Våga riskera, Blågult

Sportbladets Simon Bank: Sverige utan stjärnorna är tryggt – men grått och fegt

FOTBOLL

KAIRO

Så, Lagerbäcks lag kan inte vinna träningsmatcher.

Nu räknar vi till tolv fördömda, men:

Det är den 28 mars som räknas.

Det vore dumt att glömma det.

Mest vill jag skriva om Christian Wilhelmsson, men först måste det sägas:

Fy farao, så pyramidalt blekt.

Så, det var skönt att få det ur systemet.

Natten lägger sig över Kairo och vi har precis sett 90 minuters ingenting, en landskamp utan svenskt underhållningsvärde, svenska målchanser, svensk offensiv över huvud taget.

Men det är alltså den 28 mars som räknas, och det är väl den enda tröst vi behöver.

Då spelar Sverige i Belfast, Nordirland, det är först då de måste se ut som något mer än tråkiga trubbiga träben.

Och mitt i all egyptisk tomhet här i Kairo fanns ju korn av sanning.

I 70 minuter var det, till exempel, inget fel alls på det svenska grundspelet. Det var tryggt, positionsmässigt bra, och jag skulle kunna peka på Marcus Allbäcks insats som sa en del om hela laget.

Allbäck gjorde det mesta rätt. Sprang rätt, värderade rätt, arbetade bra defensivt, gav inte bort bollen. Det var likadant med Mikael Nilsson eller Tobias Linderoth, det var egentligen inget fel på det de gjorde.

Felet låg i vad det svenska laget INTE gjorde, allt de inte klarade att göra.

Mål, förstås. Ta risker. Skapa chanser. De flyttade inte upp i ett aggressivt försvarsspel. De vann extremt få bollar högt. Och det saknades spelare som kunde göra något glittrande av allt det grå grundspelet.

VI behöver Zlatan

Vi kan gnälla oss härifrån till evigheten över hur blekt det såg ut när de afrikanska mästarna vann med 2–0 på hemmaplan, men den som är överraskad vet för lite både om egyptisk och svensk fotboll.

I alla bra matcher Sverige gör finns det alltid spelare som lyfter laget, som kan lite mer. Fredrik Ljungberg (som mot Paraguay), Johan Elmander (Spanien), Zlatan Ibrahimovic förstås.

Nej, den här matchen avslöjade inte landslaget.

Den avslöjade idiotin hos dem som påstår att vi inte behöver en Zlatan i svensk fotboll.

Utan spelare som honom, Ljungberg, Elmander är vårt landslag utlämnat åt jämntjock Luther-fotboll. Går det väldigt bra vinner vi med 1–0, går det lite sämre går det som mot Egypten en molnig kväll i februari.

I går lät Lars Lagerbäck Allbäck spela som andreforward nedanför Rade Prica. Och, herregud, vill man ha ett bevis på att Lagerbäck tänkte ”system” mer än något annat så fanns det där.

Rade har en bra högstanivå, men i går var han bara bra när han slapp använda fötterna, och det enda möjliga skälet till att han fick spela så länge är att han skulle vara Johan Elmanders stand-in. Markus Rosenberg är en oerhört mycket mer kapabel spelare, men han är mindre lik Elmander.

Nu spelade Rade Prica, och de långa uppspelen fastnade aldrig, när defensiven dessutom var för försiktig och låg så hade Sverige alltid väldigt långt fram när de skulle anfalla.

Det hade kunnat lösas med en Ljungberg, en Elmander, en Ibrahimovic.

Utan dem såg vi mest skavanker. Som att Andreas Isaksson lider av matchbrist och borde vara andraval om han inte får matcha sig i form före Belfast, att Kim Källström trots all sin begåvning hade problem defensivt, eller att Anders Svensson får problem när han spelar på kanten och inte har lika många spelalternativ. I går gav han bort fler bollar på en halvlek än han gjorde under hela 2006.

Men i 70 minuter höll spelet ihop, Rami Shaaban var utmärkt trygg och i alla fall en spelare visade nåt.

Ambitiös defensivt

Christian Wilhelmsson är fortfarande två äpplen hög – men han växer, och måste fortsätta växa.

Det är dags för honom att bli mer än en chic accessoar, en liten kul kantkille som kan klacka och göra Aurelio-finter. Även om han är ambitiös defensivt så blir han aldrig någon Niclas Alexandersson, men med Roma i ryggsäcken måste han kunna ta större plats i landslaget.

Vi pratade om det, medan månen gled in och ut mellan molnen (eller om det var avgaserna, det är svårt att veta med Kairo).

– Jag VILL ha mer ansvar, sa Chippen. Men det handlar om tillit också.

Jag tror att det handlar lika mycket om självtillit. Den där Wilhelmsson måste nog tro att han är en stjärna för att spela som en. I går gjorde han det i 45 minuter, utmanade och fick stryk och borde fått en straff.

Med sju veckor kvar till Belfast och Fredrik Ljungberg i tio delar var det det bästa som hände.

Resten, det gjorde mest ont att titta på.

Allt om gårdagens match:

Simon Bank