Slöseri att använda Källström i den här rollen

FOTBOLL

Kim Källström fick pris som Sveriges bäste spelare i landskampen mot Kroatien.

En titel det inte direkt var någon konkurrens om denna valborgsmässoafton, så nog kändes det som ett riktigt val.

Kim kämpade i alla fall. Han ville ha bollen, han försökte göra något med den, han spelade fri Marcus Allbäck, och han sköt en tredjedel av Sveriges sex skott.

Ändå påstår jag att det är slöseri att använda Sveriges största talang i den där rollen.

Zlatan och Kim.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Zlatan och Kim.

2-1-förlusten mot Kroatien var bara ännu ett bevis på att det i matcher mot kvalificerat motstånd går lite för fort för Kim Källström, när han spelar i en offensiv central mittfältsroll.

Ofta tappar han bollen, ofta blir det stressade felpass, ofta hamnar han felvänd för högt upp i banan och inte heller skapar han så många skottillfällen åt sig själv - även om Kim med sin exempellösa ambition är en mästare i att skyla över detta.

Mot Kroatien sköt Kim fyra skott: ett utanför, ett rakt på målvakten, ett täckt av en medlöpande kroat (Jerko Leko) och en frispark rakt i muren.

Inga projektiler som direkt skakade kroaterna, eller för att tala med Otto Baric, Kroatiens förbundskapten:

- Vi kontrollerade matchen i samtliga 90 minuter.

Nej, Kim Källströms idealiska roll är i stället den som defensiv balansspelare, där han både får tid och utrymme för sitt spelsinne och med sitt enorma tillslag på bollen kan fördela spelet samtidigt som han också lättare kommer till skott.

Goddag yxskaft, Lagerbäck!

Den bästa av sina hittills tio landskamper gjorde Kim i november borta mot Tjeckien just som defensiv mittfältare. Mot Pavel Nedved, Europas bäste offensive mittfältare!

Detta är ett ämne som jag flera gånger diskuterat med våra förbundskaptener, främst med Lasse Lagerbäck, men svaret jag får varje gång är:

- Nja, vi ser nog Kim främst som ett offensivt alternativ.

Goddag yxskaft!

Det verkar lite av samma sorts tjurighet som Söderberg-Lagerbäck visade upp i Fallet Olof Mellberg, innan man nu äntligen insett att det är mittback och inte ytterback som Gullspångs store son ska spela.

I det fallet dröjde det 30 landskamper, innan dimman skingrades för våra förbundskaptener. Måtte det inte ta lika lång tid i Fallet Källström.

Själva matchen då?

Ett imponerande bollskickligt kroatiskt lag men ur svensk synvinkel en ovanligt seg historia med en märkligt låg publiksiffra, 15 109 åskådare.

Andreas Jakobsson missade markeringen vid första baklängesmålet, och Andreas Isaksson borde ha tagit det andra.

Erik Edman var en frisk fläkt framåt, Mikael Nilsson en alldeles för blyg balansspelare, Anders Svensson bortkommen på kanten, och för fjärde gången fick vi nu se att Marcus Allbäck och Zlatan Ibrahimovic inte passar ihop.

Vill man ändå få ut något positivt av matchen, så kan man ju jämföra Kroatiens senaste EM-kvalmatch med Sveriges närmaste.

I början av april spelade Kroatien hemma i Varazdin mot Andorra, av Fifa rankat som nr 142 av världens 204 länder och med endast tre europeiska länder efter sig: 152 Lichtenstein, 154 Luxemburg och 164 San Marino.

Det är just San Marino som Sverige möter nästa gång det handlar om allvar, EM-kval på bortaplan lördag 7 juni.

Jämförelsen blir då: Kroatien-Andorra 2-0, Sverige- Kroatien 1-2 - och San Marino- Sverige...

Eftersom vi då i alla fall är ett mål bättre än Europas fjärde sämsta lag, ska vi väl ändå kunna besegra Europas sämsta lag, som dessutom inte vunnit en enda av de 29 EM-kvalmatcher man spelat.

Till sist: tack för lektionen, Kroatien!

Lasse Sandlin