Bank: Zlatan brukar glittra i nya miljöer - så bra är han

FOTBOLL

I skuggan av calciopoli, en krogkväll och en död gigant klev Inter och Zlatan Ibrahimovic in i Serie A.

De behövde lite ljus.

De fick allt de ville - och lite till.

Jag vet inte vad som värmde hjärtat mest när Serie A inledde det som kallats "år noll". Var det en bäbis - eller en pånyttfödd?

Bäbisen vilade på Francesco Tottis arm när han gick in på Olimpico. Lille Christian, il pupetto, var på match - och Roma vann, trots att pappa missade en straff.

Den pånyttfödde heter Zlatan Ibrahimovic.

Mer om honom sen, för matchen på Artemio Franchi i Florens handlade inte i första hand om Zlatan. Det fanns så många betydelser i Fiorentina-Inter att det var svårt att räkna dem alla.

Scenen var perfekt. Artemio Franchi i Florens är den bästa symbolen för Serie A:s födelse, ett Mussolini-bygge från tiden då fascisterna organiserade fotbollen för att ena Italien.

Nu ska sporten byggas om och byggas ny, så naturligtvis skulle det inledas just här.

Först hölls en tyst minut för den avlidne Giacinto Facchetti - vänsterbacken, mästarbacken - sedan startade Inter matchen med en explosion som hördes hela vägen till himlen.

Det var en sidledspassning av Crespo, en bredsida från Ibrahimovic - och så satte Esteban Cambiasso 1-0 innan matchen knappt hunnit börja. Sen spelade Ibrahimovic till Figo, Crespo gick på ena stolpen och Cambiasso sprang in med bollen på den andra: 2-0.

I Cambiassos roll fanns skillnaden mellan lagen.

Tre mittfältare som tar ansvar

Inter har ett av världens starkaste mittfält, om inte ordet vore förbjudet i samband med den klubben skulle jag kalla det "tryggt".

Många lag har en eller två innermittfältare som tar ansvar och städar. Inter har tre, och två av dem är dessutom giftiga anfallsvapen. Dacourt ligger framför backlinjen och städar, medan långbente Vieira och duracellkaninen Cambiasso ena sekunden ger lojalt understöd åt ytterbackarna för att i nästa störta in i offensivt straffområde.

Fiorentina hade inget sådant.

De hade Luca Toni, och ett rappt passningsspel, men inga kollektiva hot.

Prandelli satsade på Luca Toni ensam på topp, med Gobbi och Mutu som understöd. Ingen av dem är några löpare, och ingen hotade Inter i djupled. Inter pressade upp backlinjen utan att blinka.

Så såg matchen ut.

Och Zlatan Ibrahimovic, han såg bara lycklig ut.

I Turin spelade han i ett vinnarlag, men fick inte en tredjedel så mycket sällskap när han hade bollen. I går hade han konstant flera alternativ, och även om han inte alltid valde rätt så gjorde han det ofta nog. Han skarvade, passade snabbt, var target, sköt och gick på mål. Det var en ny Zlatan vi såg i går, långt från den som lunkade runt i ensamhet på Delle Alpi i våras.

Självklara förstavalet

Zlatan spelade fram till ett mål, gjorde ett, var inblandad i ett - och var lysande i en timma.

Var det viktigt? Självklart, nu är det inget snack om vem som är förstaval för Mancini.

Var det förvånande? Inte ett dugg.

Zlatan brukar glittra i nya miljöer, så bra är han.

När det hade gått en timma av matchen konstaterade jag att det inte var likt Inter. De har kunnat göra 3-0 mot topplag förut, men då har det alltid känts som att de varit höga på gudomlig inspiration, och sånt är ganska bräckligt. I går utstrålade de bara gedigen, skötsam kvalité. Jag var på god väg att skriva att Pazza Inter, det galna Inter, lagts på is.

Jomenellerhur.

Sista halvtimman rasade Mancinis lag i ett violett kaos, och var på vippen att tappa allt.

Prandelli satte in den levande orkanen Reginaldo på ena kanten, och på den andra släppte Pasqual handbromsen. Fiorentina fick full fart framåt. Figo, Crespo och Ibrahimovic var osynliga medan världens bäste centertank visade att han är världens bäste centertank.

Först brottade han ner Walter Samuel och nickade in 1-3, sedan lurade han Cordoba och nickade in 2-3.

Jo, Luca Toni kommer nog att göra en del mål i år också. Men det räckte inte i går och han kommer inte att vinna mästerskapet om han blir kvar i Fiorentina. Zlatan Ibrahimovic, däremot, har alla möjligheter att göra det den här gången också.