Finns det bara minsta möjlighet så spelar Fredrik i morgon

FOTBOLL

Den onda foten tillhör Ljungberg.

Fredrik Ljungberg i landslaget.

På stående fot kan jag därför inte lova, att han spelar mot Polen i morgon.

Men jag tror han gör det - och Fredrik behövs.

Det var inga goda vibrationer våra utsända på Råsunda fick inför onsdagsmatchen, då Fredrik Ljungberg klev av annandagsträningen redan efter halva tiden med en fot som smärtade så mycket att det inte gick att fortsätta.

- Det sticker som nålar i foten, sa han.

Sviter av det bomärke som Boltons vanligen så elegante nigerian Jay-Jay Okocha i slutet av april stämplade in med sina dobbar i Fredriks högra fotknöl, lateral malleolus.

"Lateral = yttre, malleol = fotknöl", läser jag i min idrottsskadebibel, Lars Petersons och Per Renströms "Skador inom idrotten" från 1977.

En spelare med Fredrik Ljungbergs spelstil, med bollen på fötterna som ett lockbete för motståndarna, får som på beställning massor av smällar över ben och fötter.

Efter en hård Arsenal-säsong, där han blev FA-cupvinnare med denna då knappast färdigläkta högerfot, bär Fredrik Ljungberg i dag på en sliten kropp med en ännu mer sliten högerfot.

Det goda just nu, om man kan säga så, är att vi är vana vid att Fredrik känner efter väldigt mycket före och under träningarna, och de landslagsträningar han missat av såna skäl är inte få.

Det goda, om vi fortsätter med samma resonemang, är att Fredrik hur sliten han än varit på träningarna oftast spelat matcherna och då givit 110 procent.

Bakom två av tre Polen-mål

Det skulle dessutom vara ett märkligt öde, om Fredrik skulle missa en match mot Polen, när han just åter börjat göra mål i landslaget. Efter 28 mållösa kamper i rad...

Mot Polen är Fredrik Ljungberg nämligen inte bara Sveriges senaste målskytt, utan också mannen bakom två av de tre senaste målen; samtliga i kvalet inför EM 2000.

Målet i Chorzów, mars -99, det svenska segermålet, 1-0, efter en långlöpning från mittlinjen på vänstersidan, har vi läst om många gånger de senaste dagarna.

Men hur många minns, att det var Fredrik Ljungberg som även i hemmamatchen, oktober -99, var den som bäddade för segern?

2-0 blev det, betydelselöst för Sverige men livsviktigt för England, och när Henrik Larsson gjorde 2-0 i slutminuten var Ljungberg redan utbytt.

Men om Kennet Anderssons 1-0 i 63:e minuten skrev jag dan därpå detta:

"Ändå vill jag påpeka, att målet till 90 procent var Fredrik Ljungbergs och hans förmåga att göra det annorlunda, det oväntade, en riktningsförändring.

Som när han här vrickar bollen till höger till en fri Kennet samtidigt som han själv och alla polacker är på väg åt andra hållet.

Med vilket han också visar, att det går att skapa målchanser på andra sätt än med dessa eviga höjdbollar"".

Ta vara på diagonala receptet

Nu är det en fråga om tid för landslagsläkarna Magnus Forssblad och Anders Valentin att med ultraljud, tabletter, ström och vanlig hederlig vila få ned vätskesamlingen, lindra smärtan och göra en av landslagets nyckelspelare stridsduglig igen.

Trots allt är detta sista matchen för säsongen. Sen väntar semester och mer vila.

Nog talar detta för att Fredrik Ljungberg spelar, om han bara har minsta möjlighet till det.

Till sist: har du tänkt på att både Ljungberg 1999 och Johnny Ekström 1989 skenade igenom det polska försvaret med nästan samma diagonala vänsterlöpning från mittlinje till målskott?

Ett bra recept på onsdag - med eller utan Fredrik Ljungberg!

Lasse Sandlin