Resmål: Basel

Erik Nivas EM-resa fortsätter. Den här gången har han stannat till i Schweiz.
Erik Nivas EM-resa fortsätter. Den här gången har han stannat till i Schweiz.
FOTBOLL

Utanför vissa av skolorna i Bern har stadens styre satt upp skyltar:

– Fussballspiel nicht verboten. Fotbollsspel INTE förbjudet.

Så kan det bara se ut i ett land utan stark fotbollstradition.

Inför VM i Tyskland 2006 pumpades en ovanlig reklamfilm på fransk tv. Vältränade bergsmän klättrade runt ute i naturen och blinkade förföriskt mot rutan:

– Kära franska flickor. Varför inte fly undan VM i sommar, och komma till ett land där männen ägnar mindre tid åt fotboll och mer tid åt er?

Nästan inget europeiskt land skulle kunna göra reklam för sig själv som ett ställe där fotboll inte spelar särskilt stor roll.

2006 kunde Schweiz göra det. En VM-framgång och en EM-upptrappning senare – skulle det fortfarande fungera? Eller har schweizarna äntligen börjat bry sig om världens största idrott?

I maj 2002 förlorade Schweiz hemma mot Kanada med 3–1.

Det var något av den definitiva botten på en negativ utvecklingskurva, men samma månad kom faktiskt också vändpunkten.

För första gången i historien vann ett schweiziskt fotbollslandslag en stor turnering. De rödvita körde över Wayne Rooneys England i semifinalen av U17-EM, och vann sedan också finalen mot Frankrike på straffar.

En långsiktig satsning hade börjat ge resultat. I mitten av 90-talet hade det schweiziska fotbollsförbundet tröttnat på att – i bästa fall – vara mediokra.

De lyckades få med sig det snuskigt penningstarka bank­väsendet, och kunde därigenom grunda fem så kallade ”nationella utvecklingscentrum” för unga talanger.

När så ”Die Nati” åkte till VM i Tyskland 2006 – deras andra på 40 år – hade de fem spelare som var 21 år eller yngre i truppen.

Något hade hänt med schweizisk fotboll.

– När vi åkte till Dortmund för att möta Togo i den andra matchen stod tiotusentals fans längs vägarna för att heja fram oss. Det var som att se Röda Havet dela sig när bussen körde framåt. Oförglömligt.

Förbundskaptenen Köbi Kuhn blev utsedd till ”Årets schweizare 2006” efter turneringen. Visserligen åkte laget ut på straffar i åttondelsfinalen mot Ukraina, men de hade blivit historiska genom att inte släppa in ett enda mål under sina fyra matcher.

Och de hade vunnit sin grupp, före storebrorsgrannen Frankrike.

När Kuhn kom tillbaka till Schweiz var uppmärksamheten plötsligt så stor att han höll på att svepas iväg.

– Jag fick säckar av post. Det var gåvor – handarbeten, barnteckningar – och fäder som ville ha dedikationer till sina tonåringar. Så där satt jag: ”Till Nathalie. Till Sabine”. Om någon skriver till mig så skriver jag tillbaka.

Till sist tvingades Kuhn åka upp till sin bergsstuga i Rigi för att få lugn och ro.

– När jag började träna landslaget så brydde sig inte media alls. Det var en rad här och där, i bästa fall. Jag sa till spelarna: ”Om vi vill att folk ska bry sig så är det upp till oss”. Vi ville få nationen bakom oss, men vi var först tvungna att förtjäna dess stöd.

I vintras fick så Köbi Kuhn en definierande fråga. Efter de snabba resultatförbättringarna – och nu när klimatförändringarna gjort det svårare att åka skidor i Alperna – har Schweiz äntligen blivit en fotbollsnation?

– Nja, temperaturen må stiga, men fotbollsfeber svalnar snabbt. Vi har nog snarare blivit en seglings- och tennisnation.

Det är rättvist att säga att Schweiz just nu håller på att skapa sig en fotbollskultur som inte tidigare funnits.

Riktigt hur den kommer att se ut är väldigt svårt att säga.

Fotbollen i Schweiz är inte bara ung och under utveckling, den är dessutom brokig som en hel indiansjal.

Vid världsutställningen i Sevilla 1992 gick den schweiziska montern under parollen ”La Suisse n’existe pas”, Schweiz existerar inte.

Debatten blev såklart ilsken, men när man reser här är det svårt att undvika att se på den schweiziska identiteten som något ovanligt konstruerat.

Jag kommer in i landet söderifrån, i den del där det pratas italienska.

Knappt en timme senare byter jag tåg i tysktalande Visp.

Efter ytterligare trekvart är jag framme i franskspråkiga Sion.

Insprängd mellan höga berg och djupa sjöar ligger där Stade Tourbillon, platsen för dagens match mellan hemmalaget Sion och serieledarna från Basel.

För någon som tycker att allsvenskan är mångfacetterad blir matchen en ögon­öppnare. Sion spelar med importer från elva olika länder: Angola, Portugal, Benin, Brasilien, Marocko, Polen, Nigeria, Colombia, Kongo, Frankrike och Costa Rica.

Basel visar upp ett par av de mest lovande schweiziska talangerna. 18-årige Eren Derdiyok gjorde mål på Wembley efter tolv minuter av sin landslagsdebut, 21-årige Beg Ferati tillhör U21-landslagets nyckelspelare.

Derdiyok har turkiskt pass, Ferati har rötterna i Kosovo.

I det moderna Schweiz har ungefär en fjärdedel av invånarna så kallad invandrarbakgrund. I EM-truppen lär andelen secondos vara ännu högre.

Klyschorna målar fortfarande upp landet som välordnat och överorganiserat hela vägen in i tristessen, men om nu fotboll speglar någon nationell identitet är det tydligt att något har hänt här.

Matchen mellan Sion och Basel är så rörig att den tangerar det anarkistiska. I 90 minuter spelar lagen hawaiifotboll och byter chanser.

När kanonaden tar slut har Sion vunnit med 4–2, och en Daniel Majstorovic drillad i svenska zonförsvar är så frustrerad att han håller på att implodera.

Under hela matchen skäller han intensivt på lagets lagkapten – serb-australiensiske mittfältaren Ivan Ergic – och efteråt surrar det ordentligt av rykten i den mixade zonen. Enligt journalisterna på de schweiziska tabloiderna har diskussionen vuxit till en rejäl skriktävling inne i omklädningsrummet.

Ergic är först ut att möta journalisterna. Ville han möjligen berätta vad som egentligen hänt?

– Okej, jag ska säga hur det verkligen var. Majstorovic tog mig i ett huvudlås i omklädningsrummet. Sedan pressade han ner mitt huvud i toalettstolen. Då var jag tvungen att plocka fram alla specialknep jag lärt mig av tv-spelet ”Mortal Kombat” för att bekämpa jätten.

Ergic hivar upp trunken på axeln och drar vidare:

– Antingen väljer ni att skriva det eller det här: ”Inga kommentarer”.

Dagen efter kommer Daniel Majstorovic in i Hattrick Bar på Basels hemma­arena St. Jakobs Park. Han är drygt en timme för­senad.

– Ledsen, men tränaren var verkligen inte glad i dag. Vi fick sitta kvar hur länge som helst för att han skulle skälla och analysera.

Hårda ord?

– Absolut. Men det var inget som vi inte förtjänade. Vi var helt bedrövligt usla i går, kom inte ens upp i 50 procent av vår förmåga.

Vad hände egentligen med Ergic?

– Äh, det var inget, egentligen. Jag var ju förbannad på att ingen täckte upp ytan framför oss mittbackar – de fick komma rättvända där precis hela tiden – men trots att jag påpekade det från första minuten så blev ingenting bättre.

En typisk match för schweizisk fotboll?

– Haha. Nej, det var mest bara kaos.

Vad är då utmärkande för schweizisk fotboll?

– Ja, du… Det är väl ingenting som är speciellt om man jämför med någon annan liga, det tycker jag inte. De försöker spela fotboll i Schweiz. Det är inte sparka och spring, och det finns influenser från hela världen i den här ligan.

Men det hade man ju kunnat säga om i stort sett varenda liga i hela Europa.

– Jamen, något specifikt sådär har jag faktiskt inte att säga. Kanske är det som är utmärkande med Schweiz – att det inte finns något som är utmärkande.

Är det här ett fotbollsland?

– Nej, det vill jag inte påstå att det är, faktiskt. Det finns så mycket annat som spelar in också. Alla bankimperier, skidorter, världens bäste tennisspelare, ishockey… Det är inget fotbollsland, och ska man säga något negativt med att spela här så är det väl det. Samtidigt märker man att det pushas på och att det försöks. De vill att det ska bli bättre, och det har märkts bara under de år som jag har varit här. I stort sett alla har hunnit bygga nya arenor. En klubb som Thun har inte hunnit göra det – och när man åker dit och spelar känns det plötsligt som att man har åkt tio år tillbaka i tiden.

Majstorovic tittar ut. Genom restaurangfönstret ser man rätt ut över hans nyrenoverade hemmaarena.

– Men det finns ett undantag. Här i Basel så är det ett fotbollsland, 100 procent. Det intresset som finns och det engagemang som folk lägger ner här, det finns inte någon annanstans i Schweiz. Det pratas bara fotboll här. Så som det går för oss – så mår stan. Det är jävligt kul.

Till sommaren drar Daniel Majstorovic vidare efter knappt två och ett halvt år i Schweiz.

Han är nöjd och belåten med tiden han haft, men samtidigt irriterad över att titlarna inte blivit fler. När han först kom så ledde Basel ligan med elva poäng, men under våren 2006 krympte avståndet till jagande Zürich.

I sista omgången möttes så de två lagen. Basel behövde bara en poäng för att bli mästare, och efter 90 minuter stod det just oavgjort.

– Då hände något jag aldrig varit med om tidigare. Vårt lag bara frös till is. Tittar du på videon från de sista minuterna är det helt otroligt – alla står bara stilla. Vi löper inte, vi tar inga markeringar, vi klarar inte ens av ett inkast. Helt sanslöst.

Givetvis avgjorde Zürich på stopptid. Ligaguldet försvann, ett gigantiskt upplopp startade i stället.

– De som tror att det bara är en bekväm, undanskymd tillvaro i Schweiz borde sett den matchen. Basel kan alla gånger jäm­föras med klubbar som Ajax och PSV. Det är en riktigt stor klubb, och klarar man pressen här så klarar man nog att spela EM också. Supportrarna är riktigt krävande.

Roger Federer är väl en av dem?

– Ja, jag har träffat honom. Förra året när de spelade Swiss Indoors Cup var han nere i omklädningsrummet och hejade på oss, önskade oss lycka till. Han verkar vara en jordnära människa, och är verkligen en stor supporter till klubben.

Vi pratar om det kommande EM-slutspelet. Majstorovic går igenom förutsättningarna för det schweiziska laget, pratar om ”intressanta spelare” och ”ett spännande lag”. Men samtidigt…

– På pappret tycker jag att vi i Sverige är bättre. Och spelmässigt tycker jag också att vi är bättre.

Du vet vad som kan hända om vi går vidare från gruppen?!

– Exakt. Då kan vi få spela här i Basel. Jo, det där kan jag inte förneka att jag har kollat upp. Det skulle vara en fin kaka om man fick uppleva det."

Spelar sådant alls någon roll?

– Jo, det är klart… Skulle vi i Sverige spela semifinal här hemma hos mig, här på min arena… Det är klart att det vore en extra kick och en extremt rolig upplevelse. Det är ju såna drömmar som gör att man spelar fotboll.

FAKTA

Landet

Huvudstad: Bern

Statsskick: Republik

Area: 41 290 km2

Invånare: 7,6 miljoner

Medellivslängd: 80,7 år

Medianålder: 40,7 år

BNP per capita: 39,800 US-dollar

Arbetslöshet: 3,1 %

Etapp 5:

Milano–Visp–Sion–Basel–Zürich.

Ännu en av de här resorna som man redan på förhand vet kommer att bli bra. Schweiziska tåg är punktliga, rena, välutrustade – och trafikerar givetvis rent sensationellt bildsköna rutter. Sion är en liten besvikelse – betydligt gråare än jag föreställt mig – men i övrigt så var det här precis den smidiga höga-berg-och-djupa-dalar-resa som man hoppas på som tågresenär i Schweiz.

Landslaget

Inte särskilt namnkunnigt, men förmodligen ändå Schweiz bästa lag på 50 år. Har absolut chansen att gå vidare från gruppen.

Arsenals Philippe Senderos och Dortmunds Alexander Frei får sägas vara nyckelspelarna, och bredvid dem finns åtminstone en handfull rejält spännande ungdomar. Johan Vonlanthen blev EM-historiens yngste målskytt i Portugal, och är fortfarande bara 22. 18-årige Eren Derdiyok gjorde mål på Wembley efter tolv minuter av sin landslagsdebut, och balansspelarna Gelson Fernandes, 21, och Gökhan Inler, 23, tillhör Europas största löften på sin position.

Matchen: Axpo Super

League, Sion–Basel 4–2.

13 000 åskådare har pressat sig in på en liten landsortsarena för att se hemmalaget Sion – hela den franskspråkiga Valais-kantonens flaggskepp – försöka rubba seriefavoriten Basel. Och tack vare gästernas extraordinärt virriga försvarsspel får också ett hårt kämpande Sion utdelning. Kvaliteten på matchen är inte särskilt hög, men en sömning schweizisk söndag har sannerligen gammal hederlig svängdörrsfotboll också sin charm.