Så fick Sir Alex Keegan dit han ville

Nivas julkalender: Lucka 4

FOTBOLL

Hur skulle du reagera om du stod precis vid tröskeln till din klubbs första ligatitel på 70 år?

Om du själv byggt upp hela

laget, tagit det hela vägen från botten av andradivisionen till toppen av Premier League?

Om du var några få matcher ifrån att skriva bragdhistoria, men samtidigt riskerade att förlora precis allt?

Om du redan kastat bort en jätteledning ena säsongen – och nu såg exakt samma försprång försvinna igen?

Kanske skulle du hanterat situationen ungefär som Kevin Keegan.

Tolvpoängsledning

Säsongen 1994–95 hade hans anfallsglada Newcastle – ”The Entertainers” – snabbt ryckt åt sig en tolvpoängsledning, men sedan sjunkit som en sten i tabellen efter att skyttekungen Andy Cole sålts.

Säsongen 1995–96 höll ledningen i sig längre. Över årsskiftet, hela vägen in i januari ... Fortfarande tolv poäng ner till Man United.

Då började tappet. Varje vecka tycktes det försvinna en poäng av försprånget, och redan i början av april var det borta.

Det märktes tydligt att pressen tog på Newcastle. Under en bortamatch mot Aston Villa hamnade Keegan och ytterbacken John Beresford nästan i slagsmål med varandra efter en ordväxling på sidlinjen, och Alex Ferguson – sluge, erfarne Ferguson – var inte sen att utnyttja läget.

Han antydde att lag i ligan ansträngde sig mer mot Man United än de gjorde mot Newcastle, och mer behövdes inte.

Manisk i tv-intervju

Kevin Keegan var inte längre en pressad man – Kevin Keegan var en manager som det brustit för.

I en klassisk tv-intervju framstod han som näst intill manisk när han attackerade Ferguson med frustande röst:

– Han sjönk i mina ögon när han sa så där. Men jag ska säga dig, att du kan säga honom, för han tittar på det här, att vi kämpar fortfarande för den här titeln. Och jag säga dig, att jag skulle älska om vi slog dom. Älska det.

Det gjorde inte Newcastle.