Tänkte att jag aldrig mer skulle få se min familj...

Stod öga mot öga med terroristen – hans agerande kan ha räddat hundratals

FOTBOLL

PARIS. För ett år sedan stod Salim Toorabally öga mot öga med en av terroristerna bakom Paris­dådet.

Just då visste han inte att det var självmordsbombaren Bilal Hadfi, men instinkten fick ­säkerhetsvakten att avvisa mannen från Stade de France.

Den enskilda vaktens agerande kan ha räddat hundratals liv.

Dagarna före Sveriges VM-kval mot Frankrike berättar Salim Toorabally för Sportbladet­ om de omskakande timmarna i samband med attacken mot den franska nationalarenan.

Foto: Foto: NIKOLAI JAKOBSEN

Det var en fin eftermiddag den 13 november 2015 för Salim ­Toorabally. Han var upprymd över chansen att för första gången få jobba på Stade de France efter flera matcher på Parc des Princes.

Det var en ära dessutom då matchens dignitet – även om det var en vänskapsmatch – var stor. Frankrike mot Tyskland, två lag med en lång historia av klassiska matcher.

Innan han lämnar hemmet kommer hans då 15-åriga dotter Yza hem. Hon är fotbollsintresserad och de talar ofta om Premier League. Hon tar farväl av sin far, men skickar med honom en uppmaning: ”Pappa var försiktig!”

Salim Toorabally lugnar sin dotter och påpekar att det är en vänskapsmatch, men hon insisterar. Hon har under dagen hört att det tyska laget fått evakueras från sitt hotell på grund av bombhot.

Han anländer till Stade de France tidigt.

Och han kom hem samma natt även om det fanns stunder han trodde att han aldrig skulle göra det.

Hyllas som en hjälte

Den Mauritius-födde Salim Toorabally jobbar för ett privat ­företag som ansvarar för säker­heten kring Stade de France. När vi ses vid arenan två dagar före Sveriges VM-kval mot Frankrike är minnena nära.

Han hyllas som en hjälte, men menar att han bara gjorde sitt jobb.

Men det var inte en vanlig kväll på jobbet.

Den 13 november drabbades ­Paris av flera fasansfulla terror­attacker av IS-jihadister. Inne i centrala Paris öppnade terror­ister eld vid flera restauranger, skottlossning och ett gisslan­drama i konsertlokalen Bataclan släckte liv.

Stade de France var ett av ­målet. Men ingen av de tre terroristerna kom in på arenan. De sprängde sig själva utanför.

Salim Toorabally kan fortfarande känna lukten efter de två första explosionerna.

Vi stannar utanför port L. Den vetter mot norr, mot Saint-Denis.

Det finns nio spärrar där biljetterna ska scannas.

– Vi var två som jobbade, jag stod här i mitten. Efter attackerna är vi flera, säger Salim Toorabally.

Foto: Foto: NIKOLAI JAKOBSEN

Hur var stämningen inför ­matchen?

– Det var mycket folk som var i rörelse, det var många som var glada för att gå på match. Det var franska supportrar, familjer med barn. Det var en härlig, lycklig stämning. Jag var glad för att vara där. Insläppet öppnade vid sju.

Vilken information fick ni inför matchen?

– De råd vi fick var att vara extra uppmärksamma på varje enskild post för vi skulle träna på hur ­säkerhetsarbetet fungerade inför EM. Men vi fick ingen information om något annat.

Hade ingen biljett

Matchen skulle starta 21.00. Samtidigt som de franska och tyska stjärnorna värmde upp stoppade Salim Toorabally en man på väg fram mot ingången. Han beskriver personen som en ung man i mörka kläder och med väldigt kort hår.

– Det var folk före ­honom som stannade upp kön för vi skulle ­genomsöka deras väskor. Jag satte ut ­armen för att hindra honom. Han ville komma in och jag frågade efter hans biljett, berättar säkerhetsvakten.

Vad vad det som fick dig att reagera?

– Han sa att han skulle in, att han måste in. Hans ord var starka. Hur kommer det sig att en person utan biljett säger att han måste in? Det var det som fick mig att reagera, jag misstänkte ­honom. Han stack ut. Han sa att personen som hade hans biljett kanske var därinne.  Han försökte manipulera mig och jag bad honom att kliva åt sidan. Under flera minuter stod han där, säger han och pekar på trottoaren ett par meter bort.

– Han studerade hur jag jobbade,­ fixerade sin blick på mig. Och jag hade koll på honom. Jag var rädd för att han skulle försöka ta sig in på nytt.

Och det gjorde Bilal Hadfi, 20 år.

Men han gick inte längre bort än att Salim Toorabally kunde följa honom med blicken. Säkerhetsvakten anade vad som skulle ske.

– Jag gick över och talade med min kollega och sa till honom att inte släppa in den här unge mannen. När killen såg att jag talade med min kollega, vände han på blicken och tittade på mig och gick sin väg. Det var det sista jag såg av honom vid liv.

Fortsatte trots smällen

Inne på Stade de France drog matchen i gång och utanför hade det blivit lugnare.

Men 21.20, 19 minuter och 30 sekunder in i matchen, hördes den första explosionen.

Spelare, ledare och publik noterade smällen, men matchen fortsatte.

Salim Toorabally reagerade direkt. Dotterns ord ringde i öronen.

– Jag analyserade situationen och sa till mig själv att det där var något annat än de smällar som man kan höra vid en fotbollsmatch. Jag tänkte att vi var under attack. Jag tänkte på vad min ­dotter hade sagt och tänkte att jag aldrig mer skulle få se min familj. Att det skulle komma fler attacker, ­säger han.

Foto: AP

Tio minuter senare kom den andra explosionen. Platsen där den skedde, vid ingång H, går att se från spärren där Salim stod.

– Den andra explosionen bekräftade mina tankar. Jag lämnade min post och sprang mot platsen som ljudet av explosionen kom från. Jag sa till alla kollegor som jobbade på utsidan av staketet att kliva in på arenan. Jag fann tre skadade personer. Jag tog hand om dem, lade dem i framstupa ­sidoläge. Det var folk som jobbade för vårt företag.

– De levde, men var väldigt starkt påverkade. En av personerna hade människorester på kroppen, säger Salim Toorabally.

Han såg blodet på sina händer och beskriver situationen som makaber.

– Men jag förstod fortfarande inte då att vi var attackerade av självmordsbombare. Jag tänkte att det kunde varit en bomb i en ­soptunna, säger han.

”Ingen tittade på matchen”

Inne på arenan började fans och journalister att söka efter information på sociala medier. Precis i samband med pausvila gjorde Olivier Giroud mål för Frankrike.

Under pausen fick förbundskaptenerna Didier Dechamps och Joachim Löw information om attacken utanför arenan, men det var först efter matchen som de informerades om hela händelseförloppet i Paris. Då fick också spelarna veta.

På läktaren satt den erfarne landslagsjournalisten Patrick ­Urbini, före detta L’Equipe och nu France Football.

– Under andra halvlek var det ­inte längre någon som tittade på matchen, berättar han. Vi var alla inne i våra telefoner för att för­söka följa det som hände och försöka förstå.

Efter matchen stannade spelarna kvar i omklädningsrummet länge. Franska laget åkte först tillbaka till sin anläggning mitt i natten, det tyska var kvar till tidigt på morgonen.

– När de första spelarna kom till den mixade zonen var det ingen som ville uttala sig. Och vi alla stod och tittade på tv-skärmarna och följde det som hände, berättar ­Patrick Urbini.

Foto: AP
Foto: AP

Efter matchen började den ­stora evakueringen av åskådarna. 80 000 var på plats.

Presidenten François Hollande hade förts i säkerhet redan i första halvlek och han har personligen tackat Salim Toorabally för att han stoppade en av självmordsbombarna.

Men där och då hade Salim Toorabally inte den insikten.

Hans fokus var att hjälpa sina skadade kollegor och se till att fansen kom tryggt hem.

– Jag var rädd. Jag sa till mig själv att det kunde smälla igen och att jag kanske inte skulle komma hem den natten. Det är en känsla som stannat i hjärtat. Det var långa minuter, säger han men påpekar:

– Det var bra att matchen spelades klart. Man skapade inte panik för åskådarna, det hade kunnat bli enormt svårt att på ett lugnt sätt få ut 80 000 personer. Kvarteret var inte säkrat, det var mycket säkrare att ­vara inne på arenan.

Men under natten kunde han återvända till sin familj, till dottern.

– Jag hade tur som inte blev fysisk skadad, men jag var allvarligt påverkad psykiskt, säger han.

Veckan efter kallades han till polisen för ett möte. Han kopplade fortfarande inte då den avvisade mannen till attentatet. Det var först i slutet av samtalet med polisen som han insåg att det visst hade hänt något mer än insatserna vid bomberna.

Omtumlande tid

Han berättade om den märkliga unga mannen, fick se bilder på den avlidne självmordsbombaren och insåg vad han hade gjort.

– På samma gång som jag blev stolt blev jag rädd. En ensam människa stoppade en person som ville göra andra illa. Som ville skada Frankrike som nation, säger han.

Tiden efter har varit omtumlande.

Han har berättat sin historia för omvärlden, bara den här dagen har han ett par intervjuer inbokade, han har hållit föredrag för NFL (National Football League) och fått ta emot en silvermedalj för sin insats för inrikes säkerhet av inrikesminister Bernard Cazeneuve.

– Jag fick en total vändning i mitt liv. Jag fick möjligheten att träffa spelare i franska landslaget. Blaise Matuidi var glad för att träffa mig. Han förklarade att hans familj var på läktaren, han var orolig. Matuidi sa till mig: 'Salim, du är mer än en hjälte. Då började jag att få självförtroendet tillbaka', berättar Salim Toorabally.

Han har kontakt med flera de människor som påverkats av händelserna på Stade de France.

En av dem är Dmougui Omar som kom nära en av terroristerna precis när dennes bomber löstes ut.

”Meter från explosionen”

Sportbladet har varit i kontakt med mannens advokat, men inte fått svar. Dmougui Omar är traumatiserad och har tillbringat lång tid på sjukhus efter dådet.

 – Han är verkligen djupt berörd känslomässigt. Han arbetade vid ingång D, han var bara några ­meter från explosionen. Han såg killen utlösa sina bomber. Jag har kontakt med vissa vittnen och ­offer. De vågar inte tala, de är ­skärrade och sårade, säger Salim och fortsätter:

– Jag berättar för att efter den här attacken har Frankrike blivit påverkat. Men vi får inte stå med armarna i kors, folk får inte leva sina liv i skräck. Det krävs att vi återfår vår solidaritet.

Salim Toorabally har tvekat på att fortsätta sitt arbete. Första återkomsten till Stade de France var svår.

Men i våras bestämde han sig och han är glad för de resurser som lades ner för att säkra sommarens EM.

När Sverige möter Frankrike på Stade de France på fredag finns ­Salim Toorabally på plats.

Det finns ingen förhöjd hotbild mot matchen, men det råder ­fortsatt undantagstillstånd i Frankrike vilket innebär högsta beredskap.

– Det kommer att vara högsta säkerhet som under EM. Då var jag aldrig rädd för en ­attack för vi hade militären, poliserna, vakterna. Vi är inte på noll, det är svårt, men alla medel som lagts på säkerheten sedan den 13 november innebär att vi är i ett ­annat läge, säger han.

Tyst minut inför matchen

Hans blick är stadig, viker inte undan.

Han kom till Frankrike som ­invandrare i unga år.

Salim Toorabally, själv muslim, ser vilka sår som rivits upp i Frankrike efter attackerna i fjol och terrordåden i Bryssel.

Matchen på fredag kommer att inledas med en tyst minut.

Två dagar före matchen står han utanför en regnigt Stade de France och ger sin bild av terrorn.

I terrordåden i Paris den 13 och 14 november förra året dog 130 människor och över 350 skadades.

– Franska och svenska laget kommer att vara trygga. Men matchen kommer att vara svår ändå. För den här kvällen påminner inte om någon annan match. Det kommer att vara en match då sorgen återvänder, ­alla är vi berörda, säger Salim Toorabally

Foto: Foto: NIKOLAI JAKOBSEN

.