grupp som uppmanar Delap att göra ett allvarligt världsrekordförsök. Själv ­tvekar han.

– Det skulle nog bidra ännu mer till att dra någon sorts jippostämpel över allt vi försöker uträtta med Stoke. Vi jobbar ­hela veckorna för att göra mål

och vinna ­matcher.

Men ska man nu göra mål och ­vinna matcher – då vore det dumt att ­inte utnyttja fotbollsvärldens just nu mest effektiva vapen.

– Jo, det är sant. Det är ju ingen hemlighet längre. Alla vet vad vi ska göra, men ändå fungerar det. Och så länge jag kastar den perfekta bollen – då tror jag faktiskt inte att det går att försvara sig mot den.