Wegerup: Historisk match för fotbollen

Foto: TT
FOTBOLL

På ena planhalvan en damfotbollens stormakt i ett av världens mest jämställda länder.

På den andra ett ungt lag från en ung damfotbollsnation.

För Sverige: ett nyttigt träningspass.

För Iran: en stor upplevelse på vägen framåt.

För damfotbollen: en historisk match.

Om mötet mellan Sverige och Iran kan man säga både mycket och intet. Att ägna sig åt någon djupare spelanalys är meningslöst av flera skäl. Först och främst för att lagen var på så olika nivå att det vore löjligt. Sverige vann som förväntat med siffror som vore pinsamma i landslagssammanhang om det inte var för att Sverige och Iran både i nutid och dåtid spelar och spelat i helt skilda världar.

Svenskorna gjorde sin plikt och använde denna regniga kalla fredagskväll till att träna på bra. Pia Sundhage bytte friskt, lät de unga och nya få chansen. Och de redan rutinerade, som Olivia Schough och Magdalena Eriksson, passade på att göra varsitt hattrick och ha lite kul. Schough visade, precis som i klubblaget Eskilstuna, att hon är i högform. Och Magdalena Erikssons skarvnick var ett konstnummer, även i en match som denna.

Sverige fortsatte att pressa och försöka hålla uppe tempot, framför allt i första halvlek före alla byten, och det är gott nog. I matcher med spel på ett mål är det ofta svårt att hålla uppe kvalitén och motivationen, särskilt i slutet av en landslagssäsong.

Men även  de unga iranskorna ska ha en eloge för hur de kämpade, trots alla mål som kom i en tät, tung ström och trots sin totala underlägsenhet. Måvakten Mahdeyeh Moldai slet så mycket att hon fick kramp, inte helt vanligt för en målvakt i en träningsmatch. Men då ska man också minnas att Irans träningsnivå inte är i nivå med Sveriges. Och Moldai, hon log och reste sig upp, vek inte ner sig.

Viktigaste – att matchen blev av

Det viktigaste med den här matchen var att den blev av, att Irans damer kom till sin första landskamp i Europa. Att  det blev 7-0 spelar i ett större sammanhang ingen roll, lika lite som att det blev 0-0 mellan Sverige och Finland i den första svenska damlandskampen, den 25 augusti 1973, på Åland.

Det var 43 år sen, jag var knappt ett år gammal. Sex år senare började jag spela fotboll, 1979. Samma år tog Ayatollah Khomeini makten i Iran i den islamiska revolutionen. Medan vi spelade fotboll och fick uppleva allt mer jämställdhet blev de iranska kvinnornas frihet blev starkt begränsad.

Men i hela Mellanöstern växer nu damfotbollen och Fifas arbete för att få fler kvinnor och flickor att spela går hand i hand med att öka deras rättigheter. I Jordanien, grannland med krigets Syrien och hem för tiotusentals flyktingar, avgörs i kväll U17-VM i en final mellan Nordkorea och Japan.  Mästerskapet är det första på damsidan i ett arabvärlden och har varit en stor framgång med mycket publik och entusiasm.

Samma känsla syntes hos publiken som trotsade kylan i Göteborg. Leende ansikten med en svensk flagga på ena kinden och en iransk på den andra syntes bland supportrarna där de iranska fansen var i majoritet. Tv-bilderna på de unga iranska spelarna, även på avbytarbänken, som förevigade allt med sina paljettprydda mobiltelefoner, det var en del av fotbollen när den är som vackrast och viktigast.

Apropå vackert, när högtalarna på Gamla Ullevi svek mitt under ”Du gamla, du fria”, då fixade spelarna själva att hålla tonen och sjunga på, under Olivia Schoughs (förstås) tonsäkra ledning.

Att Sverige gjorde sju mål i första halvlek  och inga efter paus låg delvis i sakernas natur men är ändå ett  underbetyg åt de som spelade i andra halvlek.

På måndag möter Sverige Norge borta i en helt annan typ av match. Men mötet med Iran bör ingen vilja ha ogjort.

Det är stort att vara med när historia skrivs, även i kallt regn och med utklassningssiffror. Är det något jag har svårt för så är det när fotboll beskrivs som en väg ut från fattigdom och misär och för integration, men bara för män och pojkar medan kvinnorna göms och glöms kvar hemma.

Stående ovationer

Den snabba utveckling mot ökad jämställdhet som damfotbollen nu genomgår betyder oerhört mycket, långt mer än bara på planen.

När Sverige spelade sina första matcher på 1970-talet fick spelarna stöd av många men de fick också utstå motstånd och även hån. Kommentarer om uselt spel varvat med tidningsbilder med fokus på spelarnas rumpor eller någon som duckade på en frispark.

Något sådant förekommer inte längre, vi har nått så mycket längre. Irans spelare förlorade med 7-0 men möttes efteråt av stående ovationer och alla utstrålade bara ren glädje. En eloge därför även till Svenska Fotbollförbundet som sett till att matchen spelades, trots det strul som föregått den.

Dagens svenska unga spelare har aldrig behövt kämpa för att få lov att spela fotboll. Men Pia Sundhage hade något ömt och rört i blicken när hon betraktade de leende iranskorna. Hon och många i det lite äldre gardet, är en del av den kamp som nu går vidare och i kväll tog ännu ett viktigt steg, för en fotboll för alla.