Kim är redo – men de försiktigas diktatur regerar

FOTBOLL

I en enda sekund i går kändes det som att det var sommar. Det var när det var frispark och Kim Källström sa till Den Lille:

– Den här tar jag.

Därför borde han fått spela från start.

Därför – och av hundra andra skäl.

Alla pratar om Kim.

Alla har pratat om Kim hela veckan.

Nu finns det förstås mängder av exempel på att ”alla” har haft fel, opportunisttåget har svårt att stanna när det fått upp farten och då kan vilka åsikter som helst få åka med.

Men den här gången har alla rätt.

Vi SKA prata om Kim.

Som en bollkär terrier

Ni såg honom i går, hur han kom in och sprutade drakeld över svinkalla Råsunda, hur han lyfte Sveriges anfallsspel och drev upp tempot i anfallsvåg efter anfallsvåg. Han såg ut som en bollkär terrier på barnkalas.

– Jag tyckte att det var sjutton också om jag inte skulle få bollen, sa han.

Och så tog han en frispark.

Den låg i och för sig i vänsterfotsläge, men det är ändå inte många färskingar som går in och tar en frispark framför näsan på Den Lille.

– Den här tar jag, sa Kim.

Stjärnglans.

Jag är inte så dum att jag tror att det går att lägga Sveriges första timma (utan Kim) och Sveriges sista halvtimma (med Kim) på en våg och sedan göra en analys av hur den där första timman hade sett ut om inte om. Så fungerar inte fotboll. Däremot är det lätt att se att Kim Källström besitter så många av de egenskaper som fattas i Sveriges fotbollslandslag just nu.

Han har en magisk vänsterfot – ett tungt argument i ett lag som spelar med högerfots-Antonelius och högerfots-Andersson på vänsterkanten.

Han har ett magiskt självförtroende – ett tungt argument i ett lag där många sitter på bänken och ett par drömmer om att få göra det någon gång.

Han har en internationell fältherreblick – ett tungt argument i alla lag.

Så varför är Söderberg och Lagerbäck så försiktiga? Söderberg använde själv det ordet i går.

Sedan pratade han om Kim, han också.

– Det är som ni säger, han har visat jättebra form men vi vill att man ska få växa in i de här rollerna. Hur fort ska det gå? Jag tror det är viktigt att man tar det lite lugnt, sa han.

Förbannat märkligt, Söderberg

Det är ett förbannat märkligt resonemang.

Jag förstår att man kan vara försiktig med att släppa fram en talangfull 16-åring i a-laget i division IV, men det här är inte division IV.

Det här är the fucking landslaget, och då ska de bästa spela.

Kim är redo. Punkt.

Rutinerade landslagsrävar jag pratat med har sagt att Partillepojken har en frejdigare attityd än någon debutant de kan minnas, han behöver inte skyddas. Lika lite som Michael Owen skyddades i England, lika lite som Djibril Cisse eller Philippe Mexès skyddas i Frankrike.

Efter 54 minuter av matchen igår började halva södra läktaren ropa ”in med Källström”. Tre minuter senare byttes han in.

Direktdemokrati? Knappast.

I landslaget regerar fortfarande det försiktigas diktatur.