”Jag stannar gärna kvar i norra London”

Kim Källström pratar om första tiden i Arsenal

FOTBOLL

London. När han han kom var han utdömd, när han skrev på var han skadad – och när han fick chansen var han beredd.

Kim Källström lever sin dröm i Arsenal.

Sportbladet åkte dit för att ta reda på hur hans verklighet ser ut.

Kim Källström i samtal med Sportbladets Simon Bank.
Foto: SPORTBLADET TV
Kim Källström i samtal med Sportbladets Simon Bank.

En straff är det enklaste som finns.a

Inga utespelare i vägen, elva ­meter till målet, stillaliggande boll. Men ibland ställer sig en klubbs ­alla depressiva demoner i vägen, ibland gör ljudet från 80 000 åskådare att bollen rör sig, ibland är en spelare helt enkelt tvungen att leva upp till ett förtroende för att få fler chanser.

Kim Källström är en av Sveriges största spelare, men han var ingenting i Arsenal för en vecka sedan. Arsène Wenger bad honom ändå att slå en straff på Wembley, väl medveten om vad en miss skulle kunna innebära för både tränare, spelare och klubb.

– Det var en lång promenad fram, säger Kim.

Han satte straffen säkert, lågt till vänster. Det har varit en bra vecka sedan dess.

Luften blir snabbt syrefattig i pressrummet vid Arsenals träningsanläggning ute vid Colney.

Klubben har utlyst den allra första frågestunden med en svensk spelare som precis gjort sin första match från start, vi är så många nyfikna att pratstunderna på tu man hand blir sju-åtta minuter långa.

Kim Källström pratar med tv-team från Frankrike, England och Sverige. Han har fått låna Per Mertesackers träningströja, och eftersom Mertesacker kallas ”the big fucking German” i den här klubben så hänger tröjan hip-hop-löst över den något kortare Källström.

En bra vecka

Reportern som gör den första intervjun berömmer Kims engelska, själv noterar jag mest att han slutat prata engelska med fransk intonation. Det är lite synd.  

Men det har varit en bra vecka, Kim Källström berättar om vad det betyder att äntligen få spela en roll, och det är tydligt att han njuter.

Du har varit här i tio-elva veckor nu. Vad har varit den största upplevelsen?

– Det roligaste är att man spelar med otroligt skickliga spelare, känslan när man kan mäta sig med bra spelare och så. Enskilt är det straffläggningen som sticker ut. Jag tror att jag hade spelat tolv-femton minuter för klubben och så ska jag kliva fram och ­göra det. I det läget, då det är viktigt för klubben att ta sig vidare.

När Arsenal presenterade Källström-affären, den allra sista dagen av transferfönstret i januari, var det inte alls vad supportrarna hoppats på.

De hade drömt om Julian Draxler från Schalke, hoppats på målkungen Miro Klose från ­Lazio, men fick en petad svensk på lån från Moskva.

”Håller mig alltid undan”

Kändis-supportern Piers Morgan debil-twittrade ”Kim, who?”, och på sociala medier skissade fans på en galghumoristisk läktarramsa:

”Kim Kallstrom, o-ho, We signed him from Spartak. With a broken back”.

Det var en speciell övergång. ­Alla förväntade sig en symbolspelare, en ung, dyr och häftig spelare. De fick en 31-årig kille från bänken i Spartak Moskva – som dessutom var skadad. Hur mycket tog du in av det, och hur mycket ­kunde du hålla dig ­undan?

– Jag håller mig alltid undan, jag tror att det är den bästa vägen. Men det var ju sanningen också. Det var ju ingen som hittade på det. Men det är lite så: det skrivs i några dagar, sedan läggs det ner.

– Sen handlar det om vilket arbete jag lägger ner på träningsanläggningen varje dag, för att komma tillbaka. Och när man väl får chansen ska man vara redo. Det är det jag har gjort.

Det är svårt att bedöma vad som är mest sensationellt. Att Arsenal värvar en ryggskadad (han hade en mikrofraktur i ryggen, en färsk skada efter att ha spelat strandfotboll på Spartaks läger i Abu Dhabi) bänkspelare, eller att Kim Källström ­elva veckor senare spelar från start och gör det bra. Han berättar att han och Arsène Wenger pratar lika mycket om livet som om fotbollen, men det är ingen hjälp för att komma till­rätta med den ursprungliga frågan:

Varför ville Wenger egentligen ha hit Källström?

Om man vill hårddra det: Svaret låg på straffpunkten i den där matchen mot Wigan.

När du fick jobbet att ta en straff förklarade det väl varför Wenger ­tagit hit dig, vad han ser i dig?

– Ja men så är det. Utan tvekan.

Du pratade om din ”arbetsbeskrivning” förut, vad är det Wenger velat ha?

– Just en spelare med lite erfarenhet, som kan komma in och göra jobbet, som vet vad det handlar om och inte behöver så lång tid för att acklimatisera sig. Sen kan det gå åt båda håll ändå, men min situation i Ryssland gjorde att det gick att få loss mig snabbt.

Sedan spelade du 90 minuter mot West Ham i ett derby som ni vände och vann (3–1). Du hade flest bollvinster av alla (fyra), slog flest passningar till rätt adress (70). Fanns det ändå ­något slags omställning, till the Arsenal Way, som var svår?

– Ja, lite. Jag slog någon lite längre boll där i början, och då började alla kolla på mig: ”vad gör han?”. Men det är så, det är ett speciellt lag, man älskar att ha mycket kortpassningar. Det är väldigt roligt att spela så. Det går väldigt fort, även om man inte riktigt har den känslan när man står bredvid och tittar, men när man väl är där nere så… det går riktigt fort.

– Man nöter ut motståndaren och kan avgöra i slutet av matcherna. Det är riktigt roligt att spela så här, och sedan är alla gräsmattorna här strålande så det går att spela väldigt bra fotboll också.

Det finns en annan egenskap som Kim Källström har och som Arsenal saknar. De senaste nio åren har han varit med om att vinna sex titlar – under samma tid har Arsenal ­vunnit noll.

Vad betyder det att ha den erfarenheten? Vad betyder det att sakna den?

När du kom till Lyon så kom du till en klubb där titlarna fanns i DNA:t. Det var självklart att Lyon skulle ­vinna titlar och pokaler. Nu kom du till en större klubb på många sätt, men en klubb med en omvänd vana. Arsenal är inte en vinnande klubb längre.

Går det att sätta ord på den skillnaden?

– Nej, det är svårt tror jag. Det är fakta bara. Det är svårt att säga exakt vad det beror på. Arsenal har ändå haft chansen att vinna titlar de senaste åren, men det har inte velat sig. Man känner att ­hela klubben suktar efter den där ­titeln. Framför allt för att kunna ­lägga ­hela den diskussionen bakom sig och fokusera framåt.

– Så länge som man inte vinner något så kommer det att repeteras som ett mantra. Det är kanske det som är skillnaden. Här repeteras det utifrån hela tiden: ”ni vinner inte, ni vinner inte”. I Lyon var det tvärtom: ”ni vinner, ni vinner, ni vinner”. Till slut känner man när man går ut att det går liksom inte att förlora, hur dåliga vi än är så kommer vi att ­ändå att vinna. Det var många matcher som var så – vi ­spelade risigt, men lyckades vinna.

– Jag kommer ihåg när vi spelade cupfinal mot Paris (2008), vi fick knappt låna bollen på hela matchen, men så… en chans, mål (Govou, i 113:e minuten), och så stod man där med pokalen. Jag tror att det blir så, kanske är det skillnaden.

Nära att bryta förbannelsen

Nu står Arsenal bara ett minimalt steg ifrån att kunna vädra ut en nio år gammal förbannelse. Den 17 maj spelar de FA-cupfinal mot Hull, en straffspark för att kunna vinna den där titeln, lyfta den där pokalen.

Samtidigt slåss de för att bli fyra i Premier League (Kim tror att Liverpool blir mästare) och rädda en Champions League-plats. När Everton skrällförlorade mot Crystal Palace i onsdags tog Arsenal greppet om den platsen igen.

Skulle man fråga en vd eller ekonom vad som är viktigast för ­Arsenal i vår så skulle de säga att det viktiaste är fjärdeplatsen och att komma ut i Champions League. Tror du att det, på sikt, kanske skulle vara ännu viktigare för klubben att ta cuptiteln, att vädra ut alla gamla spöken?

– Det var en knivig fråga, alltså. Omöjlig att svara på. Vi vet ju hur viktigt det är för klubbarna och spelarna att delta i Champions League. Det är ändå finrummet, jag tror att det skulle göra ont i många om vi missar det. Men titeln är också ­viktig, alltså. Det är omöjligt att ­svara på.

Du vill ha allt?

– Lite så. Jag har möjlighet att få… inte allt, men i alla fall en fjärdeplats och en titel, det gäller verkligen att jobba stenhårt de här sista veckorna för att uppnå det.

Och sedan?

Kim Källströms låneavtal går ut i sommar. Sedan har han ett år kvar på kontraktet med Spartak Moskva.

Spartak har vunnit en ligamatch av sex sedan januari, de slåss för att rädda en plats i Europa League, och har just bytt tränare.

Valerij Karpin är borta, assistenten Gunko har tagit över. Hur mycket koll har du på vad som händer i Moskva? Hur mycket kontakt har ni? Hur mycket ­pratar ni om framtiden?

– Framtiden pratar vi inte så mycket om, men jag har rätt mycket kontakt med dem. Det finns många väldigt trevliga människor där. Jag har följt det på nära håll, och resultaten har varit riktigt usla rent ut sagt, även om de vann senast nu.

– När Karpin lämnar så blir det på nåt sätt… allt blandas om. Han var ju en extrem ledargestalt, på alla plan, han bestämde i princip allt. Så det är en ny klubb nu på ­något sätt, eller kommer i alla fall att bli till sommaren.

Men då stannar du gärna i norra London?

– Ja, det är klart att jag gärna gör. Men det får framtiden utvisa.