Resmål: München

1 av 6 | Foto: FOTO: ERIK NIVA
FOTBOLL

EM-resan rullar vidare.

Och Erik Niva rullade ut ur Schweiz och in i Tyskland.

Han hamnade mitt i ett ilsket inbördeskrig mellan det traditionella och det moderna.

Vilken väg väljer tysk fotboll?

Det är som att åka två år tillbaka i tiden.

Sommaren 2006 tillbringade jag så mycket tid på tysk räls att jag fortfarande vet från exakt vilken perrong som tågen mellan München och Frankfurt avgår.

Då var det högsommar, folkfest, fotbollsfeber, VM.

Nu: tandläkarväder, jobbpendlare, väldigt mycket vardag.

Väldigt mycket vardag – men för tysk fotboll en vardag som ser helt annorlunda ut 2008 jämfört med tiden före 2006 .

VM har lämnat efter sig spår som aldrig kommer att suddas ut.

Under många år var Tyskland den sista västeuropeiska bastionen i kampen mot fotbollens hyperkommersialisering.

Klubbarna förblev medlemsägda, biljettpriserna hölls kvar nere på mänskliga nivåer, supportrarnas röst fortsatte värderas.

Nu hinner jag förbi tre olika arenor under två dagar i landet. Alla är döpta efter företag – Allianz Arena i München, EasyCredit Arena i Nürnberg och Commerzbank Arena i Frankfurt – och alla är de toppmoderna, fullrustade nöjespalats.

Ett VM har dragit förbi här, med sina moderna marknadsprinciper och sitt super­oljade företagstänk.

Vad blev egentligen kvar på andra sidan?

När Bayern München hade årsmöte i vintras gick en medelålders man fram till talarstolen.

Han presenterade sig som Ralf Seeliger, klubbmedlem 73 693, och harklade sig.

–?Jag har en identitetskris. Jag har satt mig på soffan och funderat på var den kommer ifrån, och kom på det ganska snabbt: Jag vet inte längre vad jag är. Tidigare var jag ett fan. Nu är jag en kund.

Seeliger fortsatte prata om begrepp om hur Bayern München nu refererade till sina ”besökare”, ”gäster” och ”kunder”. Hans utläggning var lång, intensiv och välartikulerad.

Den tycktes även vara uppskattad. Flera gånger avbröts han av spontana applåder från medlemmarna.

–?Fans skiljer sig från besökare, gäster och kunder eftersom de ser på saker på ett helt annat sätt. Fans har hjärta, blod, känslor. Kanske är det så enkelt som att de älskar sin klubb och sitt lag, men struntar i produkten?

Enligt Seeliger hade Bayerns ledning i stort sett helt slutat att lyssna på sina supportrar, och fokuserade i stället på de resursstarka åskådarna som fyllde arenans vip-loger.

För honom hade droppen kommit när klubbchefen Uli Höeness uttalade sig om stämningen på Allianz Arena.

Där fansen såg ett enormt problem – regler, restriktioner och förbud som förde med sig en ständigt sjunkande stämning – såg Höeness inget anmärkningsvärt alls.

I Bayern-magasinet sa Uli att stämningen oftast är ungefär likadan som den alltid har varit, ibland bättre än någonsin. Han måste sitta med en MP3-spelare på arenan och lyssna på de bästa supportersångerna från tidigare år …

Efter att han läst intervjun tog Seeliger med sig ett stoppur till Allianz Arena, och klockade hur länge fansen sammanlagt sjöng under hemmamatcherna.

Mot Eintracht Frankfurt: 6 minuter av drygt 90.

Mot Bolton Wanderers: 8.

–?Det enda jag egentligen vill be om är lite mer förstående. Jag önskar att Uli Höeness klev ut ur dimman och ägnade lite mer uppmärksamhet åt vad det faktiskt pratas om och diskuteras i kurvorna.

Ralf Seeliger gick ner från scenen. Han hade pratat i 12 minuter och 34 sekunder.

Näste man att tala var Uli Höeness själv.

Han fattade sig betydligt kortare.

Högröd i ansiktet och ilsket gestikulerande inledde han sitt bemötande anförande med orden:

– Das ist doch populistische Scheisse. Det där är populistiskt skit. 

Andra meningen?

–?Det är ni som är ansvariga för skitstämningen – inte vi.

Ingen kan i alla fall anklaga Uli Höeness för att vilja plocka hem enkla popularitetspoäng. Han tog bara två minuter på sig, men hann under den tiden trycka på i stort sett alla de punkter som verkligen kan få supportrar rasande:

–?Vilka tror ni att ni är egentligen? Vi har byggt en ny arena för 350 miljoner euro. Vilka tror ni finansierar den? Ni som står i den södra kurvan och betalar 7 euro för en biljett, eller folket i vip-boxarna?

Jag går och ser Bayern München spela cupsemifinal mot Wolfsburg.

Kvällen är bittert, bistert kall och svart – och det är längre från pendeltåget än jag minns det – men som en neonröd hägring lyser Allianz Arena upp mörkret i hela norra München.

Med ett par kilometer kvar börjar bilparkeringarna stiga i pris. Fem euro. Tio. Femton.

Ju närmare jag kommer, desto mer förvirrande blir blandningen mellan gammalt och nytt. Hockeyfrillor bredvid de senaste mobilkamerorna. Jeansjackor med utslitna ryggmärken nedanför fotbollsvärldens mest futuristiska arena.

In genom de digitala vändkorsen och ut på läktaren. I den södra kurvan hänger en stor banderoll med texten: ”Gegen den modernen Fussball”, Mot den moderna fotbollen.

Matchen börjar. Efter sex minuter river bortabacken Ricardo Costa ner Bayerns briljanta lilla scarface Franck Ribéry. Solklart gult kort.

Det plingar till på de gigantiska jumbo­tronerna. Publiken får veta att varningen presenteras av elbolaget Yello Strom. Den informeras också om ett specialerbjudande om särskild ”supporterström”.

Ett par minuter senare pressar Bayern München fram matchens första hörna. Pling på jumbotronerna.

Hörnan presenteras av öltillverkaren Paulaner.

Det vore väldigt enkelt att måla upp en bild av Allianz Arena som en motbjudande, plastig, själlös plats – men det vore inte hela sanningen. 63 000 åskådare är på plats, matchen är underhållande. Bayern München spelar fin fotboll, och har värvat ihop extremt profilstarkt lag.

Bara inför den här säsongen köpte de VM-skyttekungen Miroslav Klose, världsmästarcentern Luca Toni och den fenomenale fransosen Franck Ribéry.

Klubben må ha bildat allians med fotbollskapitalet, men de har inte gått lottlösa ur uppgörelsen.

I längden klarar inte heller lilla Wolfsburg av att stå emot multimiljonskollektivet de möter. Efter en dryg timme skjuter Ribéry upp Bayern i ledning, strax efteråt drygar Klose ut den.

Det är avgjort. Bayern München ska åka till huvudstaden och spela cupfinal.

Berlin, Berlin – wir fahren nach Berlin, skanderar den ena kurvan euforiskt.

Samtidigt vecklar den andra kurvan ut några banderoller: ”In Tibet und hier – freiheit statt Polizeistaat”. I Tibet och här – frihet från polisstaten.

Dagen efter åker jag vidare till Nürnberg. Här ligger Deutsche Akademie für Fussball-Kultur – den tyska akademin för fotbollskultur – en världsunik institution.

Här finns människorna som kan hjälpa mig att samla ihop de motstridiga intrycken. Direktören Günter Joschko ler lite förläget när jag börjar prata om kampen mellan kapital och ideal, modernitet och tradition – det jag uppfattat som den tyska fotbollens inbördeskrig.

– Före VM var det ett stort upplopp här i staden. Fansen protesterade mot att FC Nürnberg sålt namnrättigheterna till Frankenstadion till kreditinstitutet TeamBank. Och det är klart att jag kan förstå varför de är förbannade – men den absolut största delen av pengarna som finansierar vår verksamhet kommer också från TeamBank.

Akademin är en fascinerande inrättning. De arrangerar seminarier och debatter, samtidigt som de slåss för att bevara ett sorts brädspel som är unikt för tysk fotboll.

Varje höst håller akademin en årlig ”Oscarsgala”. Senast vann Alfredo di Stefano ett av de tyngsta priserna, för sin livslånga fotbollsgärning. FSV Mainz fans vann ett av de andra, eftersom de skrivit ihop en så förbaskat klämmig supportersång.

Joschko förklarar bakgrunden till den spretiga verksamheten:

–?Under hela 1900-talet var de högre tyska samhällskikten måna om att distansera sig från fotbollen. Sedan ändrades allt, i samband med att vi fick VM. Det var rena tsunamin. Helt plötsligt så hade alla författare, forskare och professorer minsann alltid varit stora fotbollsfantaster. Helt plötsligt såg vartenda företag chansen vara med och tjäna pengar på fotbollen. Det vi försöker göra är att försöka förstå oss på vad som händer med fotbollsfenomenet nu när det berör precis varenda sektor i samhället.

Varför har det blivit så? Varför tycks varenda tysk helt plötsligt bry sig om fotboll?

– Vet du hur många olika yrken det finns i Tyskland nuförtiden?

Öh… nej.

– 64 000 olika yrken. Och det kan faktiskt bli ett problem i vardagen. Du kommer hem efter jobbet, och så ska du försöka prata med din flickvän om vad du gjort under dagen, men hon begriper ingenting eftersom du sysslat med något så väldigt detaljerat och specialiserat. Det finns väldigt, väldigt få ämnen som i stort sett alla människor kan samlas kring och säga: ”Jag förstår det här”. Fotbollen är ett sånt.

För Joschko är fotbollen ”en port in till resten av världen”. Den som börjar begripa den begriper också mer och mer om varför saker och ting fungerar som de gör.

–?Men det finns en paradox här, för många människor vill ju ha fotbollen som en barriär mot resten av världen. De vill ha en time-out från livet, en tid då de inte behöver bekymra sig för att förlora sitt arbete eller känna dåligt samvete för att barn svälter i Afrika.

Och ibland kan jag förstå dem. Ibland kan jag själv känna att man själv letar för mycket efter underliggande meningar och vidare betydelser att man glömmer bort… att det bara är sport.

–?Men vet du vad? För ett par dagar sedan kom jag hem från jobbet sent på kvällen. Jag hade jobbat tio-tolv timmar med de här frågorna – fotboll och samhället, fotboll och världen – och var helt färdig. Jag behöver verkligen, verkligen koppla av, så jag slog på tv:n och… Tacka Gud – det var fotboll på tv. Så tror jag fortfarande att väldigt, väldigt många människor känner.

Joschko ler:

–?Det är en av de absolut bästa sakerna med den här sporten. Om du vill så kan den vara så väldigt mycket mer – men om du inte vill så är den inget annat än vanlig, enkel fotboll. 

FAKTA

Etapp 6: Zürich-München-Nürnberg-Frankfurt.

Efter VM 2006 är det verkligen som att komma hem för mig att sätta mig på ett Deutsche Bahn-tåg. Jag vet i vilken ände av tåget min vagn ligger, jag hittar de här luriga strömuttagen under sätena. De tyska tågen går sällan genom särskilt natursköna områden, men de går ofta, de går snabbt och de kommer fram i tid. Kuriosa: på centralstationen i Nürnberg gick jag på ett internetkafé för att kolla av nyheterna. Aftonbladet först – inga problem. Expressen sedan – blockerad av tyska staten på grund av sajtens ”pornografiska innehåll”.

Landslaget

Seglade upp bland de absoluta huvudfavoriterna efter den upplyftande VM-insatsen och ett näst intill felfritt kval. Arvet från Jürgen Klinsmann lever vidare genom Joachim Löw, och Tyskland är fortfarande ett väldigt offensivt, pro-aktivt och tempostarkt lag. Vintern har dock varit bister för tyskarna. Tar vi den tidigare startelvan är det egentligen bara tre spelare – Ballack, Klose och Mertesacker – som spelat regelbundet. Alla de andra – Lehmann, Lahm, Metzelder, Jansen, Frings, Borowski, Schneider, Schweinsteiger och Podolski – har varit antingen skadade eller petade under säsongens större delar. Tyskland är mer svårbedömda än vi trodde för bara ett halvår sedan.

Matchen: DFB Pokal, semifinal

Bayern München – Wolfsburg 2–0.

En cupsemi är ju alltid en cupsemi, och det fanns absolut en nerv och en intensitet i luften runt Allianz Arena. Det behövdes, för det här rymdskeppet till stadion balanserar numera ofta på gränsen till att falla ner i puttrig, likgiltig teaterstämning. Men vad sjutton?! Bra lag, fantastiska individuella spelare, spektakulär arena, helt okej stämning och hyfsad match. Kul kväll.

Landet

Huvudstad: Berlin. Statsskick: Republik. Area: 357 021 km2. Invånare: 82,4 miljoner. Medellivslängd: 79,1 år. Medianålder: 43,4 år. BNP per capita: 34? 000 US-dollar. Arbetslöshet: 9,1%.