”Jag vill utomlands – kanske till USA”

Olivia Schough om fotbollslivet, framtiden och sorgen efter mamma

1 av 2 | Foto: FOTO: MARCUS ERICSSON
FOTBOLL

ESKILSTUNA. Silver i OS med landslaget, en tredjeplats i allsvenskan med Eskilstuna och nu Champions League-åttondelsfinal mot Wolfsburg.

Olivia Schoughs stjärna lyser allt starkare på den svenska fotbollshimlen, även i snökaoset inför stormötet.

– Det har varit ett häftigt år och nu vill jag avsluta det med att gå vidare här, säger Olivia Schough.

Vinden över Tunavallen är elak, snöflingorna skoningslösa. Men Olivia Schough poserar tappert för våra bilder, säger att hon hoppas på storpublik mot Wolfsburg, trots vädret.

– I förra mötet mot Glasgow var det så mycket publik att det blev lite kaos när alla skulle in, säger hon och skrattar.

Hon gör det ofta, Olivia Schough. Skrattar. Skojar. Sjunger.

I landslaget har hennes roll blivit humörhöjarens, den som möter media med ett leende, den som peppar andra. Men hennes lättsamhet bottnar i hennes andra sida: djupet, allvaret. Vid 25 års ålder har Olivia Schough hunnit se Fru Sorg i ansiktet, när hennes mamma dog och även hunnit uppleva motgång också på fotbollsplan. Hon har härdats, mognat, och är nu, i det landslag som spelar EM nästa sommar, en av de viktigaste spelarna, både på och utanför planen.

– Det låter hemskt att vara senior! Men jag får väl acceptera att det är så, att jag börjar bli äldre!

Nytt skratt medan Olivia försöker få i gång den stora kaffebryggaren som används vid matcher, i klubbens VIP-rum.

– Är det här man häller i vatten tror ni?

Efter en stunds kämpande med kaffebryggaren sätter vi oss med utsikt över planen och den nya arenan. Här väntar i kväll storlaget Wolfsburg i åttondelsfinal i Champions League.

Foto: FOTO: MARCUS ERICSSON

– Jag förväntar mig att de kommer att ha mycket boll, de är ju offensiva och dessutom ett så bra lag med många internationella titlar, säger Schough och fortsätter:

– De har väldigt bra forwards så det gäller att vi håller ihop laget och snackar mycket med varandra. Våra chanser lär mest komma på kontringar så då gäller det att vara på hugget. Vi hade ingen tur med lottningen, vi är underdogs men det är bara att gå ut och kämpa.

Nilla Fischer spelar i Wolfsburg, har ni haft kontakt?

– Inte än men vi ska höras. Jag taggade henne i en bild på Instagram och hon gillade den. Så vi är vänner! Ännu!

Du gjorde två mål senast mot Glasgow i mötet som tog er hit, det känns som att du varit formstark länge nu?

– Ja, det har varit en bra  höstsäsong, även om våren inte var det. Då kände jag mig inte i min bästa form och fick spela på olika positioner för det var en del skador i laget. Men jag är bäst som forward, där känner jag mig mest trygg.

Sen gick ni vidare i OS-kvalet i Nederländerna, där i våras, i mars, om vi ser till landslaget, inte klubbspelet.

– Ja och jag gjorde målet där vi säkrade OS-platsen, det var fantastiskt. Och du vet, när jag var yngre så var Lotta Schelin och Caroline Seger mina stora förebilder. Och man såg efter matchen bilderna, de första som var framme och kramade mig efter målet var de två. Det är stort.

En tuff period

Sen skadade du knät?

– Ja, det var tufft, i mötet med Göteborg. Det blev en jobbig sommar, en kamp mot klockan. För att få åka med till OS var jag tvungen att vara skadefri, jag förstår att Pia (Sundhage) krävde det, så att det inte blev som i VM i Kanada där för många spelare var halvskadade. Så det kändes stressigt, det var en enormt lättnad när jag höll och sen kom med.

Olivia ler, inifrån och ut, lyser upp.

– Jag är så fantastiskt glad och tacksam att ha fått uppleva OS. Den lagmoral och styrka vi visade efter kaoset i gruppspelet. Hur vi alla tog vårt ansvar. Och så tog vi silver till sist.

Jag var där och följde er hela vägen, hur gick snacket i omklädningsrummet efter förlusten med 5-1 mot Brasilien i gruppspelet?

– Seger samlade alla direkt och sa: ”Tjejer, vad ska vi göra? Nu måste vi verkligen ta tag i det här, det kan inte fortsätta så här”. Vi lyckades komma igen, vi vek inte ner oss och sa ”jaja, det här var inte vårt mästerskap”.

Sen orkade ni inte mot Tyskland. Du hade bland annat några missade lägen?

– Vi hade lite otur, det var en typisk Tysklands-vinst. De är fantastiskt bra, visst. Men deras första mål kom på självmål och vi har chanser där bollen studsar fel. Men vi  var oerhört glada ändå, vi vann verkligen ett silver. Vi njöt och firade. Det jobbiga var att se de som kanske lägger av, de äldre, att se dem så ledsna och veta att det var deras sista OS, säger Schough.

Nu väntar EM nästa år, hur långt kan ni nå där?

– Jag är förväntansfull,  om vi kan hålla i den goa känslan i laget och få till det nya spelsystemet, då blir en dimension bättre passningsmässigt. Jag är glad att Kosse (Kosovare Asllani) är tillbaka, hon tillför mycket, hon har verkligen fått en nystart i Manchester.

Ändå gav hon en känga till dig, tolkade många det som, hösten 2013, då hon menade att Pia valde ut spelare för att de ”sjöng och dansade och var glada”. Har ni rett ut det?

– Jadå, för länge sen. Som jag sa, jag är verkligen glad att hon är tillbaka i landslaget, vi behöver Kosse.

Du känns tryggare i din landslagsroll nu?

– Ja, jag är mer rutinerad, mindre nervös och kan ge ännu mer av mig själv. Jag känner mindre av press och nervositet. Jag lärde mig mycket av mitt proffsår utomlands också, 2014. Det var riktigt tufft och svårt mentalt men jag växte som människa.

Berätta.

– Jag gick ju till Bayern München för jag ville ha en nystart efter fem år i Gbg, men tog mig  lite vatten över huvudet, jag var inte så bra som jag trodde och sen skadade jag mig ganska snabbt. Sen fick jag en halsböld och det var svårt, jag kom aldrig in i det. Så efter ett halvår blev det Moskva istället, Rossijanka. Där visste jag att jag skulle få spela.

Det låter ensamt att flytta till Ryssland?

– Det var det. Nästan ingen kunde ju engelska. Men jag fick spela 90 minuter varje gång, tio matcher. Och jag gick in i min träning, jag var på gymmet varje dag och satsade på det och när jag kom hem till landslagets tester var jag rekordstark.

Foto: FOTO: MARCUS ERICSSON

Nu har du ett år till med Eskilstuna, vill du ut igen sen?

– Det vill jag absolut. Just nu har jag fokus på Eskilstuna men sen vill jag till en storklubb utomlands. Kanske i Europa, kanske i USA.

Olivia ler.

– Men nu längtar jag efter vila. Det känns att kroppen är trött nu. Det är tur att jag har kul på planen för nu går jag på adrenalin, jag känner inte var det gör ont.

Vilar du helt sen?

– Ja, två veckor. Sen börjar jag träna igen.

Men det blir jul i Falkenberg?

– Det blir det!

Olivia och jag pratar minnen från vår gemensamma barndomsstad, även om Oliva kom dit först när hon började gymnasiet och skrev på för Falkenbergs FF. Barndomsbygden var lilla Vanered, en mil från Drängsered.

– Våra enda grannar var farmor och farfar och så två bonde-bröder som bodde kvar på föräldragården, säger Olivia, som ändå hade en barndom full av fart och fläkt, minst sagt. Mamma Carin hade ”hur många vänner som helst” och pappa Bertil Schough är välkänd artist och musikintresset gick i arv till de fyra döttrarna.

– Och så spelade vi fotboll, tre av fyra systrar. Jag, Lovisa och Lydia. Bara Matilda har ingen bollkänsla överhuvudtaget!

Olivia blev däremot förälskad i fotbollen redan i tvåårsåldern och fotbollsresan gick från moderklubben Torup över Ullared till Falkenbergs FF till Göteborg FC.

– Jag har spelat i alla divisioner, faktiskt.

”En chock när hon dog”

Men medan karriären gick rakt uppåt drabbades Olivia för sju år sen av en sorg så stor att hon nästan inte orkade bära den.

– Mamma dog i cancer. Hon fick först bröstcancer, blev frisk och sen kom det tillbaka i äggstockarna. Hon var sjuk i sex år. Ändå var det en chock när hon dog. Jag drabbades av panikångest. Jag kunde få flera attacker om dagen, även under träning och match. Det högg till i magen i kanske 30 sekunder och jag var liksom borta. Att jag fick det under spel var så jobbigt för fotbollen var min räddning den här perioden, den och lagkamraterna höll mig uppe.

Foto: FOTO: MARCUS ERICSSON

Hur klarade du dig?

– Jag lärde mig att hantera det. Ingen såg något på mig. Sen har tiden hjälpt mig ännu mer att klara det. Men det är bullshit att tiden läker alla sår, jag är lika ledsen nu som då hon dog. Såret finns kvar men man lär sig leva med det.

Du har också kontrollerat om du bär på genen för bröstcancer?

– Ja, mamma ville det och jag med. Mormor dog ju också av det. Både jag och Lovisa bär på genen, visade testerna. Så nu gäller noggranna tidiga kontroller av brösten.

Man kan även operera bort dem eller?

– Ja, det var det Angelina Jolie gjorde, det blev ju omskrivet. Men i det här yrket är en operation inte helt lätt, det är något jag får ta ställning till längre fram. Men det viktiga är att ha koll, att upptäcka saker i tid. Kan min berättelse få tjejer att ha bättre koll är jag glad.

Är den sorg du bär på också anledningen till din karaktär, att du har lätt för att skämta och prata?

– Ja, delvis är det så. Det är medfött men jag har också lärt mig att njuta av livet här och nu.

Vi går ut i snöyran, men något osar bränt. Olivia går bort till bryggaren och skakar på huvudet.

– Ja, jag häller väl ut kaffet då!

Foto: FOTO: MARCUS ERICSSON

Matcher i kväll:

Slavia Prag–Rosengård (18.30).

Eskilstuna–Wolfsburg (19.00).

FAKTA

Olivia Schough

Född: 11 mars 1991 i Vanered.

Klubbar: Falkenbergs FF (2007–09), Kopparbergs/Göteborg FC (2009–13), Bayern München (2014), Rossijanka (2014), Eskilstuna United (2015–).

Landskamper/mål: 48/11.