...men räkna med Mellberg & Jakobsson från start

Simon Bank: Riskminimering – sexigare än så är vi inte

FOTBOLL

TAMMERFORS

Bollen gick som på ett snöre; korta, fina små tekniska nummer mellan spelskickliga, svenska superstjärnor. De såg så skönt lekfulla och harmoniska ut.

Sen tog tyvärr uppvärmningen slut.

Ljungberg och Larsson gick och satte sig, Lagerbäck tog över.

Det råkar vara så att Sverige tänker vinna EM genom - riskminimering.

Sexigare än så är vi inte.

Den här gången heller.

Vi kan lätt få för sig annat när vi går igenom truppen, vi jämför Chippar med Ljungbergar eller Källströms med Svenssons och tänker att "vilket kul lag vi har ändå". Sedan kommer verkligheten ikapp under kvällar som igår, och i den verkligheten sätter Sverige sin lit till?

?riskminimering.

Det ska nu inte föraktas, riskminimering är en fin gammal svensk tradition. Det behöver man inte vara finländare och bevandrad i modern, nordisk historia för att känna till. Sverige är inte mycket för att ta risker, vare sig det handlar om krig eller fotboll.

Det är delvis därför vi klarat oss så bra, på båda fronter.

Torftigt anfallsspel

Fredagen var så fin i Tammerfors, vi drack kaffe med solen i ansiktet på en brygga över Tammerkoski fors och lyssnade på vattnet. Några timmar senare, när solen var på väg ner, lyssnade vi på Lars Lagerbäck.

- Nja, det är ett sätt att spela, sa han.

Frågan handlade om att anfallsspelet ofta varit så torftigt, rakt, snabbt och enkelt. 2000 års långa bollar på Kennet hade bara bytt efternamn, till -Zlatan eller -Marcus.

- Nja, det är ett sätt att spela om man vill ha lite marginaler, sa Lagerbäck.

Han har helt rätt.

Finland var snyggare...

Det jag däremot inte förstår är varför landslagsledningen försöker låtsas som att långbollarna, de stora marginalerna, inte är ett grundackord i den grå men ack-så-framgångsrika svenska modellen. Vi spelar ju vår fotboll så i 90 procent av matcherna, mot bra lag ser det vackrare ut än mot dåliga - och vi kommer att spela likadant i EM. Det är ingen idé att be om ursäkt för det längre, eller skämmas för det.

Finland spelade flödande, fantasifull fotboll i första halvlek, men vad hade de för det?

Ingenting.

De var snyggare, men skapade inte ens fler chanser än Sverige.

Jag har sett tillräckligt mycket landslagsfotboll för att inse att det inte spelar någon större roll vilken uppställning vi använder, inte så länge som grundtanken ser ut som den gör. Brassarna har sin samba, östeuropéerna sin passningsfotboll. Vi har riskminimeringen.

Mest anmärkningsvärt på Ratinastadion var att försvarsspelet var så uselt före paus. Lill-Eremenko och Väyrynen sydde korsstygn bakom ryggen på Anders Svensson, och lite längre upp lekte Litmanen kattens lek med en vilset jagande Linderoth-mus. Mittfältet var ett defensivt kaos, kombinationen med en väldigt utspridd backlinje (en följd av Finlands breda anfallsspel) var ren dynamit.

Linderoth lyfte sig, och får förmodligen förtroendet i EM också. Anders Svensson blev bättre när organisationen stämde (yttermittfältarna sjönk och gick längre in) men presterade ingenting framåt. Den offensiva innermittfältsrollen är fortfarande landslagets stora gåta.

Nilsson petar Wilhelmsson

Annars? Isaksson går in, Jakobsson och Mellberg blir mittbackar, vi har de ytterbackar vi har, Ljungberg spelar till vänster och Mikael Nilsson petar väl Wilhelmsson.

Och spelet blir som det alltid blir. När Sverige håller i och rullar boll så är det för att vila, inte för att skapa något offensivt. Det sköts genom snabba omställningar.

- Både 1-1 och 2-1 är skolexempel på hur vi spelar, sa Lasse Lagerbäck.

De var i alla fall skolexempel på hur Sverige v i l l spela. Anders Anderssons mål kom på en omställning från Hansson till Lille-Anders, 2-1 kom på en lång inspark från Hedman som följs av ett växelspel mellan Zlatan och Lille-Anders.

Riskminimering - vårt sätt

Enda gången i första halvlek Sverige byggde ett bra anfall genom innermittfältet kom efter 39 minuter, när Linderoth stack fram en boll till Andersson. I övrigt var det mest långa bollar, och det är inte det sämsta. Särskilt inte som det i änden av dem finns en anfallare som kan göra guld av precis vad som helst.

Sverige vann mot Finland, Sverige kan vinna matcher i EM med samma modell och andra spelare.

Riskminimering.

Det är, trots allt, ett sätt att spela det också.

Simon Bank