I Kroatien verkar alla vara födda med bra bollsinne

FOTBOLL

Roligt var det ju inte, det kan vi väl vara överens om.

Förutom den där mannen i blåställ, då.

Sällan har det framgått tydligare:

När inte tekniken fungerar krävs det hantverkare som rycker in och gör sitt jobb.

Vet inte om det framgick i tv-apparaterna, men det började ju förfärligt illa på Råsunda.

Den samtrimmade sångkören stod där uppställd med ansiktena mot hedersläktaren, flaggorna vajade så vackert i vinden, här skulle det sjungas kroatiska och svenska nationalsånger, ”dirigenten” vevade igång med armarna-uppåt-sträck och...tystnad.

Det hördes inte så mycket som ett pip fast kören uppenbarligen sjöng för full hals och körledaren viftade med armarna som en Trappatoni med klipulver under skjortan.

Inget ljud i mikrofonerna, alltså.

Hela den kroatiska nationalhymnen försvann på detta sätt. Halva den svenska var också väck innan en vaktmästare klev in i handlingen, stegade fram till mickarna, skruvade på en knapp, fick skönsången att ljuda och sen tultade av planen med ett bistert uttryck i ögonen.

Det var ungefär lika pinsamt svenskt som när Olof Stenhammar släpade in älgen Hälge i OS-omröstningen i Lausanne.

Knäpp, knäpp med fingrarna...ta bort mig!

Fast lite kul var det trots allt.

I alla fall om man jämför med den dåliga underhållning som Sverige och Kroatien bjöd på de följande 90 minuterna.

Hade större förhoppningar

Vet inte hur kritisk man bör vara efter en vänskapskamp som inte betydde ett smack, men nog hade i alla fall jag väntat mig aningen mer av det svenska laget.

Efter en riktigt bra inledning och en hyfsad – men bara hyfsad – första halvlek skapade blågult ingenting. Knappt en målchans värd namnet efter paus.

Anfallsspelet var statiskt, fantasilöst, trögt – nästan uppgivet.

Hörde tv-experten Thomas Wernersson med ena örat efteråt, och han sa nåt i stil med:

– Om spelarna inte orkar tända till fast de är nya i landslaget ska dom inte vara med heller.

Det var rätt tufft sagt av Wernersson. Men sant.

Däremot är jag inte säker på vilka han menade.

I mina ögon var det de färskaste namnen som skötte sig bäst. Mikael Nilsson var inte dum alls. Kim Källström var troligen bäste svensk tack vare sitt hårda jobb. Inhopparen Fredric Lundqvist var klart godkänd och Erik Edman (som i och för sig varit med förr) var bra före paus. Jag har heller ingenting att anmärka på Christoffer Anderssons pigga ben efter paus.

Det var kanske Johan Elmander och Kennedy Bakircioglü som avsågs, och det är klart att man hade kunnat önska sig lite mer från de gossarna. Men de är inte värda att sågas. Ingen av dem har ju grundkunnande att kunna gå in och rumstera om mot ett rutinerat världsklassförsvar som det kroatiska.

Var det inte i stället de mest namnkunniga lirarna som höll sig lite väl långt ifrån normal nivå denna valborgsmässoafton?

Tänker på Anders Svensson, som givetvis inte trivdes ute till vänster. Tänker på Marcus Allbäck, som brände en jättechans innan han blev skadad. Tänker på Mattias Jonson, som bara sprang utan mål och mening. Tänker också på Zlatan.

Den sistnämnde fick göra ett mål, men särskilt mycket mer hände inte kring honom.

Klacken häcklade Zlatan

Jo, det förstås, att den stora kroatiska klacken häcklade honom och skrek ”Zlatane pederu” (fritt översatt: Zlatan är bög) matchen igenom.

Så kan det tydligen bli om man har en pappa som är muslim från Bosnien. Att mamma är kroatiska spelade ingen roll.

Hur som helst:

Det blev inget stort svensk fotbollsparty på den bedrövliga råsundamattan. Det blev inte ens den ynkaste lilla förfest.

De tekniska färdigheterna stod Kroatien – och vaktmästaren – för. Det är alltid lika härligt att se klasspelare som kan använda båda fötterna i alla situationer, som kan kombinera fysisk styrka med bollkänsla.

Mina favoriter i det kroatiska laget blev mittfältarna Stjepan Tomas, Niko Kovac och Milan Rapaic (vilket klipp i vänstern!), men det mest imponerande var att alla sju inhopparna i andra halvlek var minst lika bra som spelarna de ersatte. En enastående jämn och hög klass på detta landslag.

Kroatien har bara drygt fyra miljoner invånare, men alla verkar vara födda med bra bollsinne. Fotboll, basket, handboll, tennis, bordtennis...det finns suveräna kroater i de flesta stora bollsporterna. Vi är med rätta stolta över alla våra duktiga svenska lirare, men betänk alltså att Kroatien har mindre än hälften så många invånare.

Måtte dom inte börja med bandy, bara.

Och fansen älskar sitt landslag och lever med i alla matcher över hela världen.

Själv pratade jag med affärsmannen Tony Pirslin, som rest från sitt hem i Honolulu (!) till Stockholm för att träffa vänner och se fotbollskampen.

– Friends and football, den bästa kombination som finns. Det här var ett bra test för det kroatiska laget och i kväll ska vi fira och dricka öl i det fantastiska Stockholm, sa han.

Inte alla tyckte att landskampen var bortkastad tid, med andra ord.

Peter Wennman