Stolthet utan gränser

Historien om Gökhan Inler

1 av 3 | Foto: AP
Napolis Gökhan Inler.
FOTBOLL

 ■ ■ Debatten dundrar och missnöjet mullrar, men det är förstås inte bara i Sverige som främlingsfientligheten fått fäste.

■ ■ Sportbladets Nemrud Kurt berättar historien om Gökhan Inler – mannen som möter sin gamla klubb i dag och som är stolt kapten för det land som inte vill ha in fler som honom.

I söndags gick vi till valurnorna för att dra vårt strå till den svenska framtidsstacken och när allt var över ekade 13 procent över hela riket.

Dryga halvåret tidigare la jag örat mot marken och lyssnade på ljudet från den schweiziska staden Horrenbach.

13 procent är mycket.

94 är mer.

– Jag är stolt över att vi är den kommun som fräst ifrån starkast mot massinvandringen. Schweiz klarar inte detta längre. Vi har 80 000 nya invandrare varje år. Det är ohållbart och oacceptabelt.

Samuel Graber är högerpolitiker och bor i Horrenbach, staden där 94 procent av befolkningen röstade för att strama åt EU-invandringen.

Med 0,3 procents övervikt vann ja-sidan i hela landet. Med stolthet talade Graber om en stad som hade satt ner foten där skon klämde.

Några månader tidigare hade landets fotbollslandslag knutit skosnörena och tågat ut på planen för att möta Sydkorea i en träningsmatch. Längst fram gick lagkaptenen med fokus i blicken och Turkiet i blodet.

När nationalsången dånade valde Gökhan Inler att sjunga som vilken annan schweizare som helst. För sitt land. För sin nation.

■ ■ ■

Det sägs att hemmet är en känsla och inte en plats. Det brukar också viskas att man endast ska ångra chanserna man inte tog.

Kanske var det därför Ahmet Inler lämnade sitt turkiska hem, kanske var det därför han tog en chansning och stack iväg till Alpernas sluttningar. När han ordnat arbete kunde frugan följa efter, och sommaren 1984 födde hon sonen Gökhan.

Som femåring skrevs den lille pojken in i fotbollsklubben Olten och pappa Ahmet offrade mycket för att lyfta Gökhan mot toppen.

– Han gjorde allt för att jag skulle kunna spela fotboll. Till och med när han kom hem utmattad från jobbet tog han mig till träningarna. Och han lärde mig innebörden av ordet stolthet, har Gökhan Inler berättat.

Vi som aldrig blev upplärda av Ahmet får väl lov att snickra ihop våra egna tolkningar av ordet stolthet. En ligatitel kan göra dig stolt, två gör dig ännu lite stoltare.

Gökhan Inler var 23 år när han kunde kalla sig schweizisk mästare för FC Zurich två säsonger i följd, och någonstans däremellan blev han uttagen i landslaget.

Det hade surrats om det Turkiet han spelat tre U21-matcher för. Det blev i stället Schweiz – hans nya hemland där han var lik allihop och olik allesammans.

– Tre gånger försökte jag spela för Turkiet, men varje gång gick någonting snett och jag var tvungen att återvända hem. Men beslutet att spela för Schweiz fattade jag av tacksamhet. Jag har fått så mycket från det här landet och vill ge något tillbaka, sa Inler.

Något mer?

– I det här landslaget bryr vi oss inte om spelarnas ursprung. Vi är ett enat lag, en grupp som vill uppnå våra mål.

Presenterades med lejonmask

Att kalla Udinese för en språngbräda är ganska oundvikligt. Den italienska klubben har för vana att hämta in oslipade diamanter tack vare skickliga skattjägare, innan de förädlas och säljs vidare för fina slantar till mäktiga fotbollsmajestäter.

När Gökhan Inler värvades för ynka två miljoner euro kom han som en stabil innermittfältare från schweiziska ligan, redo att visa exakt hur torrt krut han hade i sin fruktade bössa.

Det gick som det skulle, och efter fyra år gick Inler vidare. Han var inte ensam.

På en och samma sommar tappade Udinese hela sin centrallinje i Cristian Zapata, Gökhan Inler och Alexis Sanchez.

Inlers egen destination hette Napoli och dess mytomspunna betong på San Paolo-stadion. När han anlände till presskonferensen för att presenteras hördes ovanligt många kameraklickar. Inler hade nämligen dragit på sig en lejonmask för att göra de närvarande ännu mer nyfikna på nyförvärvet.

– Idén föddes precis före presentationen. Jag hittade en lejonmask i närheten och tyckte att det vore kul att dra på den och gå in. Fansens reaktion när jag tog av masken…

Jo då, deras reaktion var positiv. Extremt positiv. I Udinese-tröjan hade Inler vuxit fram till att bli en av världens mest underskattade mittfältare. Han vann boll bakåt, transporterade den framåt, tryckte iväg distansskott, stångade bort motståndare och manade på sina mannar från start till slut.

I Udinese växte hans rykte.

I Napoli fick han sin bekräftelse.

– Det snyggaste målet i min karriär är det mot Chelsea i Champions League.

Inler talade med stolthet, med det där ordet som pappa Ahmet lärt honom definiera.

Framme i åttondelsfinal hade ju Napoli tagit strypgrepp om engelsmännen tack vare Inlers pressade halvvolley. Ändå föll man i förlängningen. De som orkade leta tröst fann den ändå någorlunda i den där träffen, i det där tillslaget. I den där mentaliteten.

– Jag har alltid älskat boxning. Det ger dig säkerhet och skärper din uppmärksamhet. Det är som i livet. Slå inga mjuka, låga slag, utan var direkt. Var rakt på sak.

Inler är ingen man som tvekar.

Inler är ingen man som backar.

På söndag ställs Napoli mot Udinese, tredjekaptenen Inler mot sin gamla klubb.

Det vore enkelt att måla upp det som någon romantisk återkomst, som en passionerad tillställning där Inlers hjärta får hjärnan att stängas av.

Icke.

Inler är ingen man som räds uppgifter. Han välkomnar dem, ser fram emot dem. Klarar av dem.

– Vi är Napoli. Vi ska göra våra supportrar lyckliga.

■ ■ ■

Låt oss hoppa tillbaka till viskningarna om valutgångar. Schweiz har nu alltså stängt portarna för EU-invandring och världens reaktioner dröjde förstås inte.

Den mest minnesvärda kom från tyska satirsajten NDR.

De kablade ut en bild på den schweiziska startelvan, suddade ut de åtta spelarna med invandrarbakgrund och frågade sarkastiskt om Schweiz tänkte skicka blott tre spelare till VM.

Så blev det förstås inte.

Dessutom bestämde sig landslagsbossarna för att fortsätta på sin inslagna väg när det gäller val av kapten. För att fatta just det beslutet behövdes ju inte folket och definitivt inte invånarna i Horrenbach.

Den 15 juni knöt fotbollslandslaget sina skosnören och tågade in på Estadio Nacional för att spela VM-premiär mot Ecuador. Längst fram gick lagkaptenen med fokus i blicken och Turkiet i blodet.

När nationalsången dånade valde Gökhan Inler att sjunga som vilken annan schweizare som helst. För sitt land. För sin nation.

Så kan man också definiera stolthet.

Källor: Corriere dello Sport, Repubblica, Ultime Calcio Napoli, Gazzetta dello Sport, ESPN, Tutto Napoli, The Hard Tackle