Bank: Det är dags att låta kritiken komma

Foto: Foto: Andreas Bardell
FOTBOLL

Svensk fotboll behöver av en levande, vettig debatt om vägen framåt.

Är vi överens?

Jo. Det är vi för ofta.

Källarvåningen på Park Hotell i Stockholm, alldeles vid Humlegården, är inte mycket till scen. Murrigt, ett par stolar, några pliktskyldiga fång blommor i hörnen.

Erik Hamrén höll inga tal till folket den här gången.

Han pratade om Färöarna, konstgräs, vänsteryttrar, om Johan Elmanders skadade fot, och det blev inte riktigt intressant förrän Johan Flinck frågade honom om Roland Andersson.

Lars Lagerbäcks assistent gick ju ut i en intervju i Offside och sågade dem som lägger för mycket tid på fysiologer och dietister i ett landslag, eftersom det stjäl tid från det viktigaste; spelet, organisationen, de kollektiva mekanismerna.

Det var svårt att låta bli att läsa det som en kritik mot fys- och dietfanatikern Hamrén.

Det skulle man inte göra.

– Roland sms:ade mig och förklarade att det inte var kritik, sa kapten Hamrén i går.

Han sa att visst debatterar man i svensk fotboll, men bara ”internt”. Frågor som tas upp offentligt kan bli till ”attacker”, förvrängas och förvanskas i medierna.

Jag frågade hur det då kommer sig att de kan ha en sådan debatt i Tyskland eller Holland, hur det är möjligt att de kan bråka om fotboll inför öppen ridå där men inte här.

– Det beror väl inte på att Bild är snällare än Expressen?

En viktig diskussion

Erik Hamrén sa att han hade för dålig koll på debatten i Tyskland eller Holland för att svara på det.

Det borde han ha, kan man tycka, men det är inte ens nödvändigt. Det räcker med att titta på Sverige: den mest vitala perioden i vår fotbollshistoria sammanföll ju med en stundtals hätsk debatt mellan Laban Arnesson och Roy-Bob-Svennis-lärjungarna. Argentina lyfte mot världstoppet medan Bilardismon och Menottismon gick rond för rond mot varandra.

Diskussionen om diskussionen är ingen ny diskussion, men den är viktig.

Jag är ju helt och hållet med Clint Eastwood (eller Dirty Harry, de är svåra att hålla isär) när han slår fast att ”åsikter är som rövar, alla har en”. Åsikter i sig är fenomenalt ointressanta, men när begåvade, erfarna fotbollsmän och -kvinnor inte vågar eller vill driva en öppen och vild debatt om var svensk fotboll är och ska – då tar de helt enkelt inte sitt ansvar.

Jag vet inte om Erik Hamrén minns vad som hände runt hans förra klubb när han för första gången ledde landslaget i en tävlingsmatch. Det var i september 2010, han hade lämnat Rosenborg, och ett par dagar efter att Sverige slagit Ungern med 2–0 hände två saker i norsk fotboll.

Den första: Rosenborg – med fem svenskar i startelvan – förlorade med 4–0 mot Bayer Leverkusen.

Det andra: En bok kom ut.

Nils Arne Eggen, Rosenborgs legendariske chefsideolog, satt bredvid Egil ”Drillo” Olsen och pratade om deras gemensamma bok ”Det viktigste av alt uviktig”, en samtalsbok där de diskuterade sina tankar om fotboll.

Påminner om de Hamrén upplevde

Eggen gjorde RBK till en maktfaktor i europeisk klubbfotboll. Drillo tog Norge till slutspel i VM. De var lika i mycket, ohyggligt olika i lika mycket.

Och de pratade om det.

När de släppte boken debatterade Eggen och Drillo samma sak som hela det officiella fotbolls-Norge pratade om: vad hade hänt med Eggens Rosenborg? Hur kunde de bli krossade av Leverkusen?

Kritiken – för offensiv balans, naivt spel – påminde väldigt mycket om den som Erik Hamrén upplevt i svenska medier sedan EM.

Diskussionen påminde väldigt lite om den här. Förbundsfolk, tränare och fotbollstänkare deltog, utan att vara livrädda för att något kunde upplevas som kritik.

Om inte de kunniga, erfarna, de som varit med och gjort Sverige framgångsrikt, är med och styr det kritiska, offentliga samtalet om vår fotboll så gör alla andra det.

På sikt är det en större fara än att en öm tå eller två kommer lite i kläm någonstans emellanåt.

Eller hur, Andersson? Eller hur, Hamrén? Eller hur, Lagerbäck?