”Han hade bestämt sig för att sluta…”

Erik Niva om hur världens bästa talangfabrik missade en hel generation stjärnor

Foto: TT
FOTBOLL

De var inte bara världsmästare, utan de hade planetens mest omfattande och tydligast preciserade scoutingnätverk.

Så hur kunde de totalmissa en hel rad av sina främsta talanger?

Fransk fotboll är fortfarande stark, men deras kristallkula är krossad.

För sisådär ett årtionde sedan var det fortfarande vanligt att Gérard Houllier uttalade sig från en position som upphöjt orakel.

Som manager var han kanske inte världens allra mest framgångsrika, men som grundläggare och manegekrattare var han oantastlig. Det var han som hade restaurerat­ Liverpool så att de kunde vinna Champions­ League, och det var framförallt han som byggt strukturen som gjort Frankrike till både kontinental- och världsmästare.

I nio år hade han varit chef för den omhuldade nationella fotbollsakademin Clairefontaine, för det ungdomsutvecklingsprogram som var dåtidens klart främsta trendsättare. När han skulle förklara systemets storhet brukade han ofta berätta om Steven Gerrard, hur han ratats av den nationella engelska akademin, Lilleshall, och hur han fortfarande var relativt oupptäckt som 17-åring.

Mästare – tack vare styrkan

Något sådant skulle aldrig kunna hända i Frankrike, hävdade Houllier. Där såg man till att suga upp råämnena tidigt, eftersom 80 procent av en fotbollsspelares utveckling minsann redan var avklarad då han fyllt 16. Där skulle en spelare med Gerrards kraft, driv och fysik aldrig gå under radarn.

Inom den franska fotbollen visste man nämligen vad man letade efter. De hade vunnit VM och EM tack vare styrkan, storleken och farten hos spelare som Desailly (188 cm), Vieira (193), Blanc (190), Thuram (186), Henry (188) och Trezeguet (190).

Även om Zinedine Zidane var en balettdansör var han samtidigt också en biffig bjässe, medan knattar som Deschamps och Lizarazu mest var kompletterande kvar­levor från en annan era.

Frankrike hade blivit bäst i världen tack vare sina atleter, och vid den här tiden scoutade fotbollsförbundet på ett sätt som nästan tangerade hur det franska friidrotts­förbundet jobbade. Framtidens spelare? Större, starkare, snabbare.

■ ■ ■

När N’Golo Kanté kom till sin allra första organiserade fotbollsträning var han inte ens 120 centimeter lång.

Han var åtta år gammal då, mer än ett huvud kortare än i stort sett alla lagkamrater. Frankrike var världsmästare, och guldtränaren Aime Jacquet hade tagit över från Gérard Houllier som teknisk direktör på Clairefontaine.

I praktiken spelade det ingen roll vilka kvaliteter N’Golo Kanté hade. Han hade i alla fall inte det som Frankrike letade efter.

– Han var verkligen pytteliten. Vi undrade­ alla: ”Vad är detta?”, vi trodde att vi skulle vara alldeles för starka för honom. Men

sedan såg vi hur han jobbade på planen...

François Lemoine var lagkamrat med N’Golo Kanté genom hela pojklagsåldern. Han berättar om hur bilden långsamt klarnade för de unga killarna.

N’Golo Kanté var inte bra på fotboll på det sättet de lärt sig att mäta på. Han gjorde­ inga mål, han sköt inte hårt och han dribblade inget vidare. Ändå vann alltid laget han spelade för.

När lagen skulle delas upp för tvåmålsspel på träningarna ville alla vara på samma sida som N’Golo Kanté. Men det som blev uppenbart för ett gäng killar i de tidiga tonåren var inte lika tydligt för vuxna talangscouter.

Var utdömd redan innan matcherna

Gång på gång skickade hans egen lilla klubb iväg sin mittfältsmotor för olika provspel på annat håll. De var ärliga mot sig själva, och insåg att hans potential var mycket större än deras egen. Men gång på gång kom ändå N’Golo Kanté tillbaka.

Elitakademin på Clairefontaine var absolut inte intresserade av honom, inte Rennes, Guingamp, Sochaux eller Lorient från högstaligan heller. Men andra­divisionsklubben Amiens, eller i alla fall Beauvais från trean? Inte då.

François Lemoine berättar och bekräftar:

– Jag var också ganska kortvuxen, och när jag provspelade för olika uttagningar tittade ju inte ens tränarna åt mig. Aldrig. Och för N’Golo måste det ha varit hundra gånger­ värre. Han var utdömd innan matcherna ens börjat.

■ ■ ■

Om det i efterhand är svårt att förstå hur N’Golo Kanté kunde bli förbisedd är det snudd på obegripligt att även Antoine Griezmann hamnade i samma situation.

Han uppfyllde nämligen alla ungdomsfotbollens konventionella krav. Han öste in mål, han dribblade, han tog plats och han syntes.

Ett enda argument fanns emot honom, och det var att han var liten. Det räckte. Akademin i favoritklubben Olympique Lyon sa nej. Det gjorde Saint-Étienne, Auxerre, Montpellier och Sochaux också.

Till slut sa Metz ja. Men sedan ångrade de sig. De hade tittat på röntgenplåtar av Antoine Griezmanns 13-åriga handleder, och kommit fram till att han inte skulle bli längre än 175 centimeter som vuxen.

Inte tillräckligt. Slöseri med tid.

– Det var den värsta nobben av alla. De sa: ”OK, det är klart. Vi ska organisera det så att du kan åka hem till dina föräldrar då och då”. Men en vecka senare ringde de till min pappa och sa: ”Nej, han är för liten”.

Erkände sitt fel – efter tio år

Den avgörande vändningen i Antoine Griezmanns karriär har redan blivit mytologiserad. Nedslagen och desillusionerad fick han göra ett kort inhopp i en ungdomsturnering i Paris, och en semesterledig talangscout från Real Sociedad kastade ett förstrött öga dit.

– Jag visste ju att ungdomsscoutingen i Frankrike mest kretsade kring fysiska och atletiska attribut på den här tiden, och Antoine passade inte alls in i det. Men i Spanien var vi mer inne på att låta saker och ting ta sin tid. Jag valde att se på vad han hade snarare än vad han saknade.

Scouten Eric Olhats såg tillräckligt för att bli intresserad, och delade ut ett visitkort. Antoine Griezmann var själv inte särskilt lockad av fler löften och testprocesser, utan knölade ner kortet i en av sina fotbollsstrumpor. Där blev det liggande tills hans mamma skulle tvätta, vände ut-och-in på strumpan och upptäckte något som föll ut på badrumsgolvet.

■ ■ ■

Det tar tid att vända en trend och att förändra ett synsätt.

Sex år har nu gått sedan den franska fotbollen verkligen rannsakade sig själv, då den dåvarande förbundskaptenen Laurent Blanc bland annat slog fast att Andrés Iniesta och Xavi aldrig lyckats slå sig fram om de vuxit upp norr om gränsen.

Nästan tio år har passerat sedan Gérard Houllier återvände som chef på Clairefontaine, och själv erkände att Frankrike hade hamnat fel i sin ungdomsutveckling. Han accepterade att det fokuserats alldeles för mycket på fysik, och behövde viktas tillbaka mot teknik och bollbehandling igen.

Men takt med att övertygelsen och tvärsäkerheten spolades bort försvann även mycket av metodiken och systematiken.

Den franska talangfabriken blev alltmer spretig, alltmer slumpmässig och på ett sätt även alltmer simpel. Även om storlek och styrka inte längre var det enda som räknades så var det fortfarande det uppenbara och iögonfallande som gällde.

Den snabbfotade Youtube-tricksaren kunde hitta en dörr mot elitfotbollen, medan det förblev betydligt svårare för den strävsamt spelkloke gnuggaren. Åren gick, pendeln svängde – men fransk fotboll hade fortfarande ingen plats för N’Golo Kanté.

– Han kommer aldrig vara den som fångar ögonen i en testmatch. Oavsett om en scout tittar eller inte kommer han alltid att spela på samma sätt, med taktisk med­vetenhet, disciplin och intelligens. För laget.

Pratade aldrig men log hela tiden

När Kanté var 19 år gammal spelade han fortfarande för Suresnes i åttondedivisionen. Klubbchefen Pierre Ville hade försökt slussa honom vidare genom hela tonåren, utan att få ett enda napp. Till sist lyckades han tjata in honom i reservlaget hos andradivisionsklubben Boulogne.

– För den som bara tittade slarvigt kanske det inte verkade som att han gjorde avtryck ens på vår nivå. En säsong vann vi niondedivisionen, men fast vi inte förlorade­ en match gjorde han knappt ett enda mål.

Trots att Piotr Wojtyna tränade en spelare som uppenbarligen var alldeles för bra för hans lag fick han aldrig minsta problem med N’Golo Kanté. Mittfältaren pratade nästan aldrig, men log hela tiden. Alltid positiv, alltid arbetsvillig – aldrig med minsta­ spår av ego eller självhävdelsebehov.

Han sprang sina mil, vann sina bollar och slog sina passningar. Sedan tog han sin sparkcykel och kickade hem.

– Han var naturligt kollektivistisk och altruistisk i sitt spel, en genuint ödmjuk spelare. Jag har aldrig hört honom säga: ”Jag, jag, jag”. Aldrig. Och tyvärr var det en del av det som höll honom tillbaka.

■ ■ ■

Existerar överhuvudtaget det rättvisa, förutseende scoutingsystemet?

Det var i alla fall inte fransmännen på Clairefontaine som knäckte koden, med sin fixering vid fysik och sin övertygelse om att en spelare var mer eller mindre färdigutvecklad som 16-åring.

Scouten som räddade hans karriär

I den blå truppen till VM-kvalmatchen mot Sverige finns nu en hel drös spelare­ som av en eller annan anledning ratades av elitakademierna. Där finns alla de som var för små (Griezmann, Kanté, Evra, Fekir och Gameiro), där finns han som var för stökig (Payet), han som var för glanslös (Koscielny), han som var för trög (Giroud) och han som var för kantig (Rami).

Med undantag för Fekir debuterade ingen av dem i a-landslaget innan de fyllt 23. Adil Rami jobbade fortfarande som trädgårdsmästare som 21-åring.

– Men när jag hör andra berätta om sina år i akademierna – inlåsta för att leva fotboll till 100 procent – så avundas jag dem inte. Jag hade chansen att ha kul med mina kompisar från kvarteret, att resa. Och jag tog mig ändå till högsta nivån.

Det finns givetvis något förtröstansfullt i alla fotbollens ankungesagor, men de springer alltjämt ändå ur en verklighet där urvalsprocessen helt enkelt inte fungerar. Fotbollsvärlden är fortfarande en plats där alldeles för många beslut fattas alldeles för tidigt på helt felaktiga grunder.

Eric Olhats var scouten som räddade Antoine Griezmanns karriär, men kan ändå inte låta bli att tänka på hur annorlunda­ allt kunnat vara.

– Det är lätt att säga att talang alltid kommer hitta ett sätt att övervinna motstånd, men så är det helt enkelt inte. Idag håller många Antoine Griezmann som världens tredje bästa spelare – men när jag råkade se honom hade han i praktiken redan bestämt sig för att sluta. Hade inte hans mamma hittat den där lappen hade det aldrig blivit något.

Hade jag inte kunnat övertala honom och hans pappa att ge det ett försök till hade det aldrig blivit något. Det var ren, osannolik tur att Antoine blev fotbollsspelare – och hur många ungar är det inte som saknar den turen?

Källor: So Foot, L’Equipe, Le Parisien, The Blizzard, RMC Sport, France Football, Téléfoot, Le Journal de Saône-et-Loire.