Simon Bank: Sol och VM-feber? Nej, inte ens om man kisar

FOTBOLL

DUBLIN

En natt i bil, ett morgonflyg, en resa från OS sista hockeyrus till de första stegen mot sol och sommar och fotbolls-VM.

Från en fest till en annan.

Var det tänkt.

Det kunde lika gärna varit månen. Efter tre veckor i en OS-bubbla med medaljer, Sasha Cohen, brutna stavar och guld så tog planet mark i Dublin. Tid för fotboll.

Så märkligt. Även om jag skippade hockeyfinalen för Juventus-Lecce i söndags känns det här som en annan värld.

Ingen curlade, till exempel.

Dublin är också nytt, en annan värld mot när jag var här senast, för kanske tio år sen. Irland har blivit ett I-land sedan dess. Ekonomin är en av världens mest explosiva, irländarna har gått från att odla potatis, vara arbetslösa och suga på bordskanter till teknologi, service och hyperprofit.

Dublin är samma märkliga mix av äcklig irländsk kitsch (riverdance, fyrklövermössor, t-shirt-kommers) och äktirländsk kultur som förr. Enda skillnaden är något tredje, storvulet modernt, som växer fram.

Bygga ett VM-lag

På O"Connell Street stod förr en Lord Nelson-staty, som sprängdes väck av IRA. Nu har de ersatt den med en 121 meter hög nål, världens största skulptur. För att visa. Saker och ting börjar röra sig.

Lars Lagerbäck är här för att bygga VM-lag, vi för att se på.

Man ser inte mycket.

Marcus Allbäck gör det snyggaste volleymål jag sett på en landslagsträning, Anders Svensson har gått upp i vikt (bra kilon, muskler), Alexander Östlund manifesterar sin Championship-hårdhet med shorts, men de flesta är påpälsade som små blå michelingubbar. I snö, regn, hagel och något fjärde ser Lansdowne Road ut som det låter; som ett minne från förr. Svartvit tv, tipsextra, moddplan gjord för rugby, rött hår och 0-0.

Henrik Larsson sjöng när han sprang in.

- Se det snöar, se det snöar, det var ju roligt, hurra.

Sverige möter Irland ikväll, och det roliga med den matchen är att vi får se Henrik Larsson tillsammans med Zlatan Ibrahimovic igen.

Inget tjafs ändå

Zlatan fick låga betyg av den italienska pressen i söndags, men han spelade fram till tre givna mållägen och brände två själv. Det mest imponerande var att han inte åkte ut. Gennaro Del Vecchio, Lecces överstegris, provocerade honom på varenda fast situation. Nöp honom, drog i honom, skitsnackade ner honom - och en frustrerad Zlatan hade förstås ballat ur.

En Zlatan med tre fina matcher i ryggen tjafsade lite, men var kall.

I Dublin har han rört sig precis tillräckligt för att inte Dr Forssblad ska kalla in livräddningsenheten, men i kväll får vi för första gången på sexton månader se en matchtränad Henke Larsson bredvid en matchtränad Zlatan i landslaget.

Det är det roligaste.

Det mest intressanta är att vi får se om vi ska vara oroliga eller trygga för att Petter Hansson är förste mittbacksreserv, om Kim Källström har en reell chans att konkurrera ut Anders Svensson som offensiv mittfältare, och om Johan Elmander är värd 70 miljoner och en plats i VM-truppen.

Dagens tips: 1. Oroliga, 2. Nja. 3. Ja.

På andra sidan står ett Irland som har en ny ledning, med gamle Liverpool-hårdingen Steve Staunton och urgamle Bobby Robson. De säger att de bygger på sikt. Visst, men i kväll kommer deras spelare att springa, tackla och slå sönder både sig själva och planen.

En match i irländsk lera

Robbie Keane är precis den typ av anfallare som kan ställa till det för Mellberg/Hansson. Och Kevin Doyle, 22, kan ni titta extra på. För inte så länge sedan var han med och slog ut Malmö FF ur Intertotocupen med Cork, nu vräker han in mål för Reading och debuterar i landslaget.

Det kommer bli vad de på irländska kallar "en jävla match". Med lera och allt.

Det är inte en OS-final, men jag ser fram emot den.

Inte för att vägen mot VM känns särskilt dramatisk - efter tre mästerskap vet både lag och ledning vad man ska göra och hur man ska göra det - utan för att det är fotboll.

Kallt, geggigt, ondsint, men äkta och rent inför läktare med ståplats.

Inte ens om man kisar känns det som sommar, solsken och VM-feber. Men det är fotboll, med vårt bästa landslag, och jag kommer få en bättre sista natt i Dublin än för tio år sedan.

Den gången flög jag hit för att träffa en tjej jag var lite för kär i, och den sista natten var en vacker skräckfilm.

Den befolkades av en stenad nattportier, två aggressiva engelska tonårsbögar på rymmen, en dyngpackad skotsk sjöman, fem Real Madrid-fans med whisky, sånger och kex på en iskall trappa, den nyskilde turkiske farbrorn Avraham som fick näsan avslagen och sin bidragscheck stulen och en pensionerad polis med parkinson som sadlat om till gatupoet. När natten blev morgon lyssnade jag och turken på polisens dikter och livshistoria, deklamerade mellan krampanfallen i en iskall cell på en polisstation.

I kväll nöjer jag mig med lite lerig fotboll på Lansdowne Road.

Kanske blir det en whisky, efteråt.