Det här påminner om uppladdningen inför VM 94

Lasse Sandlin ser ett mönster

FOTBOLL

Tack och lov är det sällan så illa som man först inbillar sig...

Med 135 dagar kvar till VM är dagens inventering av landslaget absolut ingen rolig läsning.

Det handlar om skadade nyckelspelare, och om spelare som inte gör mål - i den mån dom ens får spela.

Tur då att man varit med om detta tidigare.

Som 1994...

Det gick mycket bra den gången, men inte heller då var det särskilt ljust inför turneringen.

Allra värst var det med tre veckor kvar till premiären mot Kamerun, då Tommy Svenssons nyuttagna 22-mannatrupp for till Parken i Köpenhamn för ett sista ordentligt test i ett prestigemöte med Danmark; de då regerande europamästarna.

Ett lag i spillror då

I våra gamla lägg bläddrar jag fram tidningarna från dessa dagar och - med tanke på hur det sedan gick - kan man ju idag inte låta bli att dra lite på mun åt de två topprubrikerna på Aftonbladets första sportsida:

1) på min krönika: "Nu är Svenssons landslagsbygge slaget i spillror" - och

2) på Tore S Börjessons nyhetsartikel intill: "Ljungs bittra farväl till VM".

Som vi med glädje minns blev det den gången

1) ett VM-brons - och

2) Roger Ljung nickade in det första svenska VM-målet, 1-0, i 2-2-matchen mot Kamerun.

Ögonblickets journalistik var rätt den kvällen i Köpenhamn, men tiden korrigerade och läkte och till slut var det inte alls så illa, som alla först hade trott.

Själv påstod jag, att det svenssonska korthuset hade rasat och tog även fram den klassiska ingress som Aftonbladets utsände Torsten Ehrenmark använde om de svenska brottarna vid Toledo-VM 1962 och som han lånat ur Verner von Heidenstams dikt vid Frödings jordafärd:

"Bort gå de,

stumma skrida de

en efter en till skuggornas värld".

Av de 22 i truppen uttagna var nu sex mer eller mindre svårt skadade, en på bättringsväg efter förkylning och en tvingades spela sig i form efter att inte ha gjort en enda seriematch under hela våren.

Sandlins analys, maj 1994: "Vi har en mycket tunn VM-trupp och plockar man in spelare som knappast har andra kvaliteter än att de håller käft när de sitter på reservbänken så går det naturligtvis åt skogen."

Inte heller den gången hade vi någon målvakt. Nu beror det på att Isaksson är skadad - den gången handlade det mer om att ingen ansågs vuxen situationen.

Eller för att citera krönikerubriken 17 maj: "Stillastående Ravelli, släpphänte Eriksson eller orutinerade Hedman - vem vågar man lita på?".

Tommy Svensson vågade lita på Thomas Ravelli som sen i VM bara blev bättre och bättre och naturligtvis var på plats nere vid sin vänstra stolpe när rumänen Miodrag Belodedici i kvartsfinalen slog sin straff just dit; för löst, för tydligt.

Rubriken i Los Angeles Times dan därpå lät som en saga, "There once was a man named Ravelli", och 30 december samma år löd rubriken över Sandlins årskrönika i Aftonbladet: "Tänk så fel jag hade, Ravelli".

Gott om tid

Översatt till 2006 är det alltså ännu gott om tid att höja statusen och slagkraften på det landslag som det just nu inte verkar så mycket bevänt med.

Bara Ljungberg gör något mål, bara Zlatan använder fötterna i stället för knytnävarna, bara Henke hinner få ännu mer matchtid innan Eto"o kommer tillbaka, bara Anders Svensson inte tappar för mycket tempo i Elfsborg, bara Mellbergs ljumskar håller, bara Alexander Östlund verkligen lyckas peta Nordirlands landslagsback Chris Baird till höger i Southamptons backlinje, och bara Andreas Isakssons höft åter blir spelklar...

Måndagens märkligaste fotbollstelegram kom väl annars från Los Angeles: USA-Norge 5-0.

- Pinsamt, sa Åge Hareide.

Och även om detta nu var en norsk B-uppställning så är vi som vanligt överens, Helsingborgs gamle guldtränare och jag.

Lasse Sandlin