LOSers GALACTICOS

Så berömda - så omskrivna - så misslyckade

1 av 7 | Foto: STEFAN MATTSSON
David Beckham och hans mannar på vväg in till hemmamatchen mot Real Sociedad tidigare i vinter.
FOTBOLL

MADRID.

Under det senaste året har telefonen ringt lite oftare än vanligt hos Spaniens FN-ambassadör Inocencio Arias.

Vem som ringer? Kofi Annan, FN:s generalsekreterare.

Vad han säger? Jo, såhär:

– Hur går det för Beckham?

Under ett av säkerhetsrådets möten skickade Annan en papperslapp till Arias. Spanjoren trodde att den berörde någon viktig aspekt av en kommande omröstning om situationen i Irak.

Det gjorde den inte. Kofi Annan hade en mycket viktigare fråga.

– När ska vi åka och se Real Madrid i Madrid?

När kommunikationsforskarna Sport+Markt gjorde en undersökning i höstas kom de fram till att 490 miljoner människor världen över är ”väldigt intresserade” av hur det går för Real Madrid och deras galacticos, deras utomjordiska superstjärnor.

Kofi Annan är bara en bland en halv miljard.

Real Madrid har alltid varit en gigant i Spanien och blev med tiden det över Europa – men det här är något helt nytt. De har skapat sig en position som den första helt globaliserade idrottsklubben.

– Det låter kaxigt när vi säger det, men det är sant. Real Madrid är den universella klubben. Det finns ingenstans på planeten där folk inte känner till vår laguppställning, där folk inte blir upphetsade av tanken att äga vår klubbtröja, säger klubbens president Florentino Perez.

Han låter som en telefonförsäljare, Perez, men han har rätt. Han har rott sitt unika projekt i land. Han har gjort Real Madrid till hela världens angelägenhet.

En liten, liten sak har han däremot misslyckats med.

Taxin kör norrut genom Madrids ytterområden. Utanför fönstret ser vi resterna av Real Madrids träningsanläggning till vänster. Området håller långsamt på att förvandlas till en nöjespark i fotbollens tecken. Klubben ligger i diskussioner med Disney, och det som sipprat ut av planerna skvallrar om digitala spel med virtuella Zidanes och seriefigurer av Beckham i naturlig storlek.

Det tar en halvtimme, sedan är vi framme i Las Rozas, en rätt ocharmig sovstad drygt två mil norr om stadskärnan.

Här finns inte mycket, men här finns chansen att i verkligheten se ett halvdussin av världens mest kända människor på ett och samma ställe. Det är här Real Madrid tränar.

Första gången jag var här var i början av maj. Dagen innan hade David Beckham fyllt 29, och ytterligare en dag tidigare hade Real Madrid förlorat med 2-0 borta mot Deportivo La Coruna. Resultatet innebar i praktiken att de var borta från ligaguldet.

Jag var här, inbjuden av Adidas, för att titta på när David Beckham hade ”frisparksklinik” med ett 20-tal tävlingsvinnare från hela världen.

De ställde sig i en halvcirkel runt Beckham, som förklarade att det gick att slå frisparkar på två sätt, antingen gå på kraft eller placera bollen. Personligen föredrog han det senare.

Alla fick tre försök att omsätta visdomarna i praktiken. Varken Benny Larsson, 26-åringen från Upplands-Väsby som jag följde, eller kvinnan som flugit från Japan lyckades få bollen i mål, trots att engelsmannen sa saker som ”lite längre till vänster” efter varje miss.

Efter att alla skjutit sina tre skott var det dags att stänga kliniken. Som avslutning skulle mästaren själv demonstrera hur det ska gå till.

Första bollen gick visserligen in, men var så lös att den hann studsa två gånger innan mållinjen. Andra skottet var hårt, men strax utanför. Adidas-representanterna började skruva på sig.

– I´ll do one more, sa Beckham.

Han tog sin karaktäristiska, sneda ansats, skenade fram mot bollen och? sparkade i marken. För några sekunder såg det faktiskt ut som att han skadat sig, knappt en månad innan EM-premiären.

Spektaklet var en dråplig sammanfattning av Real Madrids säsong, en lyckad pr-grej men ett fotbollsmässigt fiasko.

Under några korta vårmånader hann Real Madrid signera ett åttaårigt sponsorkontrakt med Adidas värt ungefär fyra miljarder, men samtidigt tappa greppet om både ligan, spanska cupen och Champions League.

På ett av stängslen som Beckham linkade förbi på vägen ut från träningscentret hade en supporterfalang satt upp en banderoll: ”För er horor och pengar – för oss förödmjukelse och repression”.

– Jag applåderade verkligen banderollen. Egentligen gillar jag knappt någon av spelarna. Överbetalda, lata, vandringspokaler.

Borja Bauza är i 20-årsåldern och medlem i Orgullo Vikingo, en av Real Madrids största fanklubbar. Han representerar ett fenomen som hör 2000-talets fotboll till, han är en supporter som inte tycker om vare sig spelarna eller ledningen men ändå fortsätter stödja klubben.

Historiskt sett har Real Madrid alltid varit väldigt, väldigt spanskt. Medan Barcelona varit klubben som satsat på glamourösa superstjärnor från utlandet har spelarna som identifierat laget i vitt varit tuffa, allvarliga spanska män med massvis av cojones. Tänk José Antonio Camacho, tänk Michel, tänk Fernando Hierro.

Fansen gillade den här bilden. De gillade att tänka på Real Madrid som en avspegling av en gammal spansk folksjäl som höll på att försvinna.

Och det är alltså här två världar krockar. Florentino Perez predikar om globalisering, universalism och om att vara hela världens klubb. Real Madrids egna fans är väldigt tydliga med att de vill vara en symbol för Madrid, Spaniens huvudstad.

Det är torsdagskväll och basketderby mellan Real Madrid och Estudiante. Borja är biljettansvarig för sin grupp och står utanför hallen och väntar.

– Tidigare fick vi biljetter av klubben till alla matcher. På den tiden såg de som bestämde ett värde i att vi skapade stämning på läktarna, men i dag verkar de mest vilja bli av med oss.

På Orgullo Vikingos medlemskort finns en slogan tryckt: ”Vi hatar modern fotboll”. Varje vecka går Borja och ser Zidane, Ronaldo, Figo och Raul. Hans favoritspelare? Högerbacken Michel Salgado.

– Han kanske inte har världens största talang, men han gör i alla fall sitt bästa. För oss som vuxit upp med Real Madrid finns det inget värre än att se spelare som inte brinner. Fatta själv, här får du miljontals kronor för att få spela fotboll i världens bästa klubb inför 80 000 människor – och så bryr du dig inte ens. Va?

Inne i Palacio Vista Alegre är Orgullo Vikingo de enda som sjunger. Jag träffar 29-årige Felipe Lainez Arribas – på kvällarna en av ledarna av supporterklubben och på dagarna ingenjör i ett av landets största gruvföretag.

Felipe berättar om sin syn på supporterkultur. Han såg Queens Park Rangers-Huddersfield i London en gång och fastnade. Han är fascinerad över hur engelsmännen lever för sin fotboll, hur de reser till bortamatcher och hur de ser det som sin uppgift att tända sitt lag snarare än vice versa.

– Real Madrids fans är de sämsta i hela världen. Trots att det sitter 80 000 människor på Bernabeu kan du höra någon öppna en cola-flaska tvärs över planen.

Varför tror du att det blivit så här?

– Det är uppenbart. Genom åren har vi kanske varit 50 000 som verkligen stöttat Real Madrid, vi som kommer från stan och går på matcherna. Det är inte så många om man jämför med 50 miljoner asiater. Naturligtvis kan de som styr tjäna mer pengar på dem än på oss, och då är inte vi viktiga längre.

I Real Madrids budget för den här säsongen har de räknat med att få in 209 miljoner euro genom marknadsföring och tv-rättigheter. Den budgeterade inkomsten från biljettförsäljning och medlemmar är 91 miljoner.

– Jag har svårt att förklara varför jag fortfarande går på matcherna. Det är dels min egen supportergrupp som är som en familj – och dels är det klubbmärket och allt det står för. Traditionen, historien? Allt det håller på att gå förlorat. Vi kommer att bli en klubb som vinner, men som saknar liv.

Felipe Lainez Arribas har djupa, bruna ögon som bara blir sorgsnare ju mer han talar. Han pratar med en melankoli som bara förlusten av något man älskar kan locka fram.

– Egentligen? Egentligen är det nog rätt bra att det går dåligt nu. Då kanske alla medgångsfans väljer ett annat lag och alla legosoldater till spelare åker vidare. Det är klart att jag vill att Real Madrid ska vinna, men jag kan definitivt offra segrarna i några år om allt blir som förr.

– Småslantar. De begär bara småslantar.

Real Madrids marknadschef José Angel Sanchez kunde inte hålla sig för skratt när han ringde in rapporten till Florentino Perez. Han hade flugit till Sardinien för att förhandla om David Beckhams övergång och lyckats bättre än han någonsin kunnat drömma om.

Manchester United ville bara ha småslantar för att släppa sin nummer sju. 230 miljoner kronor nu, 90 miljoner till senare. Ändå verkade Florentino Perez tveka.

– Går det inte att pressa ner dem lägre? Hur mycket tycker du själv att Beckham är värd?

Sanchez trodde knappt att det var sant. Vadå ”hur mycket tycker du själv?”?

– Fyra och en halv miljard.

Sanchez menade allvar. Okej för att Beckham kanske inte var värd mer än 300 miljoner som fotbollsspelare, men det var ju inte vad det här handlade om.

När allt lugnat ner sig och kontraktet var påskrivet och klart utvecklade han resonemanget, och förklarade hur han och Real Madrid såg på sin roll inom den moderna fotbollen.

– Vi är som en stor blockbusterfilm. Vi är som ”Men in Black”, eller i vårt fall ”Men In White”. Tänk på det, Real Madrid är ett företag som tillhandahåller innehåll på samma sätt som till exempel Universal Studios. Vi skulle kunna göra samma film med billiga, okända skådespelare om vi ville. Men poängen med dyra, stora skådespelare är att de gör så att publiksuccén är garanterad. Att ha ett lag med Zidane är som att ha en film med Tom Cruise.

I slutet av februari gick allt fortfarande på räls för både fotbolls- och marknadssidan av Real Madrid. Trots att det hetat att laget var för obalanserat och att truppen var för tunn så fortsatte de att vinna och vinna. De ledde La Liga klart, skulle spela final i spanska cupen om några veckor och hade nu flugit till Tyskland för kvartsfinal i Champions League mot Bayern München. Och förresten, den där Beckham hade varit lagets bäste spelare.

– Jag tror att jag är kär i David Beckham, sa Florentino Perez.

Han och Sanchez satt i loungen på Mandarin Oriental Hotel på Neuturmstrasse och njöt. Hela säsongen hade de stångats med dem som de kallade för los futboleros; tränare, experter och andra förståsigpåare som hävdade att de inte alls gick att driva en fotbollsförening som ett filmföretag. Nu hade de väl ändå bevisat motsatsen?!

– Eftersom vi har demonstrerat att vi kan vinna utan att ägna försvaret mer än minimal uppmärksamhet föreslår jag att vi från och med nu spelar med en mittback i stället för två. Sedan säljer vi den elfte platsen i laget för en miljon euros. Vi ger människor chansen att förverkliga sina största drömmar och jag tror egentligen inte att det skulle påverka resultatet speciellt mycket. Vi låter Zidane och Ronaldo fixa det, skrockade Perez.

Sanchez lyssnade, men höll inte riktigt med:

– Nja, är det verkligen nödvändigt att ha den elfte mannen på planen under hela matchen? Bara att få huvudet på ett av Beckhams inlägg borde vara en kick värd en miljon. Sedan kan vi byta ut killen och sätta in ett proffs.

Perez protesterade:

– Nej, nej. Vi kan byta ut honom, men i så fall ersätter vi honom med ännu en gäst. Vi kommer att kunna få plats med fyra av dem per match. Fyra miljoner euros!

Episoden är återgiven i boken ”White Angels”, där författaren John Carlin fått unikt tillträde till Real Madrids innersta kärna. Naturligtvis pratade Perez och Sanches med en skämtsam ton, men ordväxlingen fungerar ändå för att illustrera i vilka banor de här männen tänker.

– Vi har sån dragningskraft att år 2018 kommer alla i hela världen att hålla på Real Madrid. Vid den punkten kommer sporten att upphöra att existera, för den kan inte finnas utan konkurrenter, fortsatte Perez.

– Då får vi spela utan målställningar. Bara skapa performance art, fyllde Sanchez i.

Real Madrids president Florentino Perez, en av fotbollens absolut mäktigaste män, nickade instämmande:

– Precis. På ett sätt är det ju det vi gör redan nu, med de spelarna vi har. Det kanske inte spelar någon roll om vi vinner eller förlorar längre?

Ser man tillbaka över 2004 finns det en del ögonblicksbilder som säger rätt mycket om hur det gick till när allt rasade.

Kanske är de allra starkaste de från kvartsfinalreturen i Champions League. Vid ställningen 1-1 föreslog lilleputten Ludovic Giuly för sin landsman Zidane att de skulle släppa upp Monaco till 2-1. På så sätt skulle båda vinna; Monaco skulle få en hedersam seger och Real Madrid skulle gå vidare.

Zidane tittade på Giuly och ruskade på sitt kala huvud:

– Kan du inte se att vi har smält?

Monaco vann med 3-1 Lilleputtlaget från lilleputtlandet hade slagit ut Real Madrid. Dagen efter bomben satt Raul och Fernando Morientes tysta vid ett middagsbord. Tanken var att de två vännerna skulle passa på att umgås i samband med matchen.

– Men vi sa inte så mycket. Det fanns inte så mycket att säga, förklarar Morientes.

Han hade gjort mål i både hemma- och bortamatchen – men inte för Real Madrid. Han hade slagit ut sin arbetsgivare, klubben som fortfarande betalade mer än hälften av hans lön. Klubben som ratat honom.

I ”El Florenteam” fanns det inte plats för sådana som honom och Claude Makelele. Skickliga, erfarna yrkesspelare som inte sålde reklam eller tröjor, men ändå ville ha rimligt betalt.

En månad senare struttade Samuel Eto´o runt på Bernabeu. Först skallade han hörnflaggan, innan han fortsatte längs långlinjen. Hela tiden pekade han ner i gräset och skrek:

– Jag kommer härifrån, jag kommer härifrån.

Eto´o hade precis gjort sitt andra mål i matchen – för Real Mallorca, mot Real Madrid. Han ägdes till hälften av jätten från huvudstaden, men gång på gång fått beskedet att de inte var intresserade av att ta tillbaka honom.

Eftersom hans nya lag nu vann med 3-2 så hade Real Madrid definitivt gått miste om ligatiteln också. I mars hade de dessutom förlorat cupfinalen mot ett Zaragoza som leddes av Gabriel Milito, en argentinsk mittback som Madrid valde bort sommaren då de köpte Beckham.

Enligt envisa rykten hade Real Madrid dessutom första tjing på Ronaldinho, men avstod på grund av hans utseende. En anonym person från klubbens innersta krets brukar citeras:

– Hur ful är Ronaldinho? Det fanns ingen poäng med att köpa honom, det var inte värt det. Han är så ful att han sänker ditt varumärke. Mellan Beckham och Ronaldinho skulle jag välja Beckham hundra gånger av hundra.

Real Madrid hade rasat samman. Fullständigt. Från och med mitten av mars hade de förlorat i stort sett varenda match. Vid nyår var ärkerivalen Barcelona 28 poäng efter i tabellen. Nu hade Ronaldinho sett till att de gått om.

Det var illa nog att Florentino Perez stjärnsamling hade misslyckats – men naturligtvis var det extra genant i och med att de hade skjutits i sank av spelare som inte fått plats i hans nya, sköna projekt.

– Vi har fått en lektion i ödmjukhet. Det är nog sant att truppen var för tunn, att vi syndade med överambition, att vi inte såg saker så klart som vi borde ha gjort. Ja, det har förekommit arrogans, sa Perez.

Dagarna efteråt sparkade han tränaren Carlos Quieroz och betalade nästan 200 miljoner för mittbacken Walter Samuel.

– Det var bra för oss att förlora så spektakulärt som vi gjorde. Om vi inte blivit straffade på det sättet hade vi inte lärt oss läxan. Nu har vi båda fötterna på jorden.

Mitt i sommaren gick Real Madrids medlemmar till presidentval. Florentino Perez blev omvald med 91,35 procent av rösterna.

Fansen trodde på det han sa – han hade lärt sig läxan.

Trängseln börjar öka på ett av de jättelika El Corte Ingles-varuhusen, det närmast Bernabeu. Det har blivt dags för klinik igen. Den här gången är det Michael Owen som ska lära några knattar att avsluta. Umbro står för kalaset.

Ett hundratal föräldrar, anhöriga och allmänt nyfikna stångas om platsen kring en provisorisk liten plan. Jag hamnar bredvid Clemente Martínez Olalla, morfar till en 11-åring som vunnit en tävling i Marca.

Owen sveper in och slår några väggpassningar med den lilla gruppen av smågrabbar. Han kan ingen spanska och barnen ingen engelska, så klinikens coachningsinslag blir ganska begränsade.

Engelsmannen gör ändå sitt bästa för att korrigera några bångstyriga passningar.

– No, no. Don´t do like that. Do? this.

Clemente Martinez Olalla står vid sidan och betraktar misstänksamt scenen. Han gillar inte det han ser.

– Varför ska de lyssna på honom? Han är ju skit. Han förstör dem bara.

Michael Owen skrev på för Real Madrid den 12 augusti i fjol. Det var dagen då den evighetslånga transfersagan med Patrick Vieira slutade med att han stannade i Arsenal. Det var dagen då Samuel Eto´o definitivt gick över i Barcelonas ägo. Det var också dagen då många tappade tron på att Florentino Perez verkligen lärt sig någon läxa.

Han verkade ju bara göra som han alltid gjort, köpa fotogeniska spelare med välkända namn som truppen egentligen inte behöver.

Trots sammanbrottet säsongen innan gick Real Madrid in i den nya utan en enda defensiv mittältare och utan några alternativ i backlinjen. I stället hade de lagt nästan 200 miljoner på ytterligare en forward de inte behövde.

Det hann bara gå några veckor av säsongen – sedan var krisen värre än någonsin.

Den 19 september hade världspressen samlats i ett trångt, svettigt rum i Bernabeu-stadions kulvertar. När Florentino Perez kom in och tog till orda bekräftade han bara vad alla redan visste – att José Antonio Camacho hade sagt upp sig som tränare för Real Madrid.

En inkräktare – någon som inte alls var journalist men ändå lyckats ta sig förbi ett halvdussin säkerhetsspärrar – tappade tålamodet och skrek rakt ut:

– Det är alltid samma jävla visa med dig, Florentino.

José Antonio Camacho är oerhört populär i staden Madrid. Med sin kompromisslösa attityd sågs han som den tuffing som skulle få lata, underpresterande ess att börja leverera det de hade betalt för.

Det gick? inget vidare.

Camacho gläfste, skrek och vrålade. Han anklagade Zinedine Zidane för att syssla med ”poänglösa, glassiga skarvar”. Han hotade att peta några av de största namnen, och till slut gjorde han det också. Han höll ut i sju tävlingsmatcher.

Förmodligen visste Camacho redan att spelat var slut efter 3-0-förlusten borta mot Bayer Leverkusen i Champions League. Real Madrid var så dåliga att Diego Maradona kallade dem för ”en skock hundar”. Camacho hade bytt ut Figo och Ronaldo och fått överkänsliga egon ännu mer irriterade.

Efter matchen ställde sig Guti bredvid honom och låtsades ringa upp en av de tidigare tränarna, Vicente del Bosque, på sin mobiltelefon:

– Kom tillbaka och rädda oss nu.

Kanske tyckte Camacho att det var lika bra att löpa hela linan ut. I nästa match mot Espanyol gjorde han det otänkbara, det som aldrig tidigare gjorts. Han petade både David Beckham och Raul ur laget.

Mitt under matchen fick Florentino Perez ett ilsket samtal från Adidas. Varför spelade inte deras guldkalv? Och för att fortsätta med djurmetaforerna – katten på råttan och råttan på repet. Perez ringde i sin tur upp Camacho och undrade precis-vad-ända-in-i-hela-helvetet-han-trodde-att-han-höll-på-med-när-han-tog-ut-ett-sånt-värdelöst-jävla-icke-galaktiskt-skitlag-som-detta?

Det var över.

Real Madrids nye tränare blev Mariano Garcia Remon, som tidigare varit målvaktstränare. Han varken gläfste, skrek eller vrålade. Han lät spelarna vara ifred och gjorde som sin president sa.

– En tränare i Real Madrid måste vara medveten om spelarnas kulturella och kommersiella betydelser, sa Perez krasst.

Roberto Carlos kommenterade Camachos avhopp på ett annat sätt:

– När du dunkar din hand i bordet så krossar du antingen handen eller bordet. Inget annat händer.

När jag tittar ner över träningen i Las Rozas är det ett ord som dyker upp i huvudet, och det ordet är ”lekstuga”.

Real Madrid tränar inte som ett lag med kniven på strupen. De jobbar inte som ett lag som är tio poäng efter Barcelona och som var på vippen att åka ur Champions League redan i gruppspelet.

Både Raul, Figo och Salgado har tagit med sina småbarn, och leker mer med dem än de gnuggar passningsmönster. Ronaldo och Roberto Carlos bildar en brasiliansk enklav som offrar en kvart på att vanka ett varv runt planen.

Kanske är det fel att reagera – kanske är den här avspända stämningen precis den mentala massage som hårt pressade galacticos behöver – men reagerar gör jag. Det såg likadant ut dagen innan också, och de här två passen är de enda som Real Madrid tränar inför den viktiga ligamatchen mot Real Sociedad.

Efter trekvart går största delen av truppen in i gymet för att köra lite styrketräning. David Beckham struntar i det och stannar kvar och nöter lite på sina frisparkar i stället.

De två brassarna hoppar också över fyspasset. I stället har de ställt sig bakom målet, för att vifta med armarna och häckla Beckham. Utan mur missar han målet tre gånger i rad från 25 meter.

– Good job, David. Good job, hojtar Roberto Carlos på engelska.

Britten beordrar fram en mur. På något sätt verkar den hjälpa honom att sikta, för nästa skott sitter otagbart i klykan bakom reservmålvakten David Cobeño. Smädandet från bakom målet tystnar.

Nästa skott sitter perfekt, på nästan exakt samma ställe som det förra. Roberto Carlos erkänner sig besegrad.

– Okej då. Men i morgon har han inte oss att sikta på, skrattar brassen.

I efterspelet till Camachos avhopp fick Beckham en intressant fråga. Någon undrade om det verkligen spelade någon roll vem som var tränare för Real Madrid. Om det inte i själva verket var så att stjärnorna skötte sig själva och att Florentino Perez tog ut laget.

Att Beckham tvekade några sekunder, att han verkligen kände sig tvingad att välja sina ord, det sa nog lika mycket som själva svaret.

– Jag skulle kanske inte gå så långt, eftersom presidenten ändå pratar med managern om olika saker? Men presidenten är en väldigt mäktig man.

Två falkar tittar hotfullt ner på mig när jag närmar mig Bernabeu-stadion. De heter Figo och Zidane, och släpps ut ibland för att jaga bort duvor från arenan. Nu sitter de uppflugna på en reklamskylt för Audi.

Real Madrid ska möta Real Sociedad. Sex galacticos och fem andra ska spela mot ett elvamannalag.

– Häromdagen var spelarna på besök hos just Audi. De skulle få nya bilar. Alla fick välja modell upp till A6, förutom de som klubben betecknade som galacticos. De fick välja upp till A8. Hur ska de spelarna någonsin kunna känna att de kämpar utifrån samma nivå?

Sid Lowe som berättar historien är Madrid-korrespondent för bland annat The Observer, The Daily Telegraph och World Soccer. Han har följt Real Madrid närmare än de flesta, och enligt honom bottnar alla klubbens problem i ett enda faktum.

– Florentino Perez tror att han kan fotboll, men det gör han inte. I vanliga fall driver han ju ett byggnadsföretag, och då går han med på att han inte vet något om den dagliga verksamheten. Han skulle ju aldrig få för sig att själv rita ett kontorskomplex, det hyr han en arkitekt för. Ändå vägrar han låta professionellt fotbollsfolk driva klubben.

Lagen springer ut. Långt uppe i ena hörnet kan jag urskilja Orgullo Vikingos flaggor, men den enda tifoflaggan som syns nere vid planen är en reklambanderoll för kommunikationsjätten Siemens. När det kontraktet skrevs på jublade Siemens marknadschef Rolf Beisswanger att företaget tack vare Real Madrid ”över en natt raderat ut vår stämpel som tråkiga tyskar och i stället blivit en sexig firma med global dragningskraft”.

Men tiderna förändras. Dinosaurierna dör ut och Real Madrid blir osexiga. Det är en speciell grej med fotboll, med idrott, det här att det enda som till slut räknas är det som händer på planen.

Vinner man inte, spelar man inte bra, då får man den stämpel man förtjänar – loserstämpeln. För att använda ett språk som Florentino Perez begriper; för många förluster holkar snabbt ur ditt varumärke.

Ärligt talat, vilken entusiastisk asiat skulle i dag välja en Beckham-tröja före en Ronaldinho-tröja? Vilken skulle få dig att känna dig häftigast på gatorna i Osaka?

Förmodligen är det här Perez stora felbedömning ligger. Han var nog fullt medveten om att han tog en risk när han satte samman en trupp med såna stora klyftor och så märklig balans. Det han däremot inte verkar ha insett är hur mycket det betyder att vinna i fotboll.

Lägger man upp ribban för att bli klubben som ska besegra hela världen, då blir rivningen grov om man inte ens är med i tätstriden av La Liga.

Matchen har börjat. Roberto Carlos dräller ut en vanlig, enkel passning till inkast. För första gången låter nu åskådarna som en riktig fotbollspublik, och det är när de drar igång matchens första visselkonsert.

Det har gått två minuter.

Tidigt står det också klart att David Beckham är sämst på plan. Hans aktionsradie är minimal och hans passningsspel bedrövligt. Han är spelaren som personifierar klubbens ras. Efter ett strålande första halvår har han varit så dålig sedan nyår att han till och med själv gick in till Florentino Perez och undrade om han skulle bli såld.

– David, jag säljer Bernabeu-stadion innan jag säljer dig, svarade presidenten.

Efter fyrtio minuter står det fortfarande 0-0. Real Madrid är krampaktigt, förutsägbart – men får en gratischans när Real Sociedads målvakt gör ett misstag. Han rusar ut ur straffområdet för att avvärja en djupledsboll, men hans nick går mitt på Ronaldo.

Artisten tidigare känd som ”El Fenomeno” har öppet mål. Han joggar fram mot straffområdeslinjen och lyfter en loj bredsida tre meter över.

Publiken kokar över av raseri. Det är inte missen i sig de reagerar på, det är den extrema nonchalansen som irriterar.

Minuten senare tar Ronaldo revansch genom att pricka in 1-0 med en liggande halvvolley. Målet är ett litet mästerverk, och ett bevis för att det någonstans långt inne i det här laget fortfarande finns en kapacitet bortom alla andras, en rent utomgalaktisk kapacitet.

Men det är just det enda vi får den här kvällen. Ett ögonblicks påminnelse om en storhet som verkar ha försvunnit någonstans i marknadsföringens virvlar. Real Sociedad tar över mer och mer efter paus, och kvitteringen med en dryg kvart kvar är logisk.

Med tre minuter kvar ligger det anonyma kollektivet från Baskien närmast segern – då händer det.

Domaren blåser i pipan. Högtalarna skräller. Folk springer mot utgångarna. Santiago Bernabeu-stadion är bombhotad och matchen avbruten.

I en stad som förlorade 192 av de sina i terroristattentaten den 11 mars är inte det här ett tillfälle för osmakliga paralleller. Det är inte läge att käckt skoja om hur Real Madrids säsong är på väg att explodera eller hur Florentino Perez satsning håller på att flyga i luften. Ändå ska jag erkänna att liknelserna kommer över mig när faran blåst förbi.

Real Madrid skulle sätta punkt för ett miserabelt 2004, men fick inte ens spela klart matchen.

Det känns om inte annat väldigt? typiskt.

Dagarna innan jul kommer så beskedet. Arrigo Sacchi, bland annat före detta förbundskapten för Italien, blir Real Madrids nye klubbdirektör.

Hans titel kanske inte är så upseendeväckande i sig, men hans arbetsbeskrivning är det definitivt. Sacchi ska få total kontroll över både inköp och försäljningar av spelare.

Florentino Perez ler belåtet där han sitter bredvid italienaren på presskonferensen. Kanske är han nöjd med att köpt sig lite tid genom ytterligare en skenutnämning. Men kanske är det faktiskt så att han ser glad ut eftersom han verkligen tror på en kursändring för Real Madrid.

Kanske var det här dagen då Galacticos-eran fick sitt slut och Realpolitiken tog över.

Tio dagar senare presenteras den extremt erfarne brassen Vanderlei Luxemburgo som klubbens nye tränare.

2004 var året då Real Madrid förvandlades till förlorare. 2005 ska bli året då förtrollningen går tillbaka.

Juli, 2003: Real Madrid har precis köpt David Beckham och har världen för sina fötter. Sportmagasinets Erik Niva drar till Kina för att bländas av ett unikt koncept. Ett och ett halvt år senare flyger han till Madrid för att göra bokslut för Galacticos-eran. Han hittar en stjärnsamling som slutat glänsa, en tränare med bakbundna händer och en stad som tappat tron på sitt lag. Hur kunde allt gå så fel? Texten är hämtad ur februarinumret av Sportmagasinet ”S”.

Erik Niva