Det är hans plikt att avslöja varför han säger nej

Bank: Allt finns kvar att säga, käre Zlatan, och det är bara du som kan säga det

FOTBOLL

”Det finns inget mer att säga” säger Zlatan Ibrahimovic.

Se där.

Humorn har han kvar i alla fall.

Sveriges bäste fotbollsspelare berättar för Corriere dello Sport att hans landslagsbojkott fortsätter ett tag till. Kanske någon månad, eller nåt år.

Rapporten från Italien kom när jag satt och läste om Paolo Uccello, en italiensk renässanskonstnär som på 1400-talet fick en beställning om att måla en kameleont. Problemet var att han inte hade en aning om vad det var för djur.

Uccello gissade, precis som hela Sverige gissar hur länge Zlatans tjuriga bojkott ska pågå.

Tills vi får en ny förbundskapten? En ny lagkapten? Nya utegångsregler? Ett nytt lag, en ny dräkt (den där vrålsnygga Diadora som Roma har?), nya fans, nya journalister, eller tills landslagssamlingarna – för enkelhetens skull – enbart består av Zlatan, Christian Wilhelmsson, en boll och ett välladdat playstation?

Ingen vet.

Det är alldeles tydligt att Lars Lagerbäck eller Lars-Åke Lagrell inte gör det.

Och jag undrar om Zlatan Ibrahimovic ens vet själv.

När han spelade i landslaget i fjol var hans fotbollsliv jobbigt. Det gick trögt

i Juventus, han var likblek i VM, det var bråk och strul i Göteborg och han tyckte att han blev uthängd på tork av lagledningen och sviken av lagkompisarna. Så inledde han sin bojkott, och sedan dess har varje dag varit en blandning av champagne och sockervadd. Inter vinner varje helg, Zlatan spelar karriärens mest kompletta fotboll och trivs så uppenbart ihop med Materazzi, Maicon och de andra.

Jag förstår att han i ett sånt läge inte är särskilt sugen på att komma till ett lag där han, av olika skäl, inte trivs. Jag kan också tycka att det är ett tecken på uselt ledarskap att Sveriges landslag inte klarat att handskas med landets bäste fotbollsspelare.

Zlatan Ibrahimovic är inte Marcus Lantz eller Tobias Grahn – han är inte vilken besvärlig jävel som helst, utan en världsstjärna. Det är värt alla möjliga eftergifter att ha med en sådan spelare.

Men om man inte vet vad problemet är, vad i hela världen gör man då?

Kanske är det så att Zlatan inte ens klarar att formulera exakt vad problemet är, att det bara handlar om en känsla, om ett utanförskap som han hittills mest artikulerat indirekt – och ofta med det där pratet om ”respekt”.

I min värld är det ett nederlag om Zlatan Ibrahimovic inte representerar Sverige, men när jag hör snacket om att det är hans ”plikt” att göra det mår jag illa. Det finns tio tänkbara skäl till att det kan vara rätt att tacka nej.

Om Zlatan har ett av dem så är det däremot hans plikt att avslöja vilket.

Dels för att alla hans fans, de som betalar hans lön och sjunger hans namn, vill veta. Dels för att det skulle kunna betyda något för svensk fotboll att få veta var den i så fall gått vilse.

Har förbundskaptenen gjort bort sig? Har lagkompisarna betett sig som svin? Handlar allt om att han känner att han inte passar in?

När han säger att ”det finns inget mer att säga” så är det det dummaste som sagts i den här soppan. Och herregud, konkurrensen är hårdare än i matkön hos familjen Klitschko.

Skilsmässan mellan Zlatan och landslaget är

uttjatad till förbannelse, och tjatet kommer att fortsätta tills något vettigt är sagt. Varje litet uttalande vrängs hit och dit, varje liten gest kommer att analyseras.

Allt finns kvar att säga, käre Zlatan, och det är bara du som kan säga det.

Annars framstår du som en tjurig barnunge, och alla andra som gissande lallare. Jag menar, Paolo Uccello var ju också tvungen att måla en kameleont till slut, vare sig han visste eller inte. Det råkade, förresten, bli väldigt likt en kamel.

Se även:

Simon Bank