Del Piero Den Evige

Bank: Ett disciplinerat Juve kvävde ihjäl Roma

FOTBOLL

Inter avgjorde Serie A hur enkelt som helst – eftersom de lärt sig hur man gör.

Juventus kvävde Roma, Milan kan stänga ner Arsenal.

Varför?

Eftersom de vet hur man gör.

Man behöver inte heta Bob Dylan för att veta att tider förändras, men precis som Paolo Maldini alltid kommer att vara störst så kommer Juventus–Roma alltid att vara Juventus–Roma.

Nord mot Syd, Fiat mot Konsten. Hatmatch, stormatch, partitissima.

Roma-Rosella Sensi har ägnat mycket energi åt att tona ner alla sorters konflikter som pappa, storpotäten Franco, hade med alla möjliga människor. Med henne – och utan Moggi – har sprickan mellan Juve och Roma krympt.

Men den finns.

I går spelades det om ett konkret silver och en vag dröm om guld, och Juventus vann.

– Jag hoppas på 2–0, men det kanske är lite mycket. 1–0 räcker bra det också, sa Juve-presidenten Giovanni Cobolli Gigli i veckan.

Det blev som Juve-ledningen sa, men det var inte den som bestämde hur det såg ut.

Det var Claudio Ranieri.

Ett klumpigt och trögt Roma

Roma brukar ha det jobbigt i Turin, och de kände verkligen igen sig i går. Det var två-tre grader i luften, på Olimpico gjorde Fiat reklam för sin nya modell – och på planen var det som om det gamla Juve kommit tillbaka.

Jag tänker då inte bara på att den evige Ale Del Piero avgjorde matchen med en fantastisk frispark i första halvleks sista sekund. Nej, det här var en seger för ett superorganiserat, smart Juve mot ett naivt, klumpigt och trögt Roma.

Ranieri ställde ut sitt lag som en blandning av Rijkaards Barcelona och Sacchis Milan. Högt men kompakt, defensivt disciplinerat men med tre fria anfallare.

Han satte in all energi där Roma är som bäst – Totti skulle få det trångt, Pizarro skulle få det jobbigt med sina uppspel. Istället släppte man iväg Romas ytterbackar (Tonetto och Cassetti hade dubbelt så många uppspel som Juves ytterbackar) och hoppades på att Buffon, Chiellini och Legrottaglie skulle hålla rent i straffområdet.

Om strategin fungerade?

Jotack. Till etthundra procent.

Kejsare Totti var osynlig, Pizarro tappade boll på mittplan, och eftersom ingen hotade Juves backlinje i djupled kunde den stå rak i ryggen och skicka undan allt som kom mot den.

Simone Perrotta, som brukar vara bäst på att löpa i djupet, är ringrostig och blek. Mancini och Taddei spelade bara med boll, aldrig utan. Spalletti klarade inte att ändra matchbilden, hans spelare orkade inte.

Det var ett nöje att se Juventus så stringent och snyggt igen.

Och nu är det dags för slutsatser.

Den första och största är förstås att Inter vinner ligan igen. De leder med elva poäng och har en trupp som är bredare än vissa östeuropeiska länder. Allt, precis allt, går Inters väg.

Kan inte allt om Champions League

I går behövde de fyra minuter och tre droppar svett för att vifta bort ett patetiskt passivt Livorno. 2–0, Suazo gjorde båda från fem meter. När Bogdani kom fri blev han tvåfotsdribblad av Intermålvakten Julio César, i paus paraderade en nyfriserad Balotelli med bucklan från ”JVM” (Coppa Carnevale) som Inter vann i veckan, Mancini kunde låta Zlatan vila – och på Anfield blev Liverpool förnedrat av B-A-R-N-S-L-E-Y.

Jo, det flyter på för Inter.

Samtidigt hackade Milan sig till 0–0 i Parma, i posttraumat efter Ronaldos knäskada. Ancelottis startelva hade en snittålder på 32 år, hans mittfält bestod av tre krigare, en sprinter och noll kreativitet.

Det var ingen vacker syn, men den lurar inte mig.

I veckan spelas Champions League, och då spelar det som kändes så enkelt och tydligt i går ingen roll.

Alessandro Del Piero vet hur man sätter frisparkar i sista sekunden, Paolo Maldini vet hur det känns att spela tusen matcher för samma klubb, Liverpool vet hur man återuppstår från de döda och Milan vet allt om hur man blir europamästare.

Inter och Roma vet mycket.

Men de kan fortfarande inte allt om Champions League.