Titta – han passar Totti

Chippens återkomst är årets bästa besked för Lars Lagerbäck

FOTBOLL

Arrigoni fick sparken, men kom tillbaka, Totti fick en armbåge och gav tillbaka.

Men gårdagens comeback?

Äh, det måste vara Christian Wilhelmssons.

Ibland är det väldigt enkelt att tycka om italiensk fotboll (ibland är det väldigt svårt också, men det är en annan diskussion), som i veckan, när en smilande Daniele Arrigoni kom in i Livornos omklädningsrum och skakade alla spelarnas händer.

– Jag är er nye tränare …, log Arrigoni.

Resten skrattade, eftersom Arrigoni tränat laget sedan i somras. I söndags fick han sparken, i måndags protesterade spelarrådet, i tisdags fick han jobbet tillbaka.

I går coachade Arrigoni Livorno till en poäng mot Roma.

Det finns alltså ingen karriär som är död nog för att inte kunna återuppstå på en kvart i serie A.

Christian Wilhelmsson vet, och är väldigt tacksam över det.

Det är förstås Lars Lagerbäck också. Vid sidan av Zlatans hysteriska form är Chippens återkomst till de levande årets bästa besked för landslaget. Nu väntar vi bara på att det ska lossna för Alexander Östlund.

Mot Livorno gjorde ”Chippen” sina första 90 minuter i italienska ligan, och även om det fortfarande känns smått overkligt att se honom väggspela med Simone Perrotta så är det bara att konstatera att han gör det väldigt bra. Han bottnar. Han tar ansvar, springer mer än någon annan och värderar situationer på ett bra sätt. Möjligen lite försiktigt ännu, vilket är synd men inte särskilt underligt.

När en spelare suttit i ett franskt kylskåp i ett halvår är inte vilda dribblingsräder det första han ger sig in på.

Enormt kliv för Wilhelmsson

Det kommer, och redan nu har han bevisat för romarna att han har något att tillföra. Hans fina förarbete till kvitteringen i går var en litet steg för Roma, men ett enormt kliv för Wilhelmsson.

Utan Pizarro och De Rossi, båda klantigt varnade på Siclien senast, var Roma annars rätt svängigt i går.

Passningsspelet var bättre än mot Messina, men inte bra nog för att rulla bort ett moraliskt och sportsligt pressat Livorno.

Med Chivu och Perrotta på toppen (en för högt upp, en för långt ner) tog det lite längre tid i alla moment, de patenterade Spalletti-kontringarna kom aldrig riktigt igång. Livorno hann samla sig, spela lågt, välorganiserat försvarsspel, täta till.

När Roma är som bäst, vilket de varit väldigt ofta det senaste året, har de ett flödande, löpande lagspel som är det bäst strukturerade i serie A. Det är, lite som i fallet Chelsea, lätt att få för sig att den sortens lagspel är befriat från mänskliga faktorer, att det kan rulla vidare i en problemfri evighet.

Det är det inte, det kan det inte.

Med en Taddei ur form (Chippen borde vara ordinarie just nu) och ett par spelare borta så börjar spelet hacka. Plötsligt kommer de små, onödiga missarna. Missade chanser, onödiga straffsituationer, slarv.

Och då har jag inte ens skrivit något om Francesco Totti.

Det var två av världens finaste lagkaptener som möttes i går, Cristiano Lucarelli rullade in en straff två gånger och Totti …var Totti.

Större än Roma

Exakt vad det betyder är lätt att förklara, ge mig 500 sidor, en universitetsfakultet och ett fotoalbum med bilderna av när han håller upp sin förstfödde framför 20 000 romanisti i Stadio Olimpicos Curva Sud så ska ni få se på grejer.

Francesco Totti är större än hela Roma, men han är också mindre än sig själv. Det är därför han knuffar omkull den stackars massören Vito Scala, och det är också därför han kan komma undan med det.

Utvisningen var förresten horribel. Galantes armbåge var möjligen värd ett rött kort, Tottis reaktion möjligen ett gult.

Nu skämde han ut sig, men inte värre än att han kommer tillbaka.

Som alla andra.