Orättvist att jämföra laget med ”riktiga” landslaget

Sportbladets Stefan Alfelt: Det var en hygglig svensk insats

FOTBOLL

Jag ser bara ett fel med 1–2-förlusten mot Ecuador.

Att vi fick se den.

Det är ju så vi fungerar. Ser vi ett ”landslag” spela, jämför vi med det riktiga landslaget och då blir ju alla där borta på 2 596-meterskullen torsk direkt.

Ungefär som det är så förbannat svårt att låta bli att jämföra herrfotboll med damfotboll.

Det är inte rättvist.

Inte rättvist mot dem som spelar.

Inte rättvist mot herrar, damer, svensk fotboll eller ens det egna intellektet.

I går var det inte rättvist mot oss som beskådade ett elände som efterhand tog sig till en hygglig svensk insats.

En träningslandskampsturné är just det och inget annat. Träning under landskampsliknande förhållanden.

Förbundskapten Lars Lagerbäcks deklaration om att man under turnén vill skapa vinnarmentalitet tycker jag är fjanteri. En spelare på den här nivån som inte är besjälad av sin egen obändiga vinnarmentalitet har inte i toppidrott att göra.

Problemet är ändå exponeringen.

Ambitiösa tv-kanalen gör sitt bästa för att behandla turnén seriöst med otvivelaktigt kunniga experter. Men om en match vars enda syfte är att landslagsledningen ska kunna studera karaktärer behandlas som en äkta tävlingsmatch funkar det inte riktigt.

Inne i en uppbyggnadsperiod

Fokus hamnar på helt fel saker, som typ att spelarna inte har stake nog för att ta den gyllene chans de bjudits.

Jag lovar att inte en enda målvakt, back, mittfältare eller anfallare kan diska sig från framtida landslag hur jävla dålig han än lyckas vara under de tre matcherna i Sydamerika.

När det blir allvar handlar allt om dagsformen man visar i sina klubblag. Bara lite grand kombinerat med hur man fungerade m e l l a n matcherna under turnén.

Alla vet att de som spelar i Sveriges landslag i Sydamerika nu är inne i en fysisk uppbyggnadsperiod. Det är helt enkelt inte säsong för dem och de är absolut inte i form.

Vad är det då för mening i att spekulera i deras eventuella möjligheter att konkurrera ut stjärnor de i första hand måste försöka etablera sig som hyggliga ersättare för?

Det är ganska länge sedan som Sverige i en försäsongsturnering ställde upp med ett lag som på allvar skulle kunna bilda stomme i det riktiga landslaget.

Rade precis som vanligt

Det senaste jag kommer ihåg såg jag i Maspalomas på Kanarieöarna 1988. Då hette de lite drygt 20-åriga kommingmännen Jonas Thern, Roger Ljung, Anders Limpar, Joakim Nilsson, Stefan Rehn – och för all del debutanten Hasse Eskilsson som under påskhelgen samma år i Berlin sköt målen som gjorde honom till Sveriges hetaste fotbollsspelare ett tag.

Jag tror inte att en enda av de vi såg i tv i går kväll växer till att bli en dominant i Blågult.

Utifrån det jag sett från två matcher i Sydamerika tycker jag att Max von Schlebrügge befäst vad jag tyckt tidigare. Nämligen att han ska vara given i en bred landslagstrupp eftersom han är en internationellt hygglig mittback men kanske en mycket bättre vänsterback.

Rade Prica var som han alltid har varit. Totalt kass om och om igen och så plötsligt briljant. Tyvärr diskar det honom från landslaget.

Hans mål var snyggt. Men jag vet inte hur många gånger genom åren jag sett Rade bränna solklara målchanser och några minuter senare dunka in ett drömmål. Eftersom han har att konkurrera med Zlatan, Allbäck, Elmander, kanske Henke, eller kanske Nannskog kan han aldrig ens bli en inhoppare om han inte är effektivare när han får chansen. Därmed är Prica ointressant för ett framtida landslag.

Vilket ju faktiskt är ett svar från Sydamerika.

Se även:

Stefan Alfelt