SÅ FEGT, SVERIGE

Om vi inte vågar mot Nordirland – vem ska vi då föra matcher mot?

Att våga eller inte våga Det var Nordirland som vågade – det var Nordirland som vann. Fega Sverige spelade på säkerhet och brast i alla lagdelar.
Foto: Thomas JOHANSSON
Att våga eller inte våga Det var Nordirland som vågade – det var Nordirland som vann. Fega Sverige spelade på säkerhet och brast i alla lagdelar.
FOTBOLL

BELFAST

Snälla pojkar får aldrig kyssa några vackra flickor.

Och fega lag vinner inga matcher.

Mitt i alla minutiösa förberedelser hade Sverige glömt det viktigaste.

Man måste våga för att vinna.

De onda aningarna kom redan i går förmiddag. Beskedet om start-elvan fick solen att försvinna bakom hotfulla irländska moln. Att Kim Källström skulle bänkas var väntat, men likväl fegt. Att en nytänd Christian Wilhelmsson än en gång skulle få stå tillbaka för Niclas Alexandersson var ännu fegare.

Många gånger har resultaten visat att Lars Lagerbäck och Roland Andersson gjort rätt när de valt det säkra före det osäkra. Det finns matcher där även jag hellre ser Alexandersson och Anders Svensson på planen.

Men inte i går, inte mot Nordirland. Självfallet hade jag inte trott på 11–0, som vår skämtsamma rubrik lovade i går, långt därifrån. Men 2–0 och en match där Sverige dominerade, det var den bild jag såg framför mig.

Det var innan jag visste att ledningen skulle välja fegspel framför vågspel. Mot Brasilien, visst, där är en defensiv grunduppställning inte feg utan klok. Men inte mot Nordirland. Om vi inte vågar spela mot lag som dem, vilka törs vi då föra matcherna mot?

Alla lagdelar brast

Nu fick Nordirland styra matchen, precis det man ville, precis det Sverige inte ville. Den senaste veckan har vi hört de svenska spelarna och ledarna prata och prata om att man hade koll. På David Healy. På långbollarna och kontringarna. På den höga pressen. På den täta stämningen på arenan.

Så här efteråt känns det mer relevant att prata om noll koll. David Healy släpptes lös inte bara en, utan två gånger. Och resten? Ni såg själva.

Från det ögonblick trummorna dunkade i gång ur djupet av det grönvita läktarhavet var Sverige tillbakapressat. Först efter dryga 20 minuter lyckades man få till en stunds ordnat spel på offensiv planhalva. Strax därpå kom så målet, delikat, superbt. Svensson-Alexandersson-Elmander. Johan Elmander. Som sprang minst två Belfast Maraton på Windsor Park och som var ett ljus i det svenska mörkret.

Det var inte att Sverige inte kämpade, för det gjorde man, in i det sista. Men det hjälpte inte mot en hemmanation som verkade ha ätit av taggtråden runt delar av stadion. Blågult förlorade närkamper och andrabollar och misslyckades framför allt med att få ner bollen på marken och in i mitten.

I lagdel efter lagdel brast Sverige. Isaksson kan inte lastas för målen, men han var märkbart ringrostig, utan det fulla självförtroende som är närapå allt för en målvakt.

Dubbla stjärnfall

Ytterbackarnas misstag överträffades bara av innerbackarnas. David Healy i all ära, men i morgon postar han tackkorten till Mellberg, Hansson, Edman och Nilsson.

Lille, store David Healy är med sina nio mål nu EM-kvalets skyttekung. Zlatan däremot gick åter mållös från en landskamp, rakt in i omklädningsrummet. Han ville inte ens byta tröja, bara såg rakt framåt. Det var inte den här återkomsten han, eller vi, tänkt oss. Än en gång påminns man om att blågult inte är Inter – särskilt inte i går kväll. Zlatan fick få tacksamma bollar att jobba med och efterhand blev hans försök allt lamare.

Kvällens andra stjärnfall stod Fredrik Ljungberg för. Lagkaptenen åstadkom för lite och missade för stort. Att inte göra mål på den fina framspelningen från Zlatan borde vara svårare än att göra det.

Hade det då betytt något om Sverige valt en offensivare startelva, en mer spel- inriktad inställning? I fotboll vet man ingenting annat än att man aldrig kan veta säkert. Men jo, jag tror det. Jag är rentav övertygad om det.

Lagerbäcks ovanligt tidiga byten tyder på att även han, vad han än säger, insåg det. För sent.

Vad Kim Källström tyckte behövde ingen tveka om, hans vrede var så stor att den kunde flyttat kullarna runt Belfast.

”Vi slår dem ni gånger av tio”

Christian Wilhelmsson var efteråt lika besviken han. Hans mun sa en sak om fortsatt landslagsspel och hans blick en annan. Jag frågade om Sverige borde ha vågat mer. Chippen log snett och sa:

”Vi slår dem nio gånger av tio. Om vi spelar som vi kan. Men jag vill inte skapa rubriker”.

Nej, på Windsor Park var det Nordirland som satte rubrikerna. På väg hem i natten gick vi förbi en stenmur med den stolta skriften: ”Nordirland–Spanien 3–2. Nordirland–England 1–0”.

Räkna med att det i morgon fylls på med en ny triumferande rad:

Nordirland–Sverige 2–1.

Läs mer om matchen:

Jennifer Wegerup