LYFTER VI IGEN?

Ett landslag med identitetskris går in i otäckt kval

FOTBOLL

RIGA

Identitetssökande, tvivlande, tjurigt ena dagen och fnittrigt nästa.

Innan vi visste ordet av fick vi ett landslag i puberteten.

I kväll börjar ett hårt, otäckt EM-kval.

Och tyvärr, pojkar, det finns inget annat val än att bli vuxna direkt.

Det gick ett litet bullrigt Fokker-plan över havet, och jag hamnade i en stad som ser ut som om någon tagit lite gammalt, lite nytt, lite öst, lite väst, lite jugend, lite stål, skakat om och hällt ut: Riga.

Lettland har upplevt två världskrig, klämts mellan kommunism och nazism, och det är inte mer än 15 år sen som Gorbatjov i desperation sköt skarpt i Gamla stan. Nu är Lettland EU-medlem och Riga på glid att bli en McStad precis som alla andra, utan att riktigt vara där. Jag fick mig en amerikanskt blodig biff på ett torg, med något genuint lettländskt som heter svart balsam och dricks med svartvinbärssaft.

Allting börjar någonstans. Lettlands väg till fotbollsvärldens respekt började med en svengelsk spelmodell.

Bara Gud vet var vi står

Och Sveriges väg till EM börjar här.

Det är klart att det är otäckt. Det är längesedan Riga var svenskt, och det känns längesedan som Lagerbäcks landslag var tydlig i konturerna.

Var står vi nu?

Det långa svaret är att Sverige i kväll står på Skonto Stadion, en arena utan yta men med massor av själ. I går satt jag och såg en halv träning så nära att jag kunde känna doften av ett lite för långt gräs. Det fejades på skyltar och ett slagborr dunkade i technotakt på ena läktaren; ofärdigt och ambitiöst. Vilket för oss till det korta svaret på samma fråga:

Var står vi nu?

Gud vet.

Med "gud" menar jag då varken Lars-Åke Lagrell eller Zlatan Ibrahimovic.

För första gången på väldigt länge befinner sig landslaget i en identitetskris, och sådana är omöjliga att räta ut i träningskamper eller på skissbord.

När den här generationen stod på sin logiska topp, när Henrik Larsson jonglerade med Deco och Zlatan aldrig såg tillbaka - då trodde de att de visste att de kunde vinna hela världen. En generation tillbaka visste de att de inte kunde det.

Nu" återstår bara ett sökande, och en match på Skonto Stadion.

Är Sverige ett offensivt lag som kan vräka på med superstjärnors arbete (Larsson), briljans (Ibrahimovic) och fart (Ljungberg)? Förmodligen inte. Är Sverige ett defensivt lag som kan presspela och bryta isär motståndare på mitten med moral och fysik? Förmodligen inte.

Förlust i kväll - glöm EM

Om det pubertala landslaget ska bli vuxet på nytt krävs det att de hittar en ny identitet, en ny form bortom det renodlade.

Och det finns inga marginaler, inte mer än 90 minuter. I kväll börjar det hårdaste kval kvalmästaren Lars Lagerbäck någonsin gått in i. En förlust i Riga i kväll betyder inte bara att maskburken är öppen och att förbundskaptenen får ett svartvitt opinionshelvete som jag har svårt att se honom gå hel igenom.

En förlust i kväll betyder dessutom att Sverige kan glömma allt vad EM heter.

Det är inte jag som säger det. Det är erfarenheten.

Under de tre senaste kvalen i Europa har bara tre lag klarat av att gå till slutspel trots att de förlorat premiären; och Tjeckien (VM 2006), Grekland (EM 2004) och England (VM 2002) förlorade alla mot lag som sedan också gick vidare till slutspel.

Av 42 europeiska slutspelslag har inget förlorat sin premiär mot ett lag som inte gick vidare.

Sålunda talade statistiken, och förnuftet säger precis samma sak. Det var längesedan jag såg ett landslag med ett så stort behov av bekräftelse som det svenska i dag.

Mest av allt innebär det här att Lars Lagerbäck måste bestämma sig, han måste fatta beslut. När jag pratade med Anders Svensson sa han att "det spelar ingen roll vilket system vi har, bara vi gör det vi ska" - och det är just där den springande punkten finns.

Vad är det landslaget ska göra? Vad är det de vill?

Alla signaler pekar mot att de vill ta ett steg tillbaka för att ta två steg fram. Tillbaka till grunderna, med stark defensiv och tillit till att Zlatan Ibrahimovic förverkligar sig själv, att Fredrik Ljungberg hittar kombinationsspel och djupledslöpningar, att en eller annan fast situation leder till något.

Jag tror att Sverige kommer att se gammalsvenskt ut i kväll, att Lagerbäck häller ner ett par nya spelare i en gammal form och ber dem att hålla sig på sin plats. Jag tror också att det kommer att räcka till ett kompetent 1-0-resultat utan guldkant.

Lettland vet ju exakt vilka de själva är, de har spelat samma fotboll med samma spelare i tio år nu.

Nyckeln ligger hos arbetarna

En svensk poäng i kväll är ingen katastrof, men det måste se gediget ut. Inte briljant - det är det bara de perspektivlösa som kräver - men gediget.

Nyckeln ligger lika mycket hos de grå arbetarna som hos stjärnorna den här gången. VM visade att stjärnorna inte räckte till, det var förmodligen fåfängt att ens tro det. I den nya grunden måste Lagerbäck hitta en högerback som klarar jobbet, en mittback (som inte heter Mikael Antonsson, han satt och såg olycklig ut på träningen i går) och en högermittfältare som orkar ha tålamodet att göra samma jobb i 90 minuter och aldrig sluta vare sig med att arbeta defensivt eller att utmana.

Sverige behöver något att tro på igen.

I går låg Skonto Stadion spräcklig och ofärdig, Zlatan höll på att skjuta sönder en läktare och Olof Mellberg såg skönt bestämd ut.

Det var en fin kväll, i en fin stad, spelarna fnittrade och såg lyckligt tillfreds ut.

I kväll, däremot, kommer en höst insvepande med en fråga till ett svenskt landslag utan ansikte:

- Och vilka är ni. Egentligen?

BANKS

KRAV PÅ

BLÅGULT

Banks tre krav på blågult