De här skräckhistorierna får mig att känna vanmakt

Erik Niva: När jag skriver de här raderna är jag ledsen, besviken och förbannad.

FOTBOLL

Det får ta en vecka, det får ta en månad, det får ta ett år.

Det får helt enkelt ta den tid det tar.

Italiensk fotboll har länge varit en tickande bomb, och i går exploderade den på Sicilien.

Hur ska det gå att fortsätta nu?

Innan någon kan ge den frågan ett trovärdigt svar ska världsmästarnas fotbollar ligga stilla.

För exakt tio dagar sedan satt jag på Stadio Massimino i Catania och såg på fotboll.

Hemmalaget mötte Empoli i en viktig ligamatch, och spelade riktigt bra. Luften var ljummen, ljudnivån hög och det var en riktigt trivsam siciliansk vinterkväll.

Plötsligt förändrades stämningen.

Varenda en av de 20 000 åskådarna på arenan reste sig och började studsa upp-och-ner, upp-och-ner.

Vreden rullade in som en tung, blöt jävla matta över stadion. Gamla gubbar pekade finger åt ingen speciell, unga tuffingar spottade fradga.

Jag vände mig mot min bänkgranne – Francesco Lamiani som är journalist på lokala tv-stationen TRM – och frågade vad allt det där egentligen handlade om.

Han ryckte på axlarna och konstaterade:

– De sjunger: ”Den som inte hoppar håller på Palermo”.

En paus, en sekunds trevande efter de rätta orden.

– Du vet… Catanias och Palermos ultràs hatar varandra mer än de älskar livet.

Förbannad – men inte förvånad

När jag skriver de här raderna är jag ledsen, besviken och förbannad.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva att jag är chockad och förvånad – men det vore inte sant.

När matchen tagit slut hängde jag kvar inne på stadion. Jag var lovad en intervju med Catanias borgmästare Umberto Scapagnini, men fick vackert vänta på min tur. Först var Scapagnini tvungen att motivera sitt krav att nästa hemmamatch skulle flyttas.

Han var tvungen att förklara för de italienska medierna varför det var omöjligt att spela det sicilianska derbyt den 4 februari, som det var tänkt. Den lokala polisen hade helt enkelt inte resurser att klara av både firandet av helgonet Sant´Agata och årets största högriskmatch på samma gång.

Till slut fick jag min pratstund med borgmästaren, och ställde frågorna jag sett fram emot att diskutera. De handlade om vad ö-lagens framgångar hade för social betydelse för Sicilien, och när jag tänker på frågorna i dag känns de förbannat fåniga.

Usel säkerhet håller inte

När jag knallade ut från arenan ringde min fotografkollega Andreas Bardell och berättade att han precis blivit nerslagen på gatan utanför.

– Hade inte några killar hoppat emellan och dragit undan mig vet jag inte vad som hade hänt.

Jag hade svårt att ta in informationen, fick problem att tänka klart. Jag ställde några förvirrade frågor om var Bardell var, hur det var med honom, vad de som hade räddat honom hade sagt.

– Vad de sa? ”Välkommen till Sicilien”.

Ingen annanstans i Europa är livet lika fullt av extremer som i Italien, och ingen annanstans i Italien blir kontrasterna lika tydliga som på Sicilien.

Jag har blivit fantastiskt väl mottagen där, jag har haft glädjen att träffa flera extremt vänliga människor – men jag har också fått uppleva hur skrämmande snabbt som kärlek kan slå över till hat.

När jag nu läser skräckhistorierna från Catania känner jag vanmakt mer än något annat.

Vi var alldeles för många som befarade att något sånt här skulle kunna hända, och vi gjorde alldeles för lite. En sån här dag är det väldigt enkelt att skrika ut oprecisa krav om att någon, någonstans måste göra något – och det är precis vad jag gör.

Fram till och med i går spelades italiensk fotboll på föråldrade arenor, med usel säkerhet och en svårt infekterad supporterkultur som kuliss. Det går inte att hålla på så längre.

Berätta för mig vad ni tänker göra åt det, ni italienska fotbollshöjdare. Få mig att tro på era lösningar. Innan någon, någonstans presenterar en förbannat effektiv lösning på det här vansinnet ska det inte spelas mer boll i Italien.

Jag kan inte tycka på något annat sätt.

Jag älskar livet mer än jag älskar fotboll.

Läs mer