Söderberg, Svennis & Myggan – alla är tillbaka på ruta ett...

FOTBOLL

Förstår inte varför spelsystemet 3-5-2 betraktas som så spännande och roligt. Förstår inte hur det kan vara framtiden för svensk fotboll.

För mig är det tillbaka till ruta ett.

Å andra sidan är det tydligen inte mycket jag förstår.

Jag behöver till exempel tolk för att begripa vad Tommy Söderberg säger, trots att han enligt uppgift talar svenska.

Jag hör långa utläggningar i tv, men när Söderberg är klar och har viftat färdigt med armarna sitter jag där som ett levande frågetecken.

Vad sa karln?

Vad babblade han om?

Är det han eller jag som är korkad?

Det måste självklart vara jag.

Vi kan ju inte en korkad förbundskapten i världens största sport, eller hur?

Häromdagen förstod jag i alla fall en hel mening.

– Vi är lite för resultatfixerade i det här landet, sa Söderberg. Självklart.

Tacka vet jag England! Eller USA, Spanien, Italien, Frankrike eller Tyskland!

Där spelar väl inte resultaten nån roll?

Där idrottar man väl mest för att det är kul?

Det är väl därför som Sven-Göran Eriksson nu har en så behaglig tid framför sig efter 2–2 mot Makedonien. Och det är väl därför alla förbundskaptener före honom haft det så mysigt i relationerna med pressen och fansen.

Och Trapattoni i Italien kan ju sova lugnt om nätterna efter 1–2 mot Wales.

Tänk om man skulle gå omkring och vara resultatfixerad!

Det är nog också därför som Söderberg och Lars ”Fokusera-på-ytan” Lagerbäck in i det längsta satsat på terränglöpare av Magnus Svensson-typ och hållt lirarna på bänken, resultatet spelar väl ingen roll?

Och naturligtvis är det förklaringen till att Niclas Alexandersson är med i match efter match och tillåts vara lika färgstark som ett glas vatten. Han är ju en trevlig kille, den gode Alex.

– Han gjorde en kanonmatch, sa Lars Lagerbäck efter 2-3 mot Portugal.

Som sagt, jag förstår ingenting.

Förbundskaptenerna fick mycket beröm för att de tog det utomordentligt modiga beslutet att spela efter systemet 3-5-2.

Eftersom jag ingenting begriper tyckte jag det såg otroligt ihåligt ut. Det är enligt min ringa mening ett spelsystem som passar mycket illa för ett svenskt landslag, eftersom det inte direkt är några Roberto Carlos vi har i laget. Vår styrka är kollektiv och organisation. Tryggt och stabilt lagspel istället för förtröstan i individens skicklighet.

Efter fyra års ständigt experimenterande vet alltså Lars-Tommy ännu inte hur han ska ha det. Vi var en hårsmån från att gå till kvartsfinal i VM med vanlig fyrbackslinje. Dög inte det? Eller är jag för resultatfixerad nu?

Sånt här plottrande skapar bara osäkerhet och oro.

Det för oss tillbaka till ruta ett.

Apropå pladder som ingen begriper:

Ishockeyförbundet hade den usla smaken att först utse Peter Wallin till general manager för Tre Kronor, sen Anders Hedberg. Den välkammade Hedberg har aldrig avslutat en mening innan han påbörjat nästa. Han är oerhört svår att översätta till begriplighet.

Nu hade jag hoppats att nye ordföranden Kjell Nilsson skulle ha bättre omdöme än Rickard Fagerlund och utse en dynamisk, raka-rör-ledare som hockeychef, en man som står på egna ben och talar så folket begriper.

Vi fick ”Myggan” Wallin. En mycket sympatisk man, men tyvärr ännu en av dessa GIH-utbildade ja-sägare som likt en politiker flyttar från den ena positionen till den andra. Som ett hockeys ekorrhjul det aldrig går att ta sig ut ifrån.

Tillbaka till ruta ett, här också.

Det var inte länge sen engelsmännen hängde i statyerna på Trafalgar Square och gallskrek Sven-Göran Erikssons namn.

Då trodde vi att Svennis vunnit matchen mot främlingsfientlighet och traditionalism, att han verkligen skulle lyckas med Mission Impossible. Men nu har det svängt igen.

Nu är han inte mer värd än den där dagen då han först kom till London och möttes av protestplakat.

Tillbaka till ruta ett.

Peter Wennman