Aftonbladet
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Tacka den här mannen för din talang, Zlatan

I tröja nummer 10: herr Ibrahimovic. I tröja nummer 10: herr Ibrahimovic. Foto: MAGNUS WENNMAN
BIJELJINA, BOSNIEN-HERCEGOVINA

Om du åker till Bijeljina i Bosnien – vad hittar du väl där?

Jo, starkt kaffe, goda sötsaker och en delad stad märkt av ett fruktansvärt krig.

Och så en bollskicklig anfallare som heter Ibrahimovic, förstås.

Som första svenska journalister har Erik Niva och fotografen Magnus Wennman sökt upp Zlatans rötter.

I ett unikt reportage berättar Sportmagasinet historien om släkten som givit oss Sveriges störste talang någonsin.

Den 12 juli 2003 var en strålande fin sommardag i Amsterdam. En dag för att strosa runt stadens alla kanaler, att arrangera en picknick i gröngräset eller kanske göra en utflykt till havet.

Drygt 4 000 fotbollsintresserade valde annorlunda. De åkte ner till stadens södra delar för att se Ajax spela säsongens första träningsmatch, mot amatörlaget Blauw Wit Amsterdam på Sportpark Sloten.

Själva matchen var väl inte mycket att orda om. Sömnig semesterfotboll. Ajax luftade hela truppen, men vann ändå med 11-0 utan att anstränga sig.

I mitten av första halvlek gjorde en lång, teknisk kille hattrick på en kvart; två nickar och ett kanonskott. Sedan gick han och satte sig på avbytarbänken.

Han hade nian på tröjan, den där begåvade anfallaren. Det var som vanligt.

Däremot var något annorlunda med namnet ovanför siffran. Under två säsongers tid hade Ajax-fansen lärt känna sin svenske stjärna som ”Zlatan”. Nu var det namnet borta. I stället stod det ”Ibrahimovic” på ryggen.

– Jag vill hedra mitt familjenamn. Det blev så mycket Zlatan, till sist visste ingen vem Ibrahimovic var, förklarade Zlatan.

– Jag representerar familjen och man ska inte glömma bort sitt ursprung. Jag vill visa respekt för släktnamnet Ibrahimovic.

 

Knappt tio år innan Zlatan Ibrahimovic

bytte namn på sin tröja förändrades livet för alltid i den lilla staden Bijeljina i nordöstra Bosnien.

Den 1 april 1994 tågade den serbiske massmördaren ”Arkan” Raznjatovic och hans paramilitära soldatgrupp ”Tigrarna” in i den muslimskt dominerade staden.

Förbandet hade redan gjort sig skyldiga till massmord under striderna i Kroatien, och när de nu belägrade Bijeljina var det uppenbart att kriget också kommit till Bosnien.

Den världsberömde amerikanske krigsfotografen Ron Haviv reste tillsammans med Arkans mannar den där dagen. Chockad såg han på då de inledde en massaker på oskyldiga muslimska civila – men han fortsatte fotografera.

I Havivs fotobok ”Blood and Honey – A Balkan War Journal” finns en av de mest skakande bilder jag sett från de jugoslaviska krigen. Arkans män har precis skjutit en muslimsk kvinna på en av Bijeljinas gator, och fotografen fångar en ung soldat i samma ögonblick som han sparkar på den livlösa kroppen.

Sparken ser våldsam ut, men samtidigt finns det något nonchalant över den. Soldaten har en cigarett i ena handen och solglasögonen uppskjutna på hjässan.

”Han skulle lika gärna kunnat sparka tillbaka en fotboll till några barn på stranden”, beskrev en recension av ”Blood and Honey”.

Så obarmhärtig var den, bilden av krigets vardag.

Under åren som följde försvann i stort sett hela den muslimska befolkningen från Bijeljina. Många avrättades, resten drevs på flykt. FN dundrade om ”etnisk rensning”, men gjorde samtidigt inte speciellt mycket för att stoppa den.

”Man ska inte glömma bort sitt ursprung”, sa Zlatan.

Jag reser till platsen där Bosnien-kriget startade, och en solig augustidag står jag på torget i Bijeljina och tittar mig omkring.

Det är härifrån den kommer, familjen Ibrahimovic.

 

Sefik Ibrahimovic föddes i Bijeljina

den 23 augusti 1951.

Lite drygt 25 år senare lämnade han sitt hemland för Sverige, träffade en kvinna från Kroatien och blev far till en pojke som fick namnet Zlatan.

Föräldrarna skiljdes då barnet fortfarande var väldigt litet, och det föll sig så att Zlatan tillbringade den allra största delen av sin uppväxt hos sin pappa. Sefik uppfostrade sin son, hjälpte till att forma honom, och i intervju efter intervju efter har Zlatan också betonat hans betydelse för både sitt liv och sin fotbollskarriär.

– Min pappa har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv. Han har offrat hur mycket som helst för att jag ska bli en bra fotbollsspelare, har Zlatan berättat.

Sefik har följt hela Zlatans fotbollsliv från allra första bänkraden. På MFF-tiden jobbade han skift på Ericsson. Arbetade han kväll hann han se förmiddagsträningen, jobbade han dag var han på plats på kvällsträningen.

När Zlatan sedan flyttade till Ajax brukade han köra bil ner till Amsterdam när jobbet var slut på fredag eftermiddag. Han såg matchen, och satte sig sedan och körde sedan den långa vägen tillbaka till Malmö för att vara på plats igen på måndag morgon. Sefik är flygrädd.

Allt eftersom Zlatan har avancerat till större sammanhang har Sefik gjort detsamma. Han satt på läktaren på Dragao-stadion i Porto när sonen klackade in det mest fantastiska målet i EM 2004. Han var i Turin när grabben skrev på kontraktet som gjorde honom till Juventus spelare.

– Jag är så tacksam över att han finns, summerade Zlatan i en tidigare Sportmagasinet-intervju.

För att förstå Zlatan måste man förstå Sefik – och för att förstå Sefik måste man förstå Bijeljina.

 

På turkiska betyder

bal ungefär honungssöt, kan betyder blod.

Balkan – skönheten hos naturen och människorna, blodet som spillts för att kontrollera det.

Jag befinner mig i Republika Srpska – landet där Bijeljina ligger, och landet som egentligen inte finns.

I Dayton-avtalet 1995 styckades Bosnien-Hercegovina upp i två delar. När folk pratar om Bosnien i dag menar de nästan alltid de 51 procent som kontrolleras av bosniska muslimer – de 49 procent som styrs av bosnienserber har däremot väldigt liten kontakt med omvärlden bortom Belgrad.

Bijeljina är egentligen en vacker liten jordbruksstad vid floden Drina, omgiven av mil efter mil av bördiga fält. Ändå är det svårt att vara här utan att tänka på allt som hänt, allt blod som flutit och allt lidande som människor tvingats igenom.

Före kriget bodde knappt 30 000 människor i själva tätorten. Mellan 80-90 procent av dem var bosniska muslimer. I dag bor här ungefär lika många – men nästan alla är serber.

På några få år har en stad helt enkelt bytt invånare.

Vi är ett litet sällskap – jag, fotograf Wennman och en lokal tolk – på väg ut till Tombak, en av de stadsdelar där de fortfarande bor muslimer.

Vi vill hemskt gärna lyssna på deras historier – och vi är väldigt nyfikna på om någon av dem heter Ibrahimovic.

Tombak är en så kallad mahala, en sorts kåkstad som är vanlig i de muslimska delarna av Balkan. Många hus är små, halvt förfallna skjul, och på gatorna botaniserar höns och getter fritt omkring.

Efter en stunds frågande stöter vi på Omer Begzadic, en bonde som kommer ut från en ladugård med ett verktyg i handen och smuts över hela kroppen.

Han är inte helt nykter – men han är vad vi letar efter. Medan en ko råmar i bakgrunden berättar han om sina gamla grannar, familjen Ibrahimovic.

Deras familjehem ligger just här, i de gamla bondkvarteren i Tombak.

– Det där huset tillhör Sefiks bror Hajdo, men han bor inte här längre. Jag tror i alla fall inte det. Han var här – men sen var han borta. Ni vet hur det är. Det där huset där tillhör också honom, och det där tillhör hans son.

Begzadic pekar några hundra meter bort, över en kyrkogård.

– Där är deras gamla föräldrahem. Sefik tog över det, men det är sålt nu.

Det är inte alldeles enkelt att hänga med i bondens berättelse. Den spretar åt alla möjliga håll, och hur vi än försöker lyckas vi inte få klart för oss ifall någon från Sefiks familj fortfarande bor kvar i staden.

Då kommer en äldre man i alldeles för stora glasögon ut ur ett av husen som vi nyss fått utpekat för oss.

Han heter Zarko Topalovic – och han är nykter.

– Jo, det stämmer att jag hyr huset av Hajdo Ibrahimovic. Mycket bra man. Han bor i Tuzla nu, sex mil härifrån.

Bor någon ur hans familj kvar i Bijeljina?

– Ja, en av hans bröder. Han kallas ”Bugarin”, men jag tror att han heter något annat. Vänta, jag går och ringer Hajdo.

Fem minuter senare kommer Topalovic tillbaka.

– Jag har pratat med honom nu, och han beskrev var ”Bugarin” bor. Jag har inte den exakta adressen, men jag har en vän som bor nära. Om ni åker till gatan bredvid polisstationen och frågar efter min vän Risto Marjanovic så hjälper han er.

Vi gör oss klara att åka och tackar så mycket för hjälpen. Zarko Topalovic känner att han har en sak till han vill ha sagt.

– Familjen Ibrahimovic är en väldigt bra familj, väldigt rättvisa. Jag har bott här i tre år, och aldrig haft någon bättre värd. Det har inte varit några problem alls.

Vi tittar frågande på honom.

– Jag är serb, men de har aldrig gjort skillnad på folk och folk. Det är såna som dem som behövs om vi ska få ordning på det här landet igen.

 

Jakten går vidare mot nästa ledtråd.

Vi åker till gatan bredvid polisstationen och hittar rätt direkt. Risto Marjanovic kliar sig på hakan och granskar oss fundersamt.

– Ni letar efter ”Bugarin”, säger ni? Jahaja.

Ytterligare ett kli på hakan, en ny stunds grubblerier. Det är svårt att veta vad han tänker. Vet han inte var denne ”Bugarin” håller hus – eller tänker han bara inte berätta det?

Till sist verkar han i alla fall bestämma sig för något.

– Följ med här.

In på en bakgård, under ett räcke, över ett dike på någon form av provisorisk spång. Jag känner mig som då jag lekte ”Skepsbrott” på gymnastiklektionerna. Efter en kort men intensiv hinderbana stannar Risto Marjanovic och gör en gest mot ett hus framåt.

Där, i änden av grusvägen, bakom det gröna staketet, där ligger ett hus i brunrött tegel. Och där finns han – byns siste Ibrahimovic.

 

Ibrahim Ibrahimovic

– vad skulle han annars heta? – kan mycket väl vara den mest atletiske 69-åring jag någonsin träffat. Välbyggd, brunbränd och spänstig ser han ut att vara redo för en central roll i en tremannakedja vilken dag som helst.

– Jag har hållit mig i trim, och alltid varit mörk i skinnet. Det är därför jag kallas ”Bugarin”. Folk tyckte att jag såg ut som en bulgar när jag var liten.

Han är storebror till Sefik, alltså farbror till Zlatan, och tar emot med en gästfrihet som nästan gör mig lite häpen.

Efter en rundvandring i huset – ett porträtt på Zlatan från Ajax-tiden står på en hylla och en Sportbladet-affisch på landslaget inför EM 2004 hänger på väggen – ber han oss sitta ner ute på bakgården.

Hans partner Sajda dukar fram en kanna hemmagjord saft gjord på rosor och blåbär, och Ibrahim börjar berätta.

– Alla flydde när kriget kom. Vi var tvungna. Sefik och några till hade ju redan lämnat landet, men nästan hela släkten tvingades ge sig av. Jag blev gripen av serbisk polis, men som tur var har jag en dotter som är gift med en officer i den serbiska armén. Jag utnyttjade mitt enda telefonsamtal till att ringa honom, och efter det släpptes jag. Annars vet jag inte vad som hade hänt. Jag lyckades ta mig till gränsen och sedan vidare till Tyskland.

Ibrahim Ibrahimovic stannade knappt två år i Tyskland, innan han flyttade till Tuzla i den muslimska delen av Bosnien. För drygt fyra år sedan kunde han äntligen flytta tillbaka till Bijeljina, då de Nato-ledda Ifor-styrkorna gick in och säkrade staden.

– Det hade bott serbiska flyktingar i huset under kriget. När vi kom tillbaka var allt antingen förstört eller borta. Vi hade inte ens en kaffekopp, utan fick börja om helt från början.

Familjen Ibrahimovic har alltid stått varandra väldigt nära, berättar Ibrahim, men numera är den utspridd över hela världen. De flesta finns i Österrike, några i Tyskland och några så långt borta som i Australien.

Väldigt många hamnade i Sverige. ”Föreningen Bijeljina-Janja i Sverige” kör varje år ner lastbilar med materiell hjälp till folket i Bijeljina. De uppskattar att 3-4 000 svenskar har rötter i trakten. En hel del av dem har efternamnet Ibrahimovic.

– Själv ville jag alltid tillbaka, men jag förstår dem som inte orkade flytta hit och ta tag i allt elände?

Samtalsämnet är sorgligt, men plötsligt lyser en blixt av entusiasm upp ögonen på Ibrahim.

– Men du? Nästa sommar ska vi samlas allihopa, på VM i Tyskland. Det är redan bestämt. Alla ska dit, hela familjen Ibrahimovic. Vi kommer att vara så många – en hel bataljon.

 

Det här är något

som är väldigt känsligt att skriva – men det var väldigt nära att Zlatan Ibrahimovic aldrig någonsin spelade för det svenska fotbollslandslaget.

Sportmagasinet kan som första svenska tidning berätta hela historien om dragkampen som höll på att kosta oss vår allra största artist och bollbegåvning.

Sefik ville alltid att Zlatan skulle spela för Bosnien. Under tonåren hjälpte även Rasim Suljkic – en bosnisk flykting som var ungdomstränare i Zlatans första klubb FBK Balkan – till med övertalningen.

När Zlatan var 17 år gammal hade han fortfarande bosniskt pass. Via Sefik tog han kontakt med det bosniska fotbollsförbundet och undrade ifall de var intresserade av hans tjänster.

Svaret? Nej, tack.

– Det stämmer. Sefik drömde alltid om att se Zlatan i Bosniens tröja, men förbundet var inte intresserade när han hörde av sig, bekräftar Ibrahim Ibrahimovic.

Sportmagasinet har tidigare varit i kontakt med det bosniska fotbollsförbundet, och även de bekräftar historien:

– Zlatan Ibrahimovic? Ja, det stämmer att han var här med sin pappa. Med facit i hand kan man tycka att vi kanske gjorde för lite för att övertala honom att spela för Bosnien-Hercegovina, säger landslagsansvarige Ahmet Pasalic.

Två år efter den stora nobben – och efter att Zlatan skjutit Malmö tillbaka upp i allsvenskan – var rollerna omvända. Nu var det Bosnien som hörde av sig – men Zlatan som tackade nej.

Erbjudandet gällde en vinterturné till Indien med det bosniska utvecklingslandslaget. Resan påminde om de som Sverige brukar göra till King´s Cup, och var i första hand till för att testa unga och oprövade spelare.

Zlatan var visserligen ung, men särskilt oprövad kände han sig inte.

– Jag frågade: ”Var är Salihamidzic, Baljic, Barbarez, Hibic, Bolic?”. Jag sa: ”Antingen a-landslaget, eller ingenting”. Jag har inte storhetsvansinne, men jag vet mitt värde, har Zlatan berättat för det bosniska magasinet BiH Dani.

Genom åren verkar det som att Zlatan ändrat inställning till att spela för Sverige. I en intervju under tiden i Ajax gav han intryck att vilja konvertera tillbaka till bosniskt pass på stört:

– Det vore super om jag kunde spela för Bosnien. Hade jag bara kunnat hade jag spelat med dem på en gång, men nu är det för sent. Nu måste jag koncentrera mig på andra saker, sa han till BiH Dani.

Förra vintern var versionen annorlunda då han återigen pratade med samma tidning:

– För att vara helt ärlig ångrar jag inte att det aldrig blev Bosnien. Jag är född i Sverige, och jag spelar för mitt land.

I teorin hade Zlatan även kunnat spela för Kroatien. Hans mamma Julka Gravic är katolik från Kroatien, men Zlatan har aldrig känt några närmare band till det landet.

– Jag känner mig mycket mer som bosnier än kroat, har han sagt till bosnisk press.

Inför VM-kvalmötet mot Kroatien i Göteborg var också Zlatan noga med att tona ner förhandssnacket.

– Jag känner absolut ingenting speciellt. Det är som vilken match som helst.

Känslorna är delade. På Balkan vet visserligen de allra flesta att Zlatans mamma är kroat, men ändå ser ingen honom som något annat än svensk med bosniska rötter.

– Zlatane pederu, skanderade bortaklacken i Göteborg.

Översättning? Något i stil med ”Zlatan är bög”.

 

Första gången Ibrahim Ibrahimovic

träffade sin berömde brorson var i Amsterdam för några år sedan.

Han var i Berlin och hälsade på sin son då Sefik ringde.

– Jag kommer och plockar upp dig med bilen. Vi åker till Amsterdam och hälsar på Zlatan.

Sagt och gjort – de två bröderna gav sig iväg.

– Det var väldigt spännande och jag kände mig väldigt stolt. Alla skanderade ”Zlatan, Zlatan” och hade hans tröja på sig. Han visste inte att jag var på läktaren, men efter matchen stötte jag ihop med honom på parkeringsplatsen. ”Titta, det är min farbror”, sa han, och kramade och kysste mig. Han kände igen mig från alla foton han sett.

Ibrahim bodde hemma hos Zlatan i två dygn. De umgicks och såg Amsterdam tillsammans.

– Han körde mig till huset som Edgar Davids äger. Otroligt – ena halvan av huset var under vatten.

Ett skarpt andetag. Tvärt kommer Ibrahim ihåg något ännu märkligare.

– När vi kom fram till arenan så var det en jättekonstig rök i luften. Den stack i lungorna, jag kunde knappt andas. Tydligen var det droger, och Sefik förklarade att de rökte för att lugna ner sig. De var så nervösa inför matchen.

Känslan är inte obekant. Flera utländska tv-kanaler är anslutna till huset i Bijeljina, och Ibrahim vet allt om hur det kan pirra när det drar ihop sig till match.

– Om matchen börjar klockan nio på kvällen är jag ändå spänd hela dagen. När det börjar är jag rädd att få hjärtattack, jag är så inne i matchen. Det känns som att jag är på väg att klättra in i tv:n.

Han fortsätter:

– De bästa dagarna som finns, det är då Juventus matcher visas. Då måste alla vara tysta, för då vill jag vara koncentrerad framför tv:n.

Getingarna surrar i luften ovanför fikabordet. Blomrabatterna är välordnade och små äppelträd växer i hörnet av bakgården. Den hemmagjorda saften har bytts ut mot starkt turkiskt kaffe, och den speciella bosniska sötsaken ratluk. Ibrahim Ibrahimovic tittar in mot mot Bijeljinas centrala delar.

– Alla frågar alltid mig när Zlatan ska komma hit igen. Jag önskar verkligen att det blir av, jag skulle vara världens lyckligaste. Folk älskar honom här.

Alla?

– I alla fall de gamla, de som bodde här innan? innan allt hände.

 

På 80-talet var Zlatan i Bijeljina

ett par gånger tillsammans med sin pappa. Han har inte varit tillbaka sedan kriget kom.

– Det var väldigt vackert, men jag var bara ett barn, så jag har glömt det mesta. Jag skulle vilja åka dit igen, men pappa säger att jag borde vänta, har han berättat för BiH Dani.

Relationen är fortfarande spänd mellan de olika etniska grupper som bor i Bijeljina. Fredsbevarande styrkor patrullerar ännu på gatorna.

Det är inte särskilt konstigt. Under ett flera år långt helvete vände sig gamla grannar mot varandra. Vänner sköt ihjäl vänner.

Livet måste gå vidare, men människan glömmer inte. Alla i Bijeljina vet vem som stod på vilken sida och vem som gjort vad.

För de bosniska muslimer som bor kvar är Zlatan en hjälte, men för stadens nya majoritet är han i bästa fall likgiltig – i sämsta fall en fiende.

Republika Srpska kan vara en obehaglig plats för en känd person med muslimska rötter.

– När jag var i Amsterdam berättade Zlatan för mig att han till stor del kände sig som en bosnier i hjärtat. Han längtade efter att åka hit. Komma hit till Bijeljina, men också resa runt i landet och lära sig allt om olika platser och deras traditioner. Han kommer att komma, men jag vet att Sefik tycker att han borde vänta tills läget blir mer normalt. Förmodligen har han rätt, säger Ibrahim Ibrahimovic.

När Zlatan åker till Balkan nuförtiden håller han sig till Kroatien och den muslimska delen av Bosnien. Förra sommaren var han på ön Pag utanför den kroatiska kusten, och han har också pratat om att åka till Bihac i nordvästra Bosnien, där han har vänner.

– Jag har hört att det ska vara väldigt vackert i Bihac, där floden Una rinner. Såklart skulle jag också vilja åka till Sarajevo, jag har hört allt gott om den staden.

 

Det världsberömda svenska

punkrockbandet Millencolin har en speciell låt med på sin senaste skiva, ”My Name Is Golden”.

Den handlar om Zlatan. På de slaviska språken betyder namnet Zlatan ungefär ”Den Gyllene”.

Millencolins sångare Nikola Sarcevic förklarade bakgrunden i en intervju med hårdrockstidningen Close-Up:

– Folk kräver så mycket av honom (Zlatan) som person. Det är mycket skitsnack. Om han hade varit helsvensk tror jag att han hade beskrivits helt annorlunda. Jag tror att folk inte riktigt kan identifiera sig med honom. Vi har liknande bakgrund, han är också jugoslav. Det gör att jag känner extra för honom.

Hur mycket har Zlatans rötter betytt för den person han blivit? En hel del, tror Ibrahim Ibrahimovic:

– Det är självklart. Han hade varit en helt annan människa om hans pappa inte hade varit Sefik från Bijeljina, om pappan varit helsvensk.

När Zlatan fått frågor om vad Sefik rent konkret har lärt honom dyker alltid samma ord upp: disciplin.

– Han var inte elak. Men jag fick en sträng uppfostran. Det handlade om disciplin, berättade han häromåret i Sportmagasinet.

Sefik själv är inne på samma linje:

– Jag kan säga att jag i dag är mycket stolt över min son, men jag vet också att jag har bidragit en del till framgångarna med min tuffa uppfostran. Jag har inte daltat med Zlatan, har han sagt.

Han har också utvecklat resonemanget:

– Jag visste att Zlatan skulle bli stor. Jag såg det på hur han behandlade bollen redan när han var fyra år. Det finns många talanger, men Zlatan är unik. Men jag sa det inte till honom när han var liten. Det kunde ha knäckt honom. Jag sa: ”Kämpa! Fortsätt! Du kan bli bättre. Man måste lära ett barn saker steg för steg, som att gå i en trappa.

Jag frågar Ibrahim Ibrahimovic om den här synen på uppfostran är något typiskt, och får en kärnfull sammanfattning av en bosniers syn på familjen.

– Familjen betyder allt för oss. Allt. Familjefadern är hushållets självklara överhuvud. Jag tror inte att man behöver vara särskilt sträng eftersom det är så naturligt att han bestämmer.

Ibrahim fortsätter:

– Jag tror att vi gör saker i en lite annan ordning än i norra Europa. Uppe hos er verkar det vara så att man först ordnar utbildning, ett jobb, pengar, ett hus – och sedan gifter sig och bildar familj. Vi börjar i andra änden. Ett par gifter sig ungt, och då ser deras föräldrar till att det finns hus, möbler och tillräckligt med pengar. När sedan ungdomarna har vuxit upp och föräldrarna har blivit gamla – då är rollerna ombytta. Då tar de yngre hand om de äldre. De bor kvar i samma hus. Att sätta sina föräldrar på såna här ålderdomshem, det är en skam i Bosnien. En skam.

Under åren i Tyskland lärde sig Ibrahim att leva i en annan kultur än den han vant sig vid. Han är inte säker på att det var något för honom.

– Jag lärde känna flera människor som knappt pratade med sina barn eller sina föräldrar. En man var 35 år gammal – men han var fortfarande ogift och hade nästan ingen kontakt med sin mamma eller pappa. Va? Han hade ett jättebra jobb, men han var för upptagen med att tjäna pengar för att bry sig om det jag tycker är viktigt i livet. 35 år och ogift?

Vi har suttit några timmar vid familjens bakgård. Under hela tiden har vi blivit avbrutna lite då och då. Någon granne går förbi på vägen utanför – klart att han eller hon måste titta in och prata av sig ett tag.

– På många sätt var Tyskland ett bra land. Det var stabilt och tryggt, men ändå främmande för mig. Lägger man ett paket cigaretter på bordet här hemma är det självklart att det är öppet för alla. Där höll folk räkningen. Det kunde heta att någon var skyldig någon annan två cigaretter från fyra dagar tidigare. Otroligt. Jag vill inte leva så. Vi har många problem här i Bosnien, men vi har ändå något annat här, något som inte finns någon annanstans.

Vi bor på ett hotell i Belgrad, 13 mil bort, och det har blivit dags för oss att tacka för dagen. Vi kommer överens om att komma tillbaka vid lunch nästa dag. Ibrahims fru Sajda vill bjuda på ytterligare någon lokal specialitet, och vi har en liten present som vi vill lämna över.

 

När vi kommer tillbaka

tror inte Sajda sina öron.

– Vad säger ni? Har ni kört hela vägen till Belgrad och tillbaka? Jag trodde att ni bodde här i stan. Ni borde naturligtvis ha bott över i gästrummet.

Sajda skakar på huvudet, men ställer snabbt fram kaffe med hembakad baklava, en sorts lokal nöttårta.

Vi fortsätter samtalet där vi slutade dagen innan, med att prata om hur Zlatans bakgrund kan ha påverkat honom.

– En sak är definitivt det heta temperamentet. Det har han fått av Sefik, inget tvivel om det. Dessutom är de två väldigt lika varandra. När Sefik var yngre såg han ut som Zlatan gör i dag, säger ”Bugarin”.

Jag har väntat med att fråga, men nu börjar det vara dags att ta upp sakens kärna, det jag egentligen undrar över mer än något annat.

Talangen, den fullständigt unika fotbollstalangen. Varifrån kommer egentligen Zlatans gåva, den som gör att han kan behandla bollen på ett sätt som ingen annan svensk någonsin kunnat?

– Ingen aning. Pappa påstår att han har spelat fotboll när han var yngre, men jag vet inte om det är riktigt sant, har Zlatan sagt till Sportmagasinet.

Hur var det nu igen? Spelade Sefik Ibrahimovic någonsin fotboll?

– Nej, aldrig.

Ibrahim Ibrahimovic tar en liten paus, som om han funderar över hur han ska lägga upp nästa mening för att den inte ska låta fel.

– Faktiskt är jag den enda av oss syskon som spelade fotboll. Jag spelade väldigt länge, med olika smålag här i distriktet. FK Sloga, FK Gorica, FK Zadruga, FK Poljoprivrednik Novo Selo? Folk säger att jag var bra, men jag hade aldrig råd att satsa ordentligt. En gång hörde de av sig från Zeljeznicar i Sarajevo. Det var en av de största klubbarna i det gamla Jugoslavien, men jag trivdes på jobbet och vågade inte satsa på säga upp mig. Det ångrar jag lite nu.

En ny paus. Ännu ett litet resonemang med sig själv kring nästa mening.

– Jag har läst när Sefik pratat i intervjuer. I en av dem sa han att den enda förklaringen till Zlatans talang var att han ärvt den av sin farbror. Av mig.

Zlatan har ju en väldigt unik spelstil, väldigt teknisk. Spelade du på samma sätt, med alla små tricks och finter?

– Jag har en gammal vän från Sarajevo. Han säger att när han ser Zlatan spela är det som att se Ibrahim spela igen. Jag var anfallare också, precis som han är nu.

 

Ibrahim säger att det finns

en liten fotbollsplan nere i Tombak. Det var där han spelade när han var ung. Vi sätter oss i bilen för att åka ner och ta oss en titt och pratar mer om familjens idrottsbakgrund på vägen.

– Sefik boxades en del när han var ung, men vår pappa tillät inte honom att fortsätta. Han tyckte att det såg farligt ut, och eftersom Sefik var yngste sonen var han väl lite extra rädd om honom.

Sen var det en sak till med boxning och släkten Ibrahimovic. Familjens äldste son tittar ner i golvet innan han berättar historien om sin lillebror, mellanbrorsan Sabahudin ”Sapko” Ibrahimovic.

– Han var boxare. Enormt duktig. Han åkte tidigt till Kragujevac i Serbien och började boxas för deras klubb, som var den största i Jugoslavien. ”Sapko” kom snabbt med i landslaget, och eftersom Jugoslavien och Sovjetunionen stod varandra nära så hade ländernas boxningslandslag mycket utbyte. En gång fick ”Sapko” möta den sovjetiske världsmästaren i en inofficiell match. Han knockade honom i första minuten. Han blev väldigt berömd efter det, och sedan blev han Europamästare också.

Europamästare?

– Ja, Europamästare. Men nu finns han inte med oss längre. Han drunknade i Neretva-floden.

Jag sitter tyst. Vet inte vad jag ska säga.

– Medan Sefik fortfarande bodde i Bijeljina hade han en serbisk kvinna, Slobodanka. Hon födde Sefiks förste son, och han döpte honom till Sapko för att hedra sin bror. Jag tror att Slobodanka fortfarande bor kvar, men Sapko flyttade med Sefik till Sverige och växte upp med honom och Zlatan.

Jag sitter fortfarande tyst. Vet fortfarande inte vad jag ska säga. Det är återigen Ibrahim som bryter tystnaden.

– Förresten, vet du vad Sefik gjorde i stället för att idrotta?

Ingen aning.

– Han var sångare. Han brukade sjunga på restaurangerna här omkring och spelade in egna kassetter. Han var riktigt känd här i trakten, faktiskt. Jag har hört att han fortfarande håller på med musiken i Malmö.

Där ser man. Sångare, alltså.

– Ja, vi är en musikalisk familj. ”Sapko” hann få tre söner innan han gick bort. Alla tre är sångare. Det är det vi gör, familjen Ibrahimovic, sjunger eller sportar.

Varför flyttade egentligen Sefik till Sverige på 70-talet? Det var ju långt före kriget, och alla ni andra stannade kvar.

– Jag vet inte riktigt. Han jobbade tillsammans med mig på posten, och det verkade på honom som att han inte var riktigt nöjd med det livet. Dela ut brev på dagarna, sjunga på kvällarna ibland... Det var inget man blev rik på. Han har en halvsyster – som inte är släkt med mig – som flyttat till Sverige ännu tidigare. När hon frågade om inte Sefik skulle komma till henne så gjorde han det.

 

Fotbollsplanen i Tombak

är av det enklare slaget. Inga läktare, inga elljus, inget annat än två mål och kritade sidlinjer.

När Ibrahim växte upp var det bara ett vanligt fält här, men för ungefär 30 år sedan gick han ihop med några vänner och gjorde något åt saken. Tillsammans bestämde de sig för att grunda en riktig fotbollsklubb. De förvandlade gräsplätten till en riktig, jämn fotbollsplan. Intill den byggde de ett enklare klubbhus.

Klubben fick namnet FK Sloga – Fotbollsklubben Enighet.

Ibrahim Ibrahimovic går ut på sin egen gamla plan, ser sig omkring – och förändras.

När vi kom på förmiddagen hade vi med en svensk landslagströja med ”10 – Ibrahimovic” tryckt på ryggen. Till en början verkade den gamle bosniern inte riktigt veta hur han skulle reagera på gåvan, men nu kränger han på sig tröjan och börjar jogga runt planen.

Inget hade kunnat se mer naturligt ut.

– Jag hade kunnat spela match nu, på direkten. Det spelar ingen roll att jag fyller 70 nästa år, jag hade lätt klarat av det, hojtar en uppspelt Ibrahim.

Vi nappar åt oss en boll och börjar tricksa mellan varandra. Självklart försöker sig min medspelare direkt sig på de allra svåraste tekniska konster som finns – och ärligt talat går det väl inget vidare till en början.

– Usch. Jag spelade länge, men nu var det säkert 15 år sedan jag senast rörde en boll.

Jag lägger upp bollen på straffpunkten, ställer mig själv i mål och tecknar åt mister Ibrahimovic att göra vad han kan.

Inom mig tänker jag göra det moraliskt riktiga – låtsas gå åt rätt håll, men ändå släppa in bollen. Jag är trots allt nästan 45 år yngre än han som ska slå straffen.

Ibrahim skenar fram mot bollen. Han håller betydligt högre fart än jag trodde, men hans kroppsvinkel avslöjar ändå att han tänker lägga bollen i mitt högra hörn.

Jag lägger över tyngden på högerbenet och påbörjar ett lagom halvhjärtat fall i samma ögonblick som skytten får kontakt med bollen.

I nästa ögonblick simmar jag i helt fel hörn av målet medan bollen långsamt rullar in i mål en knapp centimeter från min vänstra stolpe.

Gubbtjyven lurade mig – totalt.

I stället för att slå till bollen ordentligt vred han på ett ögonblick om sin fot fullständigt och vrickade i stället ner en yttersida i det lediga hörnet.

Tommy Söderberg brukade prata om att Zlatan använder fötternas utsidor på samma sätt som handbollsspelare som slår backhandpassningar. Jag har aldrig varit närmare att förstå vad han egentligen menade.

”Bugarin” flinar och pekar ut från planen. Han har rätt. Kampen är avgjord. Det är bara att kliva av.

Form är tillfällig – klass är evig.

 

Utklassad och förnedrad

lommar jag av planen. Ibrahim klappar storsint om mig och påbörjar efteranalysen.

– Jag känner att det börjar komma tillbaka så fort jag rör bollen. Fysiskt är jag i fint skick. Jag jobbade som brevbärare i 37 år, och under den tiden hade jag en runda som gjorde att jag gick 47 kilometer till fots varje dag. Jag blev så bra på att gå snabbt att jag faktiskt började tävla i gång också. Fortfarande kan jag gå de sex milen till Tuzla utan problem.

Han gör en gest upp mot det lilla klubbhuset och vi börjar gå ditåt.

– Vi hade inte råd med tegelstenar, så vi tog dem från en ruin inne i centrum och fraktade hit. Från början fick vi ingen som helst hjälp av kommunen. Vi från Tombak brukade hålla oss lite för oss själva här ute. Men snart var vi stans bästa lag.

Slogas klubbmärke hänger fortfarande över ytterdörren. I dag är dock de latinska bokstäverna utbytta mot serbernas kyrilliska alfabete. Precis som allt annat i stan styr serberna också fotbollsklubben.

Aleksa Eric sitter inne i klubbhuset. Han är serbisk flykting från Sarajevo, och någon form av kombinerad vaktmästare/materialförvaltare för Sloga.

– Zlatans farbror? Ja, jag såg namnet på tröjan och förstod att det var något sådant.

Du är själv inte född och uppvuxen i Bijeljina. Kan du ändå känna stolthet över att Zlatan har sina rötter här?

– Jo, då. Men jag tror att de flesta här känner större stolthet över Savo Milosevic. Han är faktiskt född här, och har inte bara släkten härifrån.

Aleksa Eric behöver inte säga den sista bisatsen, den kommer fram ändå. ”Och Savo Milosevic är serb”.

Ändå vore det absolut fel att beskriva mottagandet som obehagligt på något sätt. Eric knäpper upp en ölflaska med baksidan av en gaffel och häller upp i glas. Han och Ibrahim börjar prata om Slogas historia, och stämningen är riktigt gemytlig.

Då händer något.

Samtalet blir mer intensivt, snabbare, hetsigare. Min tolk Suzana Brezo hinner inte riktigt återge vad som sägs, och knackar mig i stället på axeln och viskar:

– Nu pratar de politik. Det kanske är bäst att du ställer några frågor. Annars blir de sittande så hela dagen.

Nej, nej. Låt dem hållas. Försök översätta vad de säger i stället.

– Okej.

Ibrahim Ibrahimovic har en naturlig pondus, en självklar auktoritet. Han är den som styr samtalet.

– Vilka var det som ledde oss ut i krig? Jo, idioterna. Folket lät sig styras av dem och fick betala priset. Egenskaper som utbildning och förnuft värdesätts inte här – i stället ska man vara krigslysten och kompromisslös. Nu är kriget slut, men dess generaler styr fortfarande samhället. De som har makt i den här stan är dårar som knappt gått ut högstadiet.

Det är ett passionerat anförande, ett tal från hjärtat – och ett tal som inte är utan poänger. Sedan krigsslutet har Bijeljina blivit en tillflyktsort för misstänkta krigsförbrytare. Här greps Radislav Krstic, misstänkt för folkmord i Srebrenica, och Rajko Banduka, misstänkt för ”verksamhet som strider mot Dayton-avtalet”. Även bosnienserbernas förre arméchef Radovan Karadzic – en av de personer som krigsförbrytartribunalen i Haag allra helst vill ha tag på – tros gömma sig i trakterna.

– 10 år efter kriget sitter vi fortfarande och diskuterar vem som är vad, vem som är muslim och vem som är serb. Sånt borde inte spela någon roll längre. Vi måste i stället arbeta hårt för att få landet på rätt kurs igen, avslutar Ibrahim Ibrahimovic.

Största delen av tiden sitter Aleksa Eric tyst och lyssnar på pläderingarna som sköljer över honom, näst intill kuvad. Till sist verkar det ändå som att han tycker att han måste ge sin sida av saken:

– Vi serber har det inte heller lätt. Jag har också lidit av kriget. Mitt hus i Sarajevo stals ifrån mig av muslimer. Numera lever jag på 100 euro i månaden. Jag har inte ens 5 euro över i fickan.

Rummet exploderar. Den ena rösten smattrar snabbare än den andra, och Suzana Brezo ger upp allt hopp om att kunna översätta.

– Jag tror verkligen att det är bäst att vi försöker avbryta det här nu. Annars kan det bli bråk på allvar.

 

Tillbaka ute i bilen kör vi upp

genom det Tombak där hela familjen Ibrahimovic växte upp. Ibrahim stirrar ut genom fönstret på ett område som förändrats i grunden.

– Jag känner ingen här längre. Alla försvann. Nu bor nästan bara serber här.

Efter 37 år på sin post var den gamle brevbäraren van vid att alla bekanta alltid kom till honom och frågade saker. Var bor den personen? Var ligger den gatan?

I dag kan han inte längre svara. Efter kriget döptes nästan alla gator i staden om, och fick namn efter serbiska hjältar.

– Där är tomten där vi växte upp. Gatan den ligger på var döpt efter Jozef Koukala förut, han var kroat. Då spelade sånt ingen roll. I dag vet jag inte ens vad gatan heter längre, men jag antar att den är uppkallad efter någon serbisk krigare.

Senare kollar jag upp saken, och Ibrahim har helt rätt. Gatan heter numera ”Vojvoda Petra Bojovic”. Tydligen var Peter Bojovic officer i den serbiska armé som vann en stor seger mot det ottomanska riket nära Thessaloniki år 1918.

Vi stannar till utanför huset. Det ligger granne med en av stadens många muslimska begravningsplatser.

– Där inne ligger både min pappa, Zeco, och mina två mammor.

Två mammor?

– Ja, mamman som födde mig, Zada, gick bort redan 1941. Hon dog av astma. Det var andra världskriget, och det fanns inga resurser till sjukvård. Hon var bara 29 år gammal när hon dog – jag själv bara barnet. Sedan träffade pappa en ny kvinna, Nasva. Det var hon som uppfostrade mig och födde Sefik. För mig är hon lika mycket min mamma.

Lite längre bort på gatan brukade det ligga en moské, men precis som de andra fyra som brukade finnas i Bijeljina förstördes den under kriget. Jag frågar om Ibrahim brukade gå dit och be.

– Nej.

Varför inte?

– Jag är kommunist. Jag tror inte på gud. Alla andra i familjen är muslimer, men jag har inte samma tro.

Jag är inte förvånad. På knuten hemma på Ibrahim Ibrahimovics villa finns fyra bokstäver målade i brunt. ”T-I-T-O”.

För stora delar av västvärlden är Jugoslaviens gamle ledare Josip Tito en av alla diktatorer som i kommunismens namn förtryckte många européer i decennier.

– Man kan säga vad man vill om Tito, men vi har aldrig varit så lyckliga som när han levde. Livet var aldrig bättre. Då som nu var vi ett litet land, men vi höll ihop sinsemellan och hela världen kände till oss.

Varje år håller Ibrahim en liten högtidsstund på Titos dödsdag, den 4 maj. Han börjar rabbla siffror.

– Visste du att det kom 131 statschefer från hela världen till hans begravning 1980? Jag hade näst intill kunnat ge ett barn eller en förälder för Tito.

 

Livet som pensionär

i ett krigshärjat land är inte enkelt. Ibrahim och Sajda får tillsammans 150 euro i månaden.

Hälften går åt direkt, till räkningar och sjukvårdskostnader. Den andra hälften, knappt 700 kronor, ska två personer kunna leva på resten av månaden.

– Men vad är pengar värt egentligen? Hade jag bara fått träffa Zlatan i några minuter igen hade det vart värt alla pengar i världen. Jag förstår naturligtvis att han är väldigt upptagen, så det är inget konstigt med att vi inte setts på några år, men jag längtar till VM i Tyskland väldigt mycket. Då ska vi ses igen.

Vi lämnar av Ibrahim hemma vid huset. Naturligtvis insisterar Sajda på att få bjuda på mat, kaffe, sötsaker och en hel del annat, och jag känner mig nästan lättad av att faktiskt ha en anledning att tacka nej.

Vi måste vidare, så vi tackar innerligt för oss. Ibrahim har svårt att få tag på internationell press, och jag lovar att skicka ner Zlatan-klipp under vintern.

– Lova mig nu att du gifter dig innan du fyllt 35, ropar Sajda efter mig då vi vinkar farväl.

 

Ungefär fem år har gått

sedan Sefik sålde sitt hus i Bijeljina och tomten det står på. Han åkte ner en sista gång, filmade allt med videokamera och lämnade det bakom sig.

Det var där, på den tomten, som familjen Ibrahimovics familjehem stod. Enligt traditionen bor den yngste sonen kvar i huset och ser om föräldrarna, så Sefik flyttade inte härifrån så länge han bodde i Bijeljina. I stället byggde han ett nytt, större hus på samma tomt där det gamla stod.

Under kriget fick det nybyggda huset omfattande skador, och serbiska flyktingar från Banovici tog över det. Trots att freden kom blev serberna sedan kvar.

– Vi blev lite arga på Sefik då han sålde. Vi förlorar ju grannskapet till serberna, säger en granne, som vill vara anonym.

En man i 50-årsåldern hänger över grinden då vi går fram emot huset. Det är Ratomir Elcic, serbisk flykting från Sarajevo och husets nye herre.

– Jo, det stämmer att det här är Sefiks gamla hus, men jag träffade aldrig honom. Affären gjordes upp via en advokat i Sarajevo. Han frågade om det var okej att Sefik kom tillbaka och hälsade på. ”Visst”, sa jag, men han har aldrig kommit. För min del hade jag gärna träffat både honom och Zlatan.

Elcic visar oss runt i huset och på gården. Det var inte han som bodde här under kriget. När han köpt huset gav han de tillfälliga hyresgästerna ett år på sig att hitta något nytt innan han själv flyttade in med sin familj.

– Huset var rätt så förstört. Jag har fått lägga ett helt nytt tak och fixa en hel del interiört. Dessutom har jag byggt till ett uthus.

Precis som alla andra vi träffar i Bijeljina tar Elcic emot oss med stor värme. Det verkar vara en vanlig, hygglig karl.

Ändå är det något som är lite olustigt med att gå runt med honom här i huset. På något sätt blir hela situationen en symbol för den etniska rensning som kriget förde med sig.

Muslimerna ut, serberna in i stället. Det visar sig också att Elcic jobbar på posten numera, Sefik och Ibrahim Ibrahimovics gamla arbetsplats.

Då vi ber att få ta en bild på honom går han direkt och ställer sig så att en miniatyr av det ortodoxa skyddshelgonet St: Nikolai ska synas i bakgrunden.

– Det ska synas att det bor serber här nuförtiden.

 

Rent materiellt klarar sig naturligtvis

Sefik Ibrahimovic alldeles utmärkt även utan huset i Bijeljina. I linje med bosnisk tradition har Zlatan spenderat en hel del av sina intjänade pengar på att hjälpa sin närmaste familj. Han har köpt både hus, lägenheter och bilar åt de sina.

– Jag tror på gud, och tror att något dåligt kommer att hända mig om jag inte hjälper min familj, har Zlatan förklarat för BiH Dani.

Det är ofta väldigt roligt att läsa artiklar om Zlatan i bosniska tidningar som Dani eller Avaz. Skribenterna överträffar sig själva för att stapla adjektiv som beskriver fotbollsspelaren, och lyckas ofta vara riktigt träffande.

”Juventus skyddar honom som en liten vattendroppe i handflatan”, är en formulering avsedd att fånga relationen mellan Zlatan och hans klubb.

Zlatan lever också upp i de här intervjuerna. Han insisterar på att prata bosniska – precis som han och Sefik gör hemma – och misstänksamheten som präglar hans relation med svensk press har inte alls satt sig. Svaren är ofta lika öppna och ärliga som de vi minns från hans tonår i Sverige.

Vad sägs till exempel om det här citatet, inför vårens Champions League-möten mot Real Madrid:

– Jag är inte Beckham, jag är ingen mannekäng-typ. Jag gillar inte honom, och skulle nog aldrig vilja byta tröja med honom.

Utan att lägga några värderingar åt varken ena eller andra hållet går det nog att lova att ett liknande uttalande i svensk press hade lett till grovkalibriga rubriker.

Eller vad som sägs av den här beskrivningen av uppväxten i Rosengård?

– Min barndom var svår. Jag bodde faktiskt i ett ghetto. I mitt område fanns turkar, pakistanier, kroater, serber? Man kan väl säga att gatan uppfostrade mig, eftersom jag inte var så mycket i skolan. Jag avslutade inte skolan, eftersom det var så mycket med fotbollen. Jag skäms inte för det och tror inte att jag är dummare för det. Jag tror att livets skola är mycket viktigare.

Zlatan Ibrahimovic är fotbollsspelare, inte politiker. Hoppet för hela Balkan är att inte den generation som inte var med i kriget inte ska ärva de äldres bitterhet och misstänksamhet.

Jag vet det och jag håller verkligen med – men ändå kan jag inte låta bli att rycka till när jag läser vad Zlatan sagt om sitt stora musikintresse.

– Jag tycker mycket om vår musik (den från Balkan), framförallt Ceca och Halid Beslic. Min favoritlåt med Ceca är ”Ja jos spavam, po navici, u tvojoj majici” (något i stil med ”Jag sover ännu i din tröja”).

Och vem är nu denna Ceca? Jo, änkan till den nu mördade krigsherren Arkan, han som ledde massakern i Bijeljina 1994.

 

Vi åker en sista tur genom Bijeljina.

Jag småpratar lite med Suzana Brezo, tolken. Det visar sig att hon också är serb, och tvingades fly från sitt hem i Slovenien då de jugoslaviska krigen började.

Jag frågar om hon nu tänkt sig att stanna i Bijeljina för gott. Svaret är skrämmande.

– Nej, aldrig. Så fort barnen har gått ut skolan tar jag dem med mig och flyttar någon helt annanstans, gärna utomlands. Kriget kommer att komma tillbaka hit. Så fungerar det här – det kommer alltid tillbaka. Det går bara i olika långa cykler.

Det är fortfarande ganska gott om FN-soldater och internationell polis här. Vad betyder det?

– Skulle de ge sig av nu så skulle kriget komma tillbaka igen i morgon. Tyvärr. Men så är det.

Vi stannar bilen och ser oss omkring. Dasnica-kanalen flyter stilla genom Bijeljinas centrum. Folkmyllret kring marknadsstånden

Erik Niva
Erik Niva

är intensivt. En fågel jag inte kan namnet på sjunger i eftermiddagssolen. Det är en vacker dag i en vacker stad.

Bal för honungssöt, kan för blod.

Balkan – skönheten hos naturen och människorna, blodet som spillts för att kontrollera det.

Det är här han har sina rötter, Zlatan Ibrahimovic.

SENASTE NYTT

Visa fler
SPORTBLOGGAR

Populära bildspel via Shootitlive