... & varma relationer

Så lyckas Mourinho få sina superstjärnor att växa sig ännu större

1 av 4 | Foto: FOTO: AP
José Mourinho och Zlatan Ibrahimovic.
FOTBOLL

På nolltid tycks José Mourinho ha byggt upp en unik relation till Zlatan Ibrahimovic.

Hur går det till? Hur gör han?

Jo, såhär.

José Mourinho hade en match att vinna – men han hade också en stjärna att charma, en framtid att planera.

Han offrade några minuter av halvtidsvilan, och stegade fram till motståndarnas center.

– Du har inte en bror eller kusin hemma i Elfenbenskusten, eftersom jag inte har råd att ta dig till Porto?

Didier Drogba föll som en fura, han föll ännu lättare än han brukar göra i offensivt straffområde.

I sin självbiografi ”C’était pas gagné” beskriver han hur den här Champions League-matchen mellan Marseille och Porto hösten 2003 var starten på den viktigaste perioden i hans fotbollsliv.

Det var första gången han träffade José Mourinho, och det var kärlek vid första ögonkastet. Drogba var extremt imponerad av portugisens ”utmärkta franska” och ”charmiga leende”.

Timmen senare kunde Mourinho summera ett gott dagsverke. Han hade fört sitt Porto till en 3–2-seger på svårspelade Stade Velodrome, och han hade dessutom förfört fotbollens näste världsforward.

Att bygga relationer ingick i hans arbetssätt. Även om det inte gav resultat i dag så kanske det skulle göra det i morgon. Först gällde det att identifiera de bästa spelarna, sedan att locka dem till sig och till sist att få dem att prestera på toppen av sin förmåga.

Nu drog sig Mourinho tillbaka och tittade på kvällens övriga Champions League-höjdpunkter på tv. Bland annat visades bilder från Ajax–Celta Vigo, där en 22-årig svensk ensam utmanade spanjorernas försvar.

I en sekvens stod han själv mot fyra motståndare. Zlatan Ibrahimovic slog bollen på ena sidan, stack själv på den andra och avslutade med att stöta in bollen

i mål och avgöra matchen.

José Mourinho noterade.

?

När Mourinho var 33 år gammal så följde han med sin mentor Bobby Robson till Barcelona. Hans officiella titel var tolk, men i praktiken fungerade han som en slags andretränare.

Det finns ju ingen formell utbildning för att lära sig att hantera de allra största fotbollsspelarnas säregna personligheter, men närmare än så här går knappast att komma.

– Tänk dig att vara en ung coach som får chansen att jobba med Ronaldo, Stoitjkov och Rivaldo. Jag insåg att jag kunde uträtta stora saker om jag klarade av att hantera de här killarna.

Den allra viktigaste lärdomen från den här tiden? José Mourinho är säker:

– Spelare på den här nivån accepterar inte vad som helst bara för att det är en person med auktoritet som säger det. Den här gamla sanningen om ”Mister har alltid rätt” gäller inte för dem.

När Mourinho kom till Chelsea hade han kvar de här insikterna – men han dessutom en egen Champions League-buckla i bagaget.

– Hade jag velat göra det enkelt för mig hade jag stannat i Porto med Champions League-bucklan. Där finns Gud, och efter Gud – jag.

Genom att hantera stjärnor på rätt sätt hade ”The Special One” själv blivit en av dem. Nu hade han en ny plattform att prata ifrån.

– I varje toppklubb är motivation det viktigaste. Jag älskar spelare som älskar att vinna, inte bara under 90 minuter utan under varje träningspass och varje ögonblick av sina liv. Vissa av dem kan, men vill inte. Andra av dem vill, men har inte förmågan. Här i Chelsea vill jag ha spelare som både kan och vill.

Överst på listan över sådana spelare? Didier Drogba.

Egentligen ville inte ivorianen till London – ”där solen går ner före klockan fyra” – men Mourinho-faktorn vägde över.

– Jag kunde inte säga nej till honom.

Enligt George Orwells princip byggde Mourinho nu upp en Chelsea-familj där alla spelare var jämlika, men vissa ”untouchables”

var lite mer jämlika än andra.

Portugisen lanserade en spelare i varje lagdel som världens bäste på respektive position: John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba.

Genom att massera deras egon med ett i stort sett obegränsat förtroende fick han också alla tre att växa flera klasser.

– Det finns inget bättre än när en så stor man går ut och säger något sådant. Genom sättet han behandlar mig på får han mig att vilja spela och vinna för honom, sa Terry.

– Han är den sortens manager du ser upp till. Du vill vara en vinnare, för det är vad han är, kommenterade Lampard.

På bara två säsonger vann Chelsea dubbla ligatitlar och dubbla ligacupbucklor. Det tredje året blev svårare, men kröntes till slut av en episk FA Cup-seger över Man United.

Drogba avgjorde i förlängningen. Efter slutsignalen sökte han upp Mourinho i Wembleys kulvertar, där de två männen grät i varandras armar.

Några få månader senare fick Mourinho sparken. Drogba var förkrossad:

– Att han kastades ut har gjort det extremt svårt för mig. För stunden är jag inne i ett sorts nervöst mentalt tillstånd som jag aldrig kunnat drömma om tidigare. Många av oss spelade först och främst för managern.

Det framstod som ganska självklart att José Mourinho skulle köpa med sig Didier Drogba så snart han gjort klart med ett nytt tränarjobb.

Under mer än ett års tid pekade alla antydningar och citat i samma riktning. Mourinho visste att han behövde en av världens allra bästa anfallare för att få sitt spelsätt att fungera, och han visste exakt var han kunde hitta honom.

Sedan hände något som gjorde att inget hände.

Didier Drogba bor kvar i London, Inters gamle centerforward har stannat i Milano.

Det som hände var att José träffade Zlatan – och blev förälskad.

– Zlatan är en otrolig spelare. Jag har känt till honom i många år, men han är bättre än vad jag trodde. Det var först när jag började träna honom som jag förstod hur enormt bra han är. Jag har inte sett en mer kreativ spelare i världen under det senaste året.

Mourinho förändrade helt enkelt sina prioriteringar. Att lösa Drogba från Chelsea var inte längre viktigt – det som var betydelsefullt var att införliva Zlatan Ibrahimovic i den exklusiva lilla skaran av spelare som är beredda att göra allt för sin manager.

Under sina första månader i Italien har Mourinho tagit till alla sina stjärnskötarknep i hanteringen av Zlatan.

Piskan har inte plockats fram – även om den hänger där på väggen, med snärten riktad mot det svenska landslagets träningsmatcher – utan det har varit morötter, beröm, hi-fives och björnkramar.

Zlatan har svarat upp med både mål och citat. Spelet har varit av allra högsta karat, snacket precis det som José Mourinho har velat höra:

– Mourinho är den mest komplette tränare jag har haft, både på och utanför planen. Han har sin egen stil, och får allt att kännas så speciellt. Du ser skillnaden direkt mot andra tränare, och som spelare vill man visa direkt. Han har förtroende för mig och jag har förtroende för honom.

Det har bara gått några månader – men redan nu tycks José Mourinho ha byggt upp starkare band till Zlatan

Ibrahimovic än någon annan tränare klarat av under hela svenskens karriär.

När Didier Drogbas självbiografi kom ut i våras så reagerade många över förordet. Det var skrivet av José Mourinho.

– Med Didier vid min sida hade jag kunnat vinna varje krig.

Kommer de två att jobba tillsammans igen? Drogba själv skriver om hur han är ”helt övertygad” om det, medan Mourinho är lite vagare i sitt kapitel:

– Vi kanske möts igen när vi är gamla, när Didier har slutat med fotboll och jag rullar runt i en rullstol. Det spelar ingen roll, Didier kommer alltid att finnas i mitt hjärta, men dåtid, nutid och framtid är tre olika saker.

Zlatan Ibrahimovic verkar betydligt mer intresserad av att vinna sin första Champions League-titel än av att göra nostalgiska återblickar, och än har han ju inte skrivit någon själv­biografi.

Om han någon gång gör det – vem tror ni skriver förordet?

José Mourinho eller Lars Lagerbäck?