Så mår landslaget just nu

10 månader av skadeproblem, tårar, petningar och genombrott - nu ler och skämtar landslaget igen

FOTBOLL

De har slagits, gråtit, skadat sig, suttit bänkade, blivit petade och bara vunnit en landskamp av elva.

Men de har hyllats som hjältar.

Landslagsåret 2002 är 284 dagar gammalt - Sportbladets Simon Bank tittade på det i backspegeln.

Och såg en positiv uppförsbacke.

Nystart och norrlänningar

Det är mitt på dagen, nästan ett dygn före kvalmatchen mot Ungern. Lars Lagerbäck sitter i en sal på Hotell Anglais, ett stenkast från Stureplans flashiga krogliv och lika långt från spelarhotellet. Allt är hemtamt; samma journalister, samma frågor och svar, samma kaffe och kakor.

En vanlig presskonferens.

Men Lagerbäck skämtar.

Det händer i och för sig då och då, det anmärkningsvärda är att skämten faktiskt är roliga. Det är något om att Kim Källström ju är norrlänning egentligen, och något om att Anders Svensson är en glädjespridare - "fast han var visst lite ledsen efter Senegal-matchen".

Skratt och leenden.

Något har alltså hänt.

Sveriges fotbollslandslag kommer från en usel fotbollsmatch mot Lettland, och borde känna pressen på sig. Ändå sitter magister Lagerbäck inte trängre än att han kan skoja med pressen.

Där finns en grundtrygghet nu.

284 dagar har gått av fotbollsåret 2002. Vad är det egentligen som har hänt?

Och varför skämtar Lars Lagerbäck?

Skador och småttingar

I fjol var Patrik Andersson kung, en orubblig mästare på alla plan som finns. När han satt på en bardisk på Swissôtel Bosphorus fjortonde våning i Istanbul såg han ut över ett lyckligt landslag som precis kvalat in till VM, han kunde se tillbaka på ett år då han vunnit allt - och se fram mot VM-slutspelet som skulle komma:

- Jag hoppas att alla de yngre tar steg, de i U21 som knackar på hoppas jag kommer ut redan till den här säsongen. Jag hoppas att Zlatan utvecklas i Ajax, sa han. Sedan måste man ha ett grundspel, och då krävs en intakt elva - som vi hade 92, 93, 94"

Man kan inte få allt.

Fem månader senare kommer landslagets lagkapten till årets första samling, en vänskapsmatch i Grekland. Då har han en dyster vinter bakom sig. En otäck hjärnskakning i en match mot Celta Vigo den 9 december följs av ett uttänjt ledband i knät. Han har inte spelat en match på två månader när planet landar i Thessaloniki.

Det är en talande start på året.

2002 kommer att handla om skador.

Fredrik Ljungbergs höft orkar inte med succéer i både ligan, Europa, FA-cupen och landslaget. Han får betala med sitt VM, han också. När han kommer hem till London väntar operation och rehabilitering.

Magnus Hedman skadar sig på uppvärmningen före en Celtic-match mot Hibs i september och missar EM-kvalet.

Håkan Mild sliter i ett halvår för att komma tillbaka från en ljumskskada - bara för att slita sönder en hälsena i en internmatch precis före VM.

Johan Mjällbys knä håller inte längre efter VM, nedslitna broskytor kräver tre månaders vila och han missar kvalmatcherna efter VM.

Alla skadorna har lett till att landslaget tvingats hitta nya lösningar.

Och nya spelare.

Förbundskaptenerna har inte gjort sig kända som några gamblande ungdomsivrare, men i år har det blivit nödvändigt att använda sig av nästa generation. Några (Zlatan, Linderoth) har redan slagit sig in, andra (Isaksson, Farnerud, Källström) har tagit stora steg mot att göra det.

Under VM såg vi en ännu tydligare bild.

Den av Zlatan och Henke.

Zlatan och Henke

När landslagsåret började var Henrik Larsson ledig, han var hemma i huset i Glasgow och väntade på att hustrun Magdalena skulle föda dottern Janelle, familjens andra barn.

Samtidigt gläntade han på dörren till framtiden.

I en intervju med Helsingborgs Dagblad pratar han för första gången om att sluta i landslaget, han låter tveksam till att satsa över EM-kvalet. Henke dementerar senare uppgifterna, men det är tydligt att han börjat fundera på ett liv där han inte längre är anfallare i Sveriges fotbollslandslag.

- Den dag det händer så kommer jag att tala om det för förbundskaptenerna. Skriv det, säger han några veckor före VM-slutspelet.

Den 16 juni säger han det till dem, i ett omklädningsrum i japanska Oita. Sverige hade precis åkt ur VM, och Henke hade bestämt sig. Samtidigt hade vi fått se en ny stjärna ta steget upp på scenen.

Zlatan.

Om Sverige gjorde något misstag under VM så var det att man inte utnyttjade den extramotor som fanns i truppen. Marcus Allbäck, den gedigne strikern, var ur form men fick spela match efter match.

På bänken satt Zlatan och brann - men han fick inte chansen.

Utan honom gick Sverige till åttondelsfinal, med honom hade det kunnat gå hur långt som helst.

Efter VM gick Zlatan Ibrahimovic från att vara en varannandagsspelare i Ajax till att vara en stjärna med Europas blickar på sig. För honom är det ovärderligt. För landslaget kan det bli det.

- Ge honom tid, sa Henke före VM.

Han visste att Zlatans tid skulle komma.

Problemet Anders Svensson

Det har aldrig varit så tydligt som det blev en timma före Sveriges VM-premiär mot England:

Anders Svensson är ett problem. Genom hans leende gestalt går skiljelinjen mellan förbundskaptenernas kollektivistiska systemtänkande och publikens krav på kreativt anfallstänkande.

Svensson saknar mycket av det som krävs av en spelare i ett svenskt landslag; han är ingen bollvinnare, han är ingen löpare, han är ingen defensiv kraft eller presspelare. Svensson är samtidigt allt det som ibland saknas i ett svenskt landslag; det förtrollade geniet, förmågan att se det som vanliga spelare ser först på reprisen.

Under VM skruvade hans frispark mot Argentina Sverige till slutspel, hans helikopterfint mot Senegal var ett stycke fruset idrottshistoria som studsade mot stolpen, hans leende på läpparna spred sig till alla.

Men han är ett problem.

För det gäller att få plats med honom i laget - och förbundskaptenerna tar absolut inte ut honom först av alla.

Kalla kval

Lars Lagerbäck skämtar, och det finns nog främst två skäl till att han kan göra det:

1. Han har en VM-framgång i ryggen.

2. Den värsta krisen är över.

När Sverige mötte Lettland drog sig fyra spelare ur strax före match, den förkylde Anders Svensson lämnade återbud sist av alla. Samtidigt finns en spelartrupp där de flesta var skadade eller hade problem att ta plats i sina klubblag.

Marcus Allbäck är iskall i Aston Villa, Tobias Linderoth spelar knappt alls i Everton, Niclas Alexandersson spelar bara varannan match. Och så de skadade: Bjärred, Mjällby, Hedman.

Tre spelare spelade varenda minut i VM-kvalet (Hedman, Patrik Andersson, Henke) - till matchen mot Ungern är ingen av dem med i truppen. Och resultaten i år imponerar inte heller.

Sverige har bara vunnit en landskamp, 2-1 mot Nigeria.

Men med VM-succén som vaccin har förbundskaptenerna klarat sig undan den värsta kritiken, och de unga spelarna har tagit de där stora stegen som Patrik Andersson efterlyste en sen natt i Istanbul. Och så är Fredrik Ljungberg tillbaka, en pigg och frisk Fredrik Ljungberg.

- Det är flera som strålar i laget, Fredrik gör det definitivt. Det har han alltid gjort, säger Lars Lagerbäck.

En liten fluga surrar kring hans ansikte, men det är också det enda som verkar störa Lagerbäck.

Han viftar undan den, och skämtar.