Juventus har ingen plan B – & ingen Luca Toni

Simon Bank: Juve – elva grå män

FOTBOLL

En spelare gör inget lag, men i går var det en vanlig söndag i Italien när en man levde upp till myten.

Luca Toni.

Han är halva Fiorentina.

Man väljer sina fiender, men aldrig sin familj. Jag vet inte om det där är en använd aforism, men den förklarar varför jag på sätt och vis är mer förtjust i matcher som Juventus–Fiorentina än vad jag är i derbyn.

Fiorentinas tifosi har valt att avsky Juve. De gör det inte för att de måste eller för att de råkar vara grannar, de gör det eftersom de bestals på en ligatitel i början av 80-talet eller eftersom de bestals på en ikon (Roberto Baggio) tio år senare.

De har valt sin fiende – det är därför de så gärna vill slå sin svartvita storebror i fotboll.

I går var de närmare än på väldigt länge.

Fiorentina gjorde vad jag gång på gång efterlyst av italienska lag, även de mer modesta.

De utmanade Juventus.

Juve – elva grå män

Fiorentina vågade, de flyttade upp och försökte strypa Juves spel på samma ställe som Arsenal gjorde det. Den gamla damen är som allra äldst när de själva äger bollen på sitt mittfält. Mister Capello har satsat på två bollerövrare centralt, men det är ett vapen med dubbel egg; det passar ganska illa när erövrarna själva har bollen.

Den enda alternativa lösningen som finns då är att anfalla på kanterna, den väg som Capello prioriterade under hela försäsongen. Men i går såg vi bara ännu en match i raden där Juves kantspel var mer flegmatiskt än framåt. Jag är så oerhört trött på att se Camoranesi stanna upp spelet eller en ointresserad Mutu slarva bort en frispark till.

Fiorentina, däremot.

Såg ni Fiorentina?

Medan Juve var elva grå män gnistrade ett par av de lila så att det gjorde ont i ögonen. Martin Jörgensen och Stefano Fiore växelspelade på sina kanter; Fiore som en sentida Frank Arnesen, en playmaker på kanten som styr matchrytmen bäst han vill. I Italien är sådana spelare kända som ”registi” – eller som ”den där sorten Juventus saknar på sitt centrala mittfält”. Emerson-Vieira har gjort Juve till ligaledare, men de skulle må bra av ett alternativ när den modellen går i stå. Juventus behöver en Plan B, det har blivit smärtsamt tydligt i Champions League i år.

Men de har ingen regissör.

Och de har, gubevars, ingen Luca Toni.

Matadoren från Modena är den urkraft som kan ge Italien ett VM-guld i sommar. I går gjorde han sitt 27:e mål för säsongen, ett distinkt frilägesavslut efter att Zebina hästsovit i försvaret. Det är klubbrekord för en säsong. Kurre Hamrin gjorde 26 som bäst, Batistuta lika många.

Toni – årets man

Luca Toni har gjort hälften av Fiorentinas mål i år, det är en oerhörd siffra för ett topplag.

David Suazo har gjort hälften av Cagliaris mål men? det är i Cagliari.

Trezeguet har gjort en tredjedel av Juves mål, Sjevtjenko en fjärdedel av Milans.

Luca Toni är årets man, en gammal centertank för 2000-talet. Den moderna sortens anfallare, en rörlig stridsvagn med två bra fötter och ett dödligt huvudspel. I går mötte han Italiens bästa försvar, ordnade en straff och ryckte till sig fyra-fem riktigt bra lägen.

Fiorentina var bättre, men orkade inte fullfölja matchen. Ett pressat Juventus – som visslades ut på Delle Alpi, som slutat prata med pressen, som ser spöken överallt – tjurade sig in i matchen och hade snott tre poäng om de haft Luca Toni längst fram.

Zlatan kommer få kritik

Nu har de i stället en Zlatan Ibrahimovic som glömt hur man gör mål. Zlatan spelade stundtals fin fotboll i går, han rörde sig och stack in ett par fina passningar till Del Piero – men när chansen väl kom var han odistinkt och ovan.

I dag är det en vanlig måndag. Zlatan och hans lagkamrater kommer att få kritik i tidningarna, Juventus kommer att leda ligan.

Och Luca Toni är halva Fiorentina.

Henrik Larsson tar chansen när han får den, Barça behöver Ronaldinho – och rasismen på läktarna är en skam för hela Spanien.

Racing–Barcelona på El Sardinero bevisade att det mesta är sig likt i La Liga.

I Sverige, i vår bransch, är allt sig däremot inte likt. Hans Linné, fotbollsskrivare och arbetsmyra på Expressen, är död. På nästa landslagssamling fattas en sliten keps.

Tack för matchen, Linnet.

Simon Bank