Så vände Klinsmann hat till kärlek

Nivas julkalender: Lucka 1

1 av 2
FOTBOLL

Sommaren 1994 skrev Guardian-journalisten Andrew Anthony en artikel med rubriken: ”Därför hatar jag Jürgen Klinsmann”.

Tysken hade precis skrivit på för Tottenham. Den brittiska pressen tävlade i att fördöma honom, och även om Anthony placerade sig på medaljplats så vann Matthew Norman på Evening Standard ganska överlägset:

– Från centralafrikas savanner till den dammigaste staden i ekvatoriala Venezuela, från stylthusen i Manilla till valfångstbyarna vid polcirkeln så delar alla i världen ett band av vanlig mänsklighet: De hatar alla Jürgen Klinsmann.

En lång uppräkning av Klinsmanns påstådda fel och brister följde. Tysken målades upp som en cynisk, osportslig filmare, motsatsen till allt vad engelsk fotboll tyckte sig stå för.

– Ett ljud från publiken, en vindpust eller en glimt av en geting på gräset nedanför honom – och Jürgen går ner.

Tog kommandot direkt

Några dagar senare var det dags för Jürgen Klinsmann själv att möta mediedrevet.

Innan någon journalist ens fick chansen att ställa någon fråga på hans första presskonferens så tog huvudpersonen själv tag i mikrofonen.

– Är det någon som vet om det finns någon simhoppsskola här i London?

Skratten bullrade.

Attitydförändringen hade börjat, men misstänksamheten fanns kvar då Klinsmann sprang ut för att göra Premier League-debut mot Sheffield Wednesday på Hillsborough.

”Vi ska dyka allihop”

På hemmaläktarna höll fansen upp plakat som imiterade en simhoppardomares poängskyltar: ”5.1”, ”4,3”.

– Teddy Sheringham kom fram till mig och sa: ”Jürgen, om du gör mål så ska vi dyka allihop”. Det var som att alla pusselbitar föll på plats, och det riktigt underbara var att till och med Sheffields fans skrattade.

En nick, en dykning – och i ett slag var det som om en hel generation av inskränkthet blåstes ur den engelska fotbollen.

En omvänd journalist

Kanske var inte de där utlänningarna så tokiga ändå?

Innan augusti var slut hade Andrew Anthony på The Guardian satt sig ner för att skriva en ny artikel. Rubriken den här gången: ”Därför älskar jag Jürgen Klinsmann”.