Zlatan gjorde rätt men fel

– precis som Björn Jilsén i Los Angeles...

FOTBOLL

Jag läser och hör en massa fördömande kommentarer om Zlatans stulna straff och tänker hela tiden på Björn Jilsén.

Mannen som snodde ett frikast och med det göt grunden för det svenska handbollsundret.

Trots att den var oerhört mycket grövre än Zlatans lilla snatteri på Ullevi tror jag inte att det ens fällts en enda småkritisk kommentar om Jilséns stöld. Helt enkelt därför att han begick sitt brott i rätt match.

Zlatan gjorde rätt men fel.

Han gjorde rätt eftersom han kände att han var landskampens bäste spelare i den andra halvleken - vilket han tveklöst var. Han var het. Han var bra. Han var målgöraren som visste att han inte kunde missa en straff.

Han gjorde fel därför att han tog saken i egna händer i ett läge då det bara kunde skapa konflikt och det inte fanns något att vinna.

Vi backar tillbaka till OS i Los Angeles 1984.

Förutsättningen var att Sveriges handbollslandslag behövde vinna över Spanien för att bli femma och därmed direktkvalificera sig till VM i Schweiz 1986.

Sekunden före full tid står det 25-25 och Sverige får frikast.

Tiden rinner ut men frikastet ska skjutas. Ett skott. En chans för Sverige. Förbundskaptenen Roger "Ragge" Carlsson skriker att landslagets dåvarande storskytt Peter Olofsson ska ta frikastet.

Gick emot en rasande kapten

Men Björn Jilsén går fram och tar bollen ur Olofssons händer.

- Olofsson, vrålar "Ragge" och sparkar iväg några vattenflaskor i ilskan över att inte få sin order åtlydd.

Jilsén stirrar Peter Olofsson i ögonen och säger:

- Du sätter den aldrig men jag fixar det.

I den sekunden hade Björn Jilsén satt sig över allt det som normalt anses som lovvärda honnörsord i svensk idrott. Han nonchalerade förbundskaptenens auktoritet. Han sågade sin medspelare och därmed lagandan som aldrig får bespottas enligt traditionellt svenskt tänkande. Han trampade på Jantelagen och upphöjde sig själv till den ende tänkbare frälsaren.

Björn Jilsén ställde sig bredbent på frikastlinjen. Fintade åt vänster så att de två ytterst placerade spanjorerna gick med och lämnade en lucka. Björn hann hejda sitt skottförsök runt muren. Drog tillbaka handen och snärtade med sin explosiva handled bollen rakt in genom den minimala luckan och i mål.

Sverige vann med 26-25. I Schweiz-VM skapades landslaget som sen vann VM i Tjeckoslovakien 1990 och kom att bli världsledande fram till årets misslyckade världsmästerskap.

Segrarna skriver historien

Visst. Peter Olofsson kanske också hade satt skottet. Vi får aldrig veta det men vi vet resultatet av Björn Jilséns egoism och precis som efter krig är det segrarna som skriver historien. Om Hitler vunnit hade nazism varit helt okej idag.

Hade San Marinostölden aldrig skett och en het Zlatan i stället hade stulit en straff i onsdagens kvalmatch borta mot Polen och då gjort matchens enda mål är jag övertygad om att alla de som ondgjorde sig i går inte hade haft den minsta lilla invändning mot hans osolidariska beteende.

Straffar är laddade. Bosse Larsson missade en i sista träningslandskampen inför VM-slutspelet 1974 i Västtyskland. Därför fick Staffan Tapper göra missen mot Polen som kommer att förfölja honom livet ut trots att Jan Tomaszewski regelvidrigt gick för tidigt.

Tony Flygare var Malmö FF:s stora framtidslöfte i slutet av 1990-talet. Han fick spela i bortamatchen mot Halmstad 1999 där MFF fick straff. Självsäkre 18-årige Flygare tog den men missade chansen att kvittera till 2-2. Flygare byttes sen ut mot kompisen Zlatan.

MFF åkte ur allsvenskan det året. Flygare har inte kommit tillbaka till rampljuset medan Zlatan stigit som en raket på den svenska stjärnhimlen.

Torbjörn Nilssons svek var värre

Det är så väldigt lite som skiljer mellan ära och förnedring. Fotbollslandslaget hade sin fastställda turordning när det gällde straffsparksskjutandet mot San Marino men det som står i en pärm man läser före matchen kan aldrig bli annat än vägledning. Känslor som skapas av insatserna i matchen är det som måste få gälla. Fast gör man som Zlatan gjorde i en match utan känslor är det bara dumt.

IFK Göteborgs store stjärna Torbjörn Nilsson kände att han inte kunde hantera stressen det innebar att delta i straffsparksavgörandet mot Barcelona i europacupens semifinal 1986. I stället fick orutinerade Roland Nilsson gå och in skjuta vilket resulterade i en miss som kom att hota en - som det senare ändå blev - lysande fot-bollskarriär.

Torbjörn Nilssons nej tack var ett betydligt allvarligare svek mot laget än Zlatans själviskhet på Ullevi.

Stefan Alfelt (sport@aftonbladet.se)