SVERIGES STOLTHET

Om vi någonsin behöver symboler och ledare så är det ju nu.

Zlatan Ibrahimovic hade spelat 90 minuter, gjort tre mål och ett fjärde som var något annat, men till slut stod han i mittcirkeln med ett problem att lösa.

Kaptensbindeln hade halkat av när han firade. Nu stod han där och fingrade på den med vänsterhanden.

Vad skulle han med den till?

Ingen på planen, arenan, i kommunen, landskapet, landet eller världen hade missat vem som är kapten och ­ledare i det här laget.

Ge Zlatan ett långskottsläge, och han gör ett bicy­cletamål.

Ge Zlatan en tvivlande motståndare, och han blir en Gladiator.

Ge Zlatan en vakuuminplastad biosalong som matchinramning, och han lyfter taket och släpper in stjärnhimlen.

Zlatan skrev berättelsen åt oss

Efter miraklet i Berlin dundrade han om journalister som redan satt med halvfärdiga texter om ett fiasko. Om du undrar i dag, Zlatan, så ska jag berätta vad vi hade för texter på gång igår.

Vi tänkte berätta precis vad vi sett. Vi tänkte rapportera om hur själlöst tyst det varit i Friends Arena och om hur ett engelskt lag fullt av juniorer och debutanter spelat jämnt och stundtals mer mot Sveriges a-lag. Vi tänkte skriva om en första halvlek med alldeles för många tekniska fel och missade passningar, om en defensiv som blev överambitiös ibland och vek ibland – och om det där retliga problemet med att försvara på fasta situa­tioner.

Vi tänkte traggla om en ny arena och gamla besvär.

Allt det. Men sedan drog du fyra formidabelt feta Z över texterna och tvivlen, och skrev en annan ­berättelse åt oss.

Det fanns saker under den första timmen igår som var lite lovande. Rasmus Elm och Mikael Lustig hade inlett konkret och konstruktivt, och det var intressant att se hur Alexander Kacaniklic skaffade sig offensivt utrymme både för sin vänsterfot och för fint samförstånd med Ibrahimovic.

Dessutom hade Mathias Ranégie, Martin Olsson och Zlatan Ibrahimovic – tre icke-svenskar enligt en sverigedemokratisk riksdagsman – hjälpts åt att göra det historiska första målet på en svensk nationalarena.

Om vi någonsin behövt symbolik hade vi den där. Men… i det stora hela hade det inte varit bra alls.

England hade hotat Sverige med spelvändningar ut mot Ashley Young, de hade utnyttjat ett lamt svenskt försvarsspel till att göra 1–1 (Welbeck) efter ett inlägg och 1–2 (Caulker, i hans landslagsdebut) efter en frispark. Efter paus hade de etablerat ett tungt tryck mot ett svenskt lag som hade förtvivlat svårt att låsa boll högt i plan eller att sätta ihop två-tre passningar i rad och ­hitta en spelrytm.

Det var trist att se spelet Sverige spelade, det var plågsamt att inte höra publiken de gjorde det inför.

Och sedan?

Låt mig börja med det som är enkelt att förklara.

Erik Hamrén bytte in Anders Svensson efter en ­timme, och efter tre minuter hade Svensson hittat två perfekta passningar i djupled fram till Zlatan Ibrahimovics fötter.

Det räckte för att ge Sverige en väg in i matchen.

Ett par minuter senare bytte Roy Hodgson sönder Englands defensiv, genom att plocka av Steven Gerrard och två av sina backar. Det räckte för att Sverige skulle ­kunna köra full fart framåt på den där vägen.

Anders Svensson öppnade dörren och vred försiktigt om nyckeln.

Zlatan Ibrahimovic satte sig i förarsättet och tryckte pedalen genom golvet.

2–2 var en femstjärnig volleybomb mot ett patetiskt försvar.

3–2 var en frispark som Joe Hart möjligen borde tagit.

4–2 var konstnärens seger över tyngdlagen.

– Jag tänkte att han borde passat mig, sa Tobias Sana.

– Jag tänkte ”ta det lugnt, för fan”, sa Anders Svensson.

– Jag ville ha bollen, sa Alexander Kacaniklic.

Logiskt för en enda människa på planeten

Bob Paisley – en engelsman – sa en gång att ”om du ­inte vet var du ska göra av bollen så slå in den i mål, så kan vi diskutera alternativa lösningar efteråt”.

När Zlatan Ibrahimovic såg Joe Hart gå ut på en förlupen långboll fanns det inte ett enda moment av slump i hans agerande. Han fryste tiden, ruta för ruta, och ­gjorde det som var logiskt för en enda människa på den här planeten.

Han backade tre steg, väntade in rensningen, lyfte sin hundrakiloskropp rakt upp, och konstsparkade bollen i en båge rakt in i Englands mål.

Det finns spelare som kan skjuta fantastiska långskott, det finns andra som kan göra akrobatiska konstsparkar, och det finns de som briljerar med sin spelförståelse.

I Sverige finns 2012 en spelare som kan kombinera allt det i en enda rörelse, och fylla till och med en plastlåda med kött, blod och konst som ekar världen över.

Sverige–England 4–2. Zlatan Ibrahimovic–England 4–2.

Zlatan brukar prata om att skriva historia, men ibland sträcker han sig längre än så.

Ibland är det nuet och framtiden han skriver.