”DU ÄR BÄST I VÄRLDEN”

Sportbladets Erik Niva: Sedan omstarten har Zlatan visat upp ett spel som är komplett

FOTBOLL

ROM

Den 29 januari 2007 har det blivit dags för ett enkelt konstaterande.

Just i dag finns inte längre några frågetecken kvar.

Just i dag är Zlatan Ibrahimovic världens bäste anfallare.

När jag nu äntligen sätter mig för att skriva den här texten ska jag akta mig noga för att klappa mig själv för bröstet, att sälla mig till ”vad-var-det-jag-sa”-brigaden.

Jag har nämligen aldrig tillhört Zlatan Ibrahimovics allra mest övertygade anhängare, inte stått i den hörnan som försvarat honom även efter de matcher då han inte förtjänat det.

Jag har ofta grubblat över Zlatan, ibland kritiserat honom och vid enstaka tillfällen tvivlat på att han någonsin skulle uppfylla sin unika potential.

Löjligt perfekt provkarta

För ett halvår sedan undrade jag vad sjutton som höll på att hända med honom – då han under en halv Serie A-säsong och ett helt VM spelat absurt långt under sin förmåga – och så sent som inför den italienska omstarten tyckte jag fortfarande att Henrik Larssons lägstanivå gjorde honom till en bättre spelare.

Sedan dess har inte Zlatan Ibrahimovic gjort en dålig match, ja, knappt ens en dålig minut.

Sedan dess har Inters nummer åtta visat upp ett spel som verkligen förtjänar att beskrivas som komplett.

De där magiska ögonblicken som skiljer Zlatan från alla andra finns fortfarande där, men nu har de kompletterats av allt annat som går att begära av en modern forward.

Inters två mål i går kväll var en löjligt perfekt provkarta av vad fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic står för när januari är på väg att gå över i februari i nådens år, 2007.

Mål nummer ett. Zlatan försöker konstsparka in ett långt inlägg. Han missar, men studsar omedelbart upp igen. När nästa inlägg lyfts in vinner han en svår duell och skarvar in en perfekt nick.

En av reprisvinklarna bjuder på en underbar inzoomning. Tiondelen innan Zlatan går in i kampen mot Sampdorias hårding Giulio Falcone ser man tydligt hur hans ögon glimtar till av beslutsamhet. Han vet att nästa moment kommer att göra ont, men bryr sig inte om det.

Jag som tyckt att Zlatans tricks ibland gått ut över hans övriga spel, att han hängt med huvudet för länge efter missar, att hans huvudspel varit alldeles för svagt och att han rätt sällan varit intresserad av att offra allt för ett mål.

Fel, fel, fel och fel. Det där gäller inte längre.

Mål nummer två. Zlatan håller i en båglöpning tills det är precis rätt läge att sticka, han sprintar ikapp bollen, vinner ett motlägg och serverar Maicon öppet mål med en exakt snett-inåt-bakåt-passning.

Jag som svurit över att Zlatan tajmat vissa löpningar fel, att han ibland varit lite tung i steget, att hans närkampsspel kunnat vara bättre och att hans passningar inte alltid kommit i rätt läge.

Fel, fel, fel och fel. Det där gäller inte längre.

Han har maximerat sin potential

När nu inga svagheter verkar finnas kvar, då finns heller inga fler frågetecken att räta ut.

Under de senaste två, tre månaderna har Zlatan Ibrahimovic så gott som maximerat sin otroliga potential. Han har blivit precis så bra som vi alltid hoppats att han skulle bli.

Just i dag är han världens allra bäste anfallare. Nu gäller det bara att förbli det.

Vissa har förmågan att ta rätt beslut – att hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt – andra inte.

Jag trodde att gårdagens mest intressanta Serie A-story skulle finnas på Olimpico i Rom, och satte mig på ett plan till huvudstaden. Jag inbillade mig att Chippen Wilhelmsson skulle få starta mot Siena, och bekräfta en häpnadsväckande status som ordinarie i Roma.

Så blev det givetvis inte.

Chippen blev kvar på bänken i alla 90 minuter, och även om en konkurrent (Mancini) gjorde bort sig med bedrövligt spel och uselt uppförande verkar en annan (Tavano) plötsligt hoppat före i kön.

Det var smålustigt att få veta att Chippen kallas för ”Wil” i Rom och lite rörande att se två svenska flaggor i Curva Sud – men med facit i näven borde jag givetvis åkt till Genua.

Roma har tappat farten och fläkten från i höstas, och även om vi gärna vill tro att ”seriefinalen” mot Inter nästa helg gäller något så är ligan avgjord sedan länge.

På kort tid har presidentfamiljen Sensi fört in Roma i ett enormt spännande projekt, men det finns inga snabba genvägar upp till fotbollens absoluta toppskikt.

Som av en slump bodde jag på Hotel Cicerone i natt, ett annat bygge som renoverats med Franco Sensi som ägare.

Hissen upp till den högsta våningen var trasig.

Se även:

Erik Niva