Bergström: Sverige är överlägset när bollen trillat ner på marken

FOTBOLL

Helsingfors. Jag är inte orolig för att försvaret ska falla bara för att en vänsterback är osäker på spel.

Jag är orolig för att hela spelet ska göra det.

Hur många småskador har vi råd med innan vi måste överge vår taktik?

Alla svar finns inom hockeyn.

I morgon ställs Sverige mot ett Norge som är så lättläst att taktikfrågorna blir generella. Hur lite får man bry sig om fysiken mot ett fysiskt lag? Hur mycket ska man hålla

i bollen mot ett lag som knappt vill ha den?

Det finns två sätt att slå Bonkenorge på: med fart eller muskler.

Vi har nog med kraft i truppen för att ta striden. Sänk backlinjen, beordra Seger och Dahlqvist att skyffla bort blåröda från innermitten och förbjud allt annat än långbollar på Schelin. Klonar vi våra motståndare framträder något smickrande: vi är sannolikt bättre än norskorna på norsk kontringsfotboll.

Annars renodlar vi motsatsen.

Om vi utgår från att ytan bakom Norges backlinje är stängd, så leta framför den. Och verkar det för trångt så ge er inte in och stångas där, spring och passa er igenom. Jag frågade Thomas Dennerby vilken av de två vägarna han föredrar och fick tillbaka en metafor.

– När Sverige möter Kanada i hockey, ska vi då fajta ner dem?

Låt Norge slå sina lyror

Jag tror att han menar nej. Att vi måste ta dörr två, fartlösningen: Låt norskorna slå sina lyror och jaga andrabollar för Sverige är ändå överlägset när bollen trillat ner på marken. Låt dem sjunka, vi tänker ändå gå fram och ta mark. Om jag tolkar Dennerby rätt så låter resonemanget klokt. På pappret blommar den svenska truppen av kreativitet, teknik, löpvilja – och det finns nog bara fem oroande punkter:

Kosovare Asllani måste spela, men hon har ont i ryggen och orkar inte nittio minuter.

För att Seger ska gå framåt måste Nilla Fischer in, men hälsmärtorna har hållit henne utanför startelvan.

Therese Sjögrans instick är grunden till det nätta spelet, men kan hon dirigera med ett blåslaget knä?

Lotta Schelin kommer inte få stora ytor, så kan hon finlira med en tejpad fot?

Och har vi någon vänsterkant kvar om Sara Thunebro inte blir spelklar?

Halva laget småskadat

Halva den svenska startelvan sliter med blessyrer. Vi får ta landslagsläkaren Johan Leandersons ord på att alla spelare deltar

i dagens träning, men jag kommer ändå åka dit med slutspelspuls. Jag är livrädd.

Erfarenheten från tidigare skador i EM säger att alla de offensiva kantspelarna – Thunebro, Asllani och Sjögran – inte hinner bli spelklara tills i morgon. Och bakom dem finns inga med samma passningstempo eller löpvilja. Så får vi för många bakslag i dag behöver inte bara spelare bytas ut, utan den där hockeyfrågan borde få ett nytt svar:

Kanske är det inte bäst att möta ett fysiskt långbollslag med fysik och långbollar.

Men kanske är ”det bästa” inte alltid ett alternativ.