Bank: Han har ett paket med superegenskaper

FOTBOLL

TURIN

Adriano gör mål, Zlatan gör drömmål, det finns mycket att prata om men det är inget snack.

Roma har 90 minuter på sig för replik – annars blir serie A Inters monolog, härifrån till sommaren.

FULLTRÄFFEN Zlatan vräker sig fram och får på ett fantastiskt volleyskott. Målet innebar 2–1 till Inter och tre nya poäng för serieledaren.
Foto: Reuters
FULLTRÄFFEN Zlatan vräker sig fram och får på ett fantastiskt volleyskott. Målet innebar 2–1 till Inter och tre nya poäng för serieledaren.

Zlatan Ibrahimovic kom hem till Turin, och även om Stadio Olimpico är en nyhet för honom så kände han nog igen sig.

Piemontes typiska vinterdimma var så tjock att spelarna gick upp ett par kilo under matchen, det var fuktigt och kallt och vackert rödfärgat runt hela stadion. 25 000 kom in, väldigt många jagade biljetter utanför.

Den italienska fotbollen föddes i Turin, Torino fyller hundra i år och det finns inte många klubbar i världen där historien väger så tungt som här. De tidiga åren, Grande Torino, flygolyckan, allt hänger med som en vacker och lite sorglig tröja.

Nutiden, då? Den heter Internazionale, och kommer från Milano.

Den heter också Zlatan Ibrahimovic, och honom ska vi prata mer om lite senare.

Det var inte mycket mer än en dag på jobbet i går för Mancinis lag. Jag satt och frös som en nyrakad hund på Stadio Olimpico, medan Inters anfallsspel var statiskt och försvarsspelet slarvigt. Maxwells brasilianska fötter var till och med så felinställda att de sent i natt ansökte om isländskt medborgarskap.

Torino, då?

Alberto Zaccheroni krävde mod av sina spelare, och visade – sin vana trogen - samma mod själv. Han valde 3–4–3, sitt favoritsystem, med Lazetic, Stellone och lille liraren Rosina på topp.

Mestadels såg matchen ut som när en ambitiös och listig lillebror slåss mot en storebror med längre armar.

Toro hittade växelspel, kantspel och löpvägar utan att någonsin komma till skott. Inter var inte särskilt bra, Adriano och Zlatan Ibrahimovic är gin och gin (tonic-Crespo satt på bänken med sin fart och rörelse) och rör sig fortfarande väldigt mycket (eller lite) mot samma ytor.

Torinos trebackslinje fick alltså stå och spela ganska ostört. Inter spelade med fyra centrala mittfältare (Zanetti och Vieira på kanterna) och hade inte mycket till kantspel. Figo fick den offensiva centrala rollen och Stankovic den defensiva, och när varken Zlatan eller Adriano hotade speciellt mycket i djupled så kunde ”Toro” koncentrera sig på att spela rättvänt och ångestfritt.

På många sätt gjorde Torino en bättre match.

På inget sätt var de nära att vinna den.

Ett par kilo lättare Zlatan

Årets Inter har kraft och självförtroende, och Adriano har äntligen börjat skaka av sig tolv usla månader. I går sprang han konstant, tog långa, defensiva löpningar, vann boll och gjorde ett riktigt klassmål på nick.

Adriano var bra, Torinos store striker Roberto Stellone var också gedigen – men det fanns en anfallare som var totalt överlägsen.

Man kan se med blotta ögat att Zlatan Ibrahimovic är ett par kilo lättare nu än för ett år sedan. Han är rappare, rakare, och tio gånger så trygg i sitt spel.

Tryggheten märks när han lyckas, men ännu mer när han misslyckas. En av Zlatans största svagheter har alltid varit att han kan försvinna ur matcher när det går dåligt. I går misslyckades han med en hel del saker i första halvlek, men arbetade vidare på precis samma sätt i 90 minuter.

Han fick en armbåge av Cioffi, han tacklades ner bakifrån, men han vek inte ner sig.

Hela världen vet ju att just den här killen har ett paket med superegenskaper: fysiken, tekniken, skottet, modet. Det är när alla de där egenskaperna exponeras samtidigt som han gör saker som nästan ingen annan kan.

Jag blir så lycklig varje gång jag ser det, för då kan precis allt hända.

I går, efter en timma, förvandlade Zlatan Ibrahimovic ett halvvolleyläge ur ”Budapest-vinkel” till 2–1, och sedan var matchen över.

Snart kan guldstriden vara det också.

Italienska kollegor försökte tvinga på Inter lite otur efter matchen i går. De lät Mancini hålla i en svart katt, tvingade Cordoba att gå under en stege, satte otursnumret 17 på Mihajlovic och lät Solari krossa en spegel.

Jag tror inte att det räcker.

Inter är en maskin just nu, Roma är ofta snyggare men de har också ett vekare, mer konstnärligt drag över sig. De får svårt att nå ifatt, sista chansen kan vara seriefinalen på San Siro första helgen i februari.

Sen kan det vara över, och då blir våren ett trött monument över en säsong då serie A vilade sig.

Vaffanculo, som Chippen skulle sagt.

Simon Bank