Åka så långt för ingenting – visst är det meningsfullt

FOTBOLL

Vartenda år så här dags tänker man likadant:

Åka så långt för ingenting.

Svagt motstånd och ändå välförtjänt förlust. Är dessa landskamper meningsfulla?

Svaret är givet.

Visst är dom det.

Förlustmatchen mot Venezuela bankade visserligen fast den där sanningen som man gärna vill lura sig att förtränga ibland. Att vi i Sverige bara har en väldigt liten begränsad klick spelare på absolut toppnivå.

Än en gång bänkade man sig framför tv-apparaten och hoppades få se något som kunde likna ett genombrott.

En ung talang som tänkte att nu fasen ska jag visa alla vad jag verkligen kan – och som sen gjorde det.

Ungefär som 21-åringen Alejandro Guerra gjorde när han ryckte sönder det svenska försvaret och i fart snyggt pricksköt in 1–0. Guerritas snabba 90-graderssväng med perfekt bollkontroll fick i Norge hyllade Per Nilsson att se ut som en seg oldboy. Resten av det svenska försvaret stod som fastvuxet i det tydligen för långa gräset, men målet var matchens behållning, den stora prestationen.

Stelnar och förlorar känslan

Sveriges första halvlek var en förlust för de svenska spelarnas trots allt existerande individuella skicklighet. I de här landskamperna ska nya spelare skolas in i det svenska landslagets sätt att spela. Resultatet blir lätt som i går. Att spelarna tänker så mycket på sina roller så att de, likt en Lets Dansande Patrick Ekwall med massor av koreo­grafi att minnas, stelnar till och förlorar känslan.

Min egen mor har totalsågat mig när det gäller dans, så jag ska verkligen inte kacka i just det boet.

Vad jag menar är att landslagets nödvändiga systemförståelse i stort sett omöjliggör plötsliga genombrott.

I landslaget är man en rollspelare. Och tills man har lärt sig sin roll tappar man naturligt nog en del av sin spontanitet och känsla. Man vill ju främst visa att man kan göra rätt.

Det är just där som fotbollslands­lagets återkommande januariinventering har sina poänger.

I förutom för statistiken totalt betydelselösa landskamper skolas talanger eller tänkbara ersättare för etablerade rollspelare in utan att någon egent­ligen bryr sig om deras individuella prestationer.

Det är så man måste se på dessa landskamper i stället för att svära framför tjock-tv:n över sega och felvinklade fötter. Rade Pricas ”inlägg” som gick till inkast ifrån en position några meter intill närmaste stolpen var dock en miss i grövsta laget även i januari.

Sydamerikas sämsta nation

En och annan faller efterhand in i mönstret och tar sig vidare till trupperna för matcherna där det verkligen gäller.

Efter gårdagskvällens förlust mot Sydamerikas sämsta nation vore det lätt att döma ut matchen som meningslös. Eller att hävda att det inte dök upp en enda spelare som kan bli en tillgång i EM-kvalet eller slutspelet 2008.

Så enkelt är det som sagt inte.

Ola Toivonen som är en av de mest talangfulla agerade i och för sig som om han verkligen led av en svår knäskada. Joggade mer än sprang och kom aldrig rätt i positionerna, men så är han väl heller inte en anfallare.

Daniel Nannskogs plötsliga landslagsplats är intressant eftersom den kan innebära att förbundskaptenerna inte litar riktigt på Markus Rosenberg.

Med en lynnig Zlatan Ibrahimovic och en förmodligen inte ännu en gång comebackande Henke har man kanske sett Nannskog som backup till Allbäck och Elmander.

Nu brände Nannskog grovt men han kom till lägena, vilket är det primära för en målskytt.

Enda riktiga svaret vi fick den här kvällen var nog att Anders Svensson inte är en klockren ersättare för Tobias Linderoth. Ifall det skulle behövas.

Stefan Alfelt