Kaptenerna har föryngrat - utan att det har märkts

FOTBOLL

GÖTEBORG

Hemma i Göteborg igen, hemma bland spårvagnar, sol och uteserveringar.

Allt är helt nytt.

Allt är som vanligt.

Allt är, med andra ord, precis som med det svenska landslaget - laget som försvann utan att försvinna.

De förbundskaptens-allergiker som får igen-svullna ögon och nasal röst så fort som någon säger "Lars och Tommy" kan sluta läsa. De vill inte vara med om det här. De vill inte läsa en enda positiv rad om landslagsledningen, och här får de två på en och samma gång:

Sverige är på god väg till EM.

Det är en otrolig prestation.

Självklart är det ingen som får bragdguldet för att slå jättar som San Marino och Azerbajdzjan, ingen börjar klippa konfetti efter tre tröga poäng i Moldavien. Men det vi borde klappa våra kollektiva händer åt är att Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg lyckats genomföra en revolution utan att det märkts.

Den 10 juni år 2000 spelade Sverige sin senaste EM-premiär (1-2 mot Belgien). Det var en pinsam match i ett pinsamt mästerskap. Men det intressanta är att tolv av fjorton som spelade för Sverige då är borta från startelvan nu.

Tolv.

Mer än ett helt lag.

Spelare som Roland Nilsson, Patrik Andersson, Joachim Björklund och Kennet Andersson är helt borta ur bilden. Yksel Osmanovski och Niclas Alexandersson är inte i närheten av laget. Resten är antingen skadade eller petade.

Nya talanger har kommit

På fotbollssvenska kallas det där för generationsväxling. För de flesta små länder är sånt farligare än både inflation och George Bush.

De senaste åren har starka fotbollsländer som Rumänien, Bulgarien och Tyskland brottats med sina generationsväxlingar.

Inte Sverige.

Sverige har lyckats hålla en jämn, hög nivå, och det finns flera skäl till det.

Det mest uppenbara är förstås att nya talanger har kommit fram - och att de har fått spela. Länken mellan U21- och a-landslaget var råstark när Söderberg tog steget upp och plockade med sig ungdomsstjärnorna. Fredrik Ljungberg, Olof Mellberg och Anders Svensson är bara några namn.

Men i ett lag där omsättningen är större än på Atlético Madrids tränarbänk krävs det mer för att förklara att resultaten varit så jämna, så länge. Om jag ska lyfta fram en enda kvalité under Söderberg/Lagerbäcks era så är det att de har lyckats öka den taktiska flexibiliteten, samtidigt som de behållit en extrem trygghet i spelmodellen.

Exempel? Väl bekomme:

Under Lagerbäck/Söderberg har Sverige spelat med en eller två balansspelare, de har spelat extrem offensiv (Ungern borta, Grekland hemma) och extrem defensiv (Argentina), de har testat trebackslinje (Portugal) och laborerat med kantspelet (Tunisien) - utan att någonsin överge ett slags grundspel.

Jag frågade Lagerbäck.

- Vi tror på kontinuitet, sa han.

- Vi tror på trygghet, sa han.

- Vi tror på en grundidé, sa han.

Tydliga idéer

Lagerbäck kommer aldrig att bli rubriksättare i en kvällstidning, lika lite som han kommer att bli det i Pär Zetterbergs eller Marcus Lantz mina-vänner-bok, men han och hans lite rundare förbundskaptenskompis har skapat just det där.

Kontinuitet, trygghet, en grundidé.

Och de har lotsat Sverige genom en generationsväxling av bibliska dimensioner. Hur?

Genom att tatuera in ett spelsystem i hjärnbarken på alla spelare, det är ett körkort som krävs för att få spela.

- De är väldigt tydliga med sin idé. Ibland blir det riktigt tjatigt, säger Michael Svensson.

Tjatigt och tryggt.

Det får det gärna vara, så länge som det innebär att Sverige tar sig till vartenda VM och EM som spelas.

Även om hela laget försvinner.

Simon Bank