Bank: Lagerbäcks alternativ hade varit att offra hela laget

FOTBOLL

GÖTEBORG

Lars Lagerbäck kallar det sitt tråkigaste beslut någonsin. Jag förstår honom.

Hur väljer man mellan att förlora sin auktoritet eller sitt ansikte?

Lagerbäck valde dumstruten.

Svensk idrotts Bermudatriangel ligger på Avenyn. Är det inte kokain så är det ? så är det ? ja, något annat.

Jag pratade med både Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson i går, efter träningen och innan bomben. Olof berättade att hans nyfödde ska heta John, ”Chippen” pratade om jet-ski och behovet av tränarens förtroende.

Sen skickades de hem.

Förnedrade, utskämda, uthängda, historiska som de första som skickats hem av disciplinära skäl.

Det vi ser är den mytologiska Gruppens begravning.

Situationen är förstås befängd. När Kroatien skickade hem Balaban, Srna och Oliv i helgen så hade de i alla fall krökat och levt rövare. Mellberg, Ibrahimovic och Wilhelmsson gjorde ingenting. De var ute en sväng, lugnt och stilla, firade en 29-årsdag som andra firar en 100-kronorsvinst på Triss.

Bröt de mot regler så var det mot töntiga regler om att leva som 70-åriga munkar.

Så såg min första reaktion ut. Jag ville kalla Lagerbäck idiot och arrangera reclaim-demonstrationer utanför förbundet. På ytan är det här en ickehändelse av astronomiska proportioner.

Men det är nog inte så lätt eller svartvitt.

Världen är sällan det. Världen är aldrig det.

För om förbundskaptenen är en idiot så är han i alla fall en av de modigaste jag sett. Ingen kan ärligt tro att det här är ett beslut han fattar för att han har lust, för att manifestera makt eller för att hindra tre vuxna män att vara uppe efter midnatt.

Den som tror det är blind.

Lagerbäcks ledarskap har alltid handlat lika mycket om frihet utanför planen som om dess motsats på planen. Men förbundskaptenen är en realpolitiker, därför fattade han det beslut som orsakade minst skada.

Det enda möjliga skälet

Han tyckte alltså att alternativet till att skicka hem tre blytunga stjärnor och se dum ut inför hela Sverige var något ännu värre.

Där finns nyckeln.

Det enda som kan vara värre än att offra tre spelare är att offra ett helt lag.

Där finns det enda möjliga skälet till det här beslutet – och det är det enda skälet som just nu kan få Lars Lagerbäck att framstå som en stark ledare i stället för en korkad.

Jag hade faktiskt skrivit en annan krönika i går. Den handlade om Christian Wilhelmsson och om landslagets PR-turné, om ett lag som skrev autografer, charmade media och visade en helt ny fasad.

För oss som följer dem nära har förvandlingen varit tydlig. Det här var ett lag som tröttnat på bråk, både externt och internt. De hade förstått att de inte har råd med slitningar, slagsmål och strider längre.

Nävar slogs i bord, led rättades till. Gruppen skulle klistras ihop, med Lagerbäcks adoptivson Fredrik Ljungberg som kapten och superlojale Tobias Linderoth som vicekapten.

Men Zlatan gillar inte led. Och Olof Mellberg är så mycket individualist att han blir arg när han förlorar mot sig själv i schack.

Jag gillar dem för det. Jag tillhör dem som gillar Zlatan inte så mycket trots hans snedsteg som tack vare dem.

Zlatans och Olofs gemensamma kollektiv (med liraren Chippen på bas och Alexander Östlund på trummor) har varit en skön motpol till ett förhärskande drag i den folkhemska Gruppen där ingen får bryta mönster mer än lite lagom.

Men kvartetten sprängdes, och i söndags natt gick tre fjärdedelar av den in i väggen.

Hellre pajas externt än internt

Felet de gjorde var inte att vara ute en timma och fira födelsedag. Då hade de fått ett rynkat ögonbryn som straff. Max. Felet de gjorde var att underkänna lagets gemensamma beslut och Lagerbäcks auktoritet som ledare.

De visade för alla att lagets överenskommelser är något man kan strunta i. De gjorde bort sig, men jag är inte helt säker på att de förstod det.

Så där stod Lagerbäck, med ett kategoriskt imperativ och tre killar som struntat i eller missförstått det. Om han inte markerat hade han förlorat all sin trovärdighet.

Hur tror ni att José Mourinho hade agerat? Alex Ferguson? De hade kölhalat spelarna, bötfällt dem och gått vidare. Den möjligheten har man inte i ett landslag, för där finns inga löner att dra in.

Landslagsledningen såg ett brott som förtjänade ett straff, men kunde bara välja mellan livstid och frikännande.

Ett omöjligt val.

Och Lagerbäck valde sin auktoritet, han valde att se ut som en pajas externt snarare än att uppfattas som en internt.

I går kväll satt jag på den fjantigaste presskonferens det här laget hållit – och kärenån, den konkurrensen är hård. Lagerbäck läste upp ett meddelande och hoppades att nu skulle laget få tänka på matchen mot Liechtenstein (ett land folkrikt som Falun) i stället.

Jodu, Lars, tänk vad det kommer att snackas Liechtenstein i dag. Spelar de 4–5–1? Är Mario Frick i form? Vi m?å?s?t?e få veta!

Landslagets ledning borde förstås svarat på frågor i går, tills de tog slut. Det är kaos kring laget, vare sig de vill eller inte.

Till sist: Jag håller inte med dem som säger att beslutet blev lättare av att det bara är Falun vi möter. Lagerbäck förstår att han riskerar att förlora Zlatan och Christian Wilhelmsson för gott.

Han skickade hem dem ändå, inte för att det var bra – utan för att det var bäst så.

Där rök den PR-turnén.

Läs mer om landslagsskandalen:

Simon Bank