Bank: Det är dags ta efter Frankrike

FOTBOLL

GÖTEBORG

Sveriges förbundskapten har suttit längst av alla i den stora fotbollsvärlden.

Får jag drömma hoppas jag på en framtid med en strid ström av små lagerbäckar.

På riktigt.

Sluta skratta.

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Strålande onsdag i Göteborg. Inte tillstymmelse till någon kris à la Malta. Istället bjöds det på rökfritt, molnfritt och en fin liten förmiddagsträning i gasset. Mest handlade det om passningstempo, tålamod och rätt tajmade djupledslöpningar.

Det roligaste var Christoffer Anderssons uppenbara form, en Källström-bicycleta, Zlatans fina beskrivning av Capellos omedelbara/totala förtroende och en grandios slapstick-kullerbytta av Roland Andersson på uppvärmningen.

Sverige - en hundvalp

Två dagar före det titaniska kraftprovet Malta ser Sveriges landslag ut som en glad, blågul hundvalp.

- Allt är under kontroll, sa Lagerbäck om truppen.

- Det känns rätt okej, sa Olof Mellberg om sin skada.

- Allt känns perfekt, sa Zlatan om Zlatan.

Jag vet inte hur många gånger jag hört Lagerbäck säga "allt är under kontroll". Det känns lite som jingeln till dagens eko. I går pratade vi om att han haft kontroll väldigt länge nu.

Om man räknar med tiden då han officiellt var assistent har han varit förbundskapten i sju och ett halvt år.

En evighet.

Känner sig som hemma

Det är, generellt, rätt bra med evigheter i fotboll. Trygghet, kontinuitet, hela kliché-setet. Det finns en kvalité i att svenska landslagsspelare i sju år kunnat åka hem till ett lag där de vet exakt hur de ska spela, exakt vad som gäller. De kan vara borta ett halvår, men ändå känna sig hemma när de kommer innanför landslagsdörren och ser taktiktavlan och ett par glasögon som på Ånge-mål säger:

- Allt är under kontroll.

Det finns få tränare i toppfotbollen över huvud taget som suttit i sju år. Wenger, Ferguson och Guy Roux är undantag, inte regel. I landslagsfotbollen är omsättningen extrem. Sedan EM förra sommaren har tio av sjutton förbundskaptener lämnat sitt uppdrag.

Två krav

Vad kan man ställa för krav på ett förbund i en sådan värld?

För det första: Anställ rätt man.

För det andra: Börja inte om varje gång.

Den dag Lars Lagerbäck lämnar det svenska landslaget kommer många att ställa sig upp och kasta halmhattarna mot skyn (i Rostock planeras redan ett halmhattstifo). Men det viktiga är att kunskaperna och erfarenheten inte bara försvinner.

Landslagsledningen har sneglat mot Brasilien och Portugal för att hitta spelmodeller.

Snegla mot Frankrike nu.

I förrgår, i Metz, vann Raymond Domenech sin första landskamp som fransk förbundskapten. Medierna har varit rätt snälla mot Domenech, trots skrala resultat. Han är varm, intellektuell och medial. Han är dessutom ett exempel på världens mest genomtänkta landslagsstrategi.

I Frankrike plockade man under tio års tid (1992-2002) sina förbundskaptener ur sin tekniska grupp (Direction Technique Nationale, DTN). Houllier, Jacquet och Lemerre kom därifrån.

Ett VM-guld, ett EM-guld.

De behövde aldrig börja om.

Följ Frankrikes modell

Medan andra förbund plockat in internationella stortränare (Svennis) eller flashiga ex-spelare (Klinsmann) har Frankrike lotsat fram ytterligare en grå farbror från förbundet. Efter undantaget (och fiaskot) Santini kom Domenech, ett lysande exempel. Domenech har tillhört DTN sedan 1993, och coachade alla dagens superstjärnor i U21-laget.

Vad Sverige nuddat vid med Söderberg/Lagerbäck har fransmännen gjort till en färdig modell.

Det borde Sverige göra också.

Det ger en grundtrygghet, en ideologisk och teknisk bas att stå på - även den dag det finns behov av att rekrytera någon utifrån, med nya idéer.

För den dagen kommer, den också.

Simon Bank