Bergström: Är ett stort misslyckande för Sundhage

FOTBOLL

Fyra dagar före Sveriges EM-­premiär avgår vår assisterande förbundskapten.

Pia Sundhage kanske hinner reparera ­såren som rivs upp den här natten, men ­domen är ändå självklar:

Hon fann aldrig ledaren hon behövde. Det här är hennes största misslyckande ­sedan hon tog över Sverige.

Sportbladets Kristoffer Bergström.
Sportbladets Kristoffer Bergström.

Det är fredag natt. Vinden räcker knappt till att fladdra i flaggorna, träden är mörka och stilla. Jag sitter på passagerarplatsen i en bil utanför Sankt Jörgen Park Resort. Inne vid receptionen visar två skyltdockor upp Sveriges hemma- och bortaställ, dockorna är skrattretande magra för att föreställa elitidrottare.

Härinne, på våningsplan två, ligger 23 fotbollsspelare och två förbundskaptener och sover. Två förbundskaptener, Pia Sundhage och Lilie Persson. Inte tre.

Inte Birger Jacobsson. Han har lämnat, åkt hem, gett sina kommentarer till förbundets hemsida och avtackat sig ytterligare frågor. ”Det är verkligen ingen konflikt, men vi är kanske inte riktigt överens om synen på min roll” hälsar han.

Spelarna tyckte inte Birger var rätt

Snart är det lördag. Snart återstår fyra dagar till EM-premiären mot Danmark och hemmanationens assisterande förbundskapten och försvarsansvarige har just avgått mitt i natten. Han gör det efter en dag som inte har innehållit en enda minut fotboll, men väl en jipposegling ute på Marstrand där han föll i vattnet och tappade glasögonen.

När jag sitter här är det omöjligt att inte backa till i tisdags.

Då satt jag på en rangelstol på ett hotell i Stenungsund och skrev en krönika.

”Vi vet inte hur Birger Jacobssons status är i dag”, skrev jag. ”Bara att han för tre månader sedan hade så lite förtroende hos spelarna att de vände sig till Pia för att vädja om förändring. Och att han om ett par veckor slutar som assisterande förbundskapten”.

Tidigare den dagen hade jag och mina kollegor Anders Nilsson och Petra Thorén pratat med de svenska landslagsspelarna för att vidimera en historia vi redan hört från flera munnar:

Spelarna tyckte inte att Birger var rätt man att dirigera Sveriges försvar till en EM-final. Den 63-årige mannen från Stockholms fotbollförbund, han som aldrig sysslat med damfotboll förrän han utnämndes till assisterande förbundskapten nionde januari, bar massor av kompetenser, tyckte man. Men att styra backlinjen hos ett landslag som aspirerade på att vara bäst i Europa var inte en av dem.

Pia Sundhage hade haft bråttom när hon tillträdde i september, hur skulle hon styra om det sittande svenska 4-2-3-1-skeppet på mindre än ett år? Birger Jacobsson klev in fyra månader senare, utan att känna Pia eller anfallstränaren Lilie Persson sedan tidigare.

– Vi har hittat någon som inte är som jag och Lilie, vilket är viktigt, sa Pia då.

Och kanske har det utvecklat sig till att bli ett av problemen: Birger Jacobsson varken var eller kom att bli som Lilie eller Pia. När magasinen gjorde porträtt på ledarstaben presenterades Sundhage och Persson som en duo och den silverhåriga försvarsmannen på sidorna därefter. När laget radade upp sig för gruppfoto på införlägret i Stenungsund var förbundets presskillar mer synliga än den assisterande förbundskaptenen.

Han hördes sällan, verkade aldrig ryta.

Nej, Birger Jacobsson trivdes inte. Det såg man. Och spelarna trivdes inte med honom, det hörde man när man gav dem tillfälle att ge omdömen off the record. Nivån hade varit för låg, sa man.

Frågorna kvartstår

När han nu slutar kommer Pia Sundhage att kliva in och täcka för honom. Hon kommer att samla Nilla Fischer, Charlotte Rohlin och de andra för att diskutera hur fumlet kan minska, hur pumpningen kan fortsätta fungera, hur laget ska hamna i ännu fler närkamper. Det kommer troligen att fungera, få om någon är en bättre instruktörer, men det går ändå inte att bortse från att det är en nödlösning. Så här skulle det inte bli. Det spelar ingen roll om Birger Jacobsson hade avgått för en vecka sedan eller i mars. Han var aldrig Pias förstaval, men när han erbjöds uppdraget vad det inate meningen att han skulle försvinna förrän mästerskapet var över.

Och krönikan jag skrev i tisdags?

Jag ändrade inriktning efter en promenad. Suddade, strök och skrev om, Den handlade för mycket om en man och för lite om ett lag, tyckte jag. I stället för att ställa frågor om en man undrade jag hur Sveriges defensiv påverkats. De frågorna kvarstår.

Birger Jacobssons avhopp handlar i andrahand om en person. Han kommer ha kvar sitt jobb på Stockholms fotbollsförbund. I förstahand handlar det om att landslaget trots månaders jakt aldrig fann den defensivansvariga som Pia Sundhage så gärna eftersträvade i våras.

Det är ett grovt misslyckande.