Skandal, skandal, SKANDAL

Skandalöst att en nyckelmatch avgörs av domaren

FOTBOLL

GÖTEBORG

Kvällen efter smällen åkte vi till Göteborg för att glömma bort.

Men inget glömdes bort.

Det dömdes bort en hel del, men glömma fick vi inte.

Istället: ett helvetesdygn att minnas, 24 timmar då svensk lagidrott gick ner på knä och såg rakt in i gapet på en lång, mörk vargavinter.

Fotboll är inte hockey, VM-kval är inte World Cup, Kroatien är inte Tjeckien och 0-1 är inte 1-6. Om man ska måla fan på väggen måste man alltså ha klart för sig att väggarna ser olika ut i Globen och på Ullevi (de är, till exempel, rundare i Stockholm).

Men - vilket helvetesdygn.

Vilket dygn av sjunkna självbilder, vilket dygn av fruktansvärda förluster.

Stora, stolta Tre Kronor var - när allt kom omkring - bara små och pinsamma. Det lärde vi oss i lördags. Fotbollens oslagbara kvallandslag var inte ett dugg oslagbart. Det såg vi i går.

Kroatiska fans bredde ut en flagga stor som en halv sjumannaplan, och över den låg krutrök tät och tung. Hästsvansen Prso knöt näven, Srna gav sin tröja till en supporter och Butina, målvakten, dansade en galen segerdans som fick Ravellis att se ut som kramdans.

Kroatien vann.

De gjorde det snyggt, smart, stringent. Försvarsspelet var perfekt, de anföll med få spelare och prioriterade att stänga ytor på innermittfältet. Modern fotboll ser ofta ut så; möjligheterna finns på kanterna, det gäller att göra något med dem.

Sju träfötter i backlinjen

Sverige gjorde det, i en kvart. Christian Wilhelmsson och Alexander Östlund använde luckorna bakom den kroatiska trebackslinjen och Fredrik Ljungberg löpte diagonalt, genom försvarare.

Den kvarten var allt. Zlatko Kranjcar, förbundskaptenen, korrigerade backlinjespelet och sedan hade Wilhelmsson dansat färdigt.

Lågt bolltempo. För liten variation. Inga avslut.

Matchen var, så att säga, död.

Sverige var lättläst och trögfotat, utlämnat åt en backlinje med sju träfötter och Erik Edmans vänsterfot. Östlund utsågs till matchens lirare, vilket bara visar att göteborgshumorn förändrats sedan jag bodde i stan. På Balkan blir man inte landslagsspelare, inte ens back, utan att behärska passningsspel i högt tempo med två fötter. I Sverige är vi nöjda med spelare som kämpar hårt och kan träffa bollen med valfri kroppsdel sju gånger av tio. Det är en skandal som överlevt i hundra år.

Bara Zlatan var proffsig

Andra skandaler föddes igår.

Det är skandalöst att en så osympatisk spelare som Darijo Srna får bli hjälte. Srna spottade, maskade, filmade och bar sig åt som en gris. Sedan slog han en drömfrispark över en kort mur och vann.

Det är skandalöst att så rutinerade spelare som Olof Mellberg och Mattias Jonson förlorar fattningen när de märker att kroater som leder med 1-0 med tre minuter kvar av en nyckelmatch inte uppträder som svärmorsdrömmar. Vad trodde de?

Det är, framför allt, skandalöst att en nyckelmatch avgörs av en domare. Arturo Ibáñez är talangfull, men om han konsulterat sin assistent hade han fått veta att Sveriges 1-1 var perfekt. Istället dömde han bort det, trots att Zlatan var tuffare när han kramade om Ajax-polaren Didulica före matchen än han var mot Butina vid måltillfället. Butina sjabblade, Ibáñez sjabblade ännu värre.

Den ende som uppträdde som ett fullblodsproffs hette Ibrahimovic, en spelare som alldeles uppenbart bestämt sig för att bli vuxen i alla aspekter av spelet fotboll.

Men det gjorde inte smällen snällare.

För första gången på sju år åkte svensk fotboll på en förlust i en kvalmatch av betydelse, för andra gången på ett dygn åkte svensk lagidrott på en dyngsmäll rakt i solar plexus.

Hockeyn ligger dubbelvikt i sin egen misär, fotbollen har i alla fall hoppet kvar. I övrigt går de hand i hand in i framtiden.

En lång, mörk vargavinter.

För exakt 23 år sedan förlorade Sverige mot Skottland med 2-0 i VM-kvalet i fotboll. Samma dag förnedrades Tre Kronor av Tjeckoslovakien (1-7) i Canada Cup.

Allt har hänt förut, det är det historien lär oss. Det är en tröst, på sitt sätt.

Simon Bank