Tidernas EM-mål

1 av 10 | Foto: GETTY IMAGES
8. Portugals Maniche hamnar på åttonde plats när sportbladet.se:s Marcus Leifby listar EM-historiens vackraste mål.
FOTBOLL

1. Marco van Basten, Holland – Sovjet 2-0, final EM 1988, (2-0)

Nio spelare av tio... nej förresten.

99 spelare av 100 hade möjligtvis försökt ta ned Arnold Mührens svagt slagna ballonginlägg från vänster och ganska många hade säkert lyckats med det.

Men hur kul är det? Hur svårt är det? Och vem minns en feg nedtagning – oavsett hur tekniskt väl utförd den är?

Nej, just det. Marco van Basten nobbade det väntade, det normala, han struntade i alla fotbollstekniska formler, dammade till direkt i stället, från en omöjlig vinkel och avgjorde en EM-final.

Har man en gång sett det här målet kommer man aldrig att glömma det.

Fråga bara Rinat Dasajev, han har försökt.

2. Paul Gascoigne, England – Skottland 2-0, gruppspel EM 1996, (2-0)

”Under de senaste två veckorna har Daily Mirror skapat intrycket av att den engelske fotbollsstjärnan Paul Gascoigne är en fet, full och efterbliven slyngel som borde ha sparkats ut från landslaget långt före EM 1996 började”...

Så inledde tidningen Daily Mirror sin rapportering om Englands 2-0-seger mot Skottland.

Den avslutades med ”... nu har vi insett att han faktiskt är en fotbollstrollkarl som är kapabel att vinna turneringen helt på egen hand. Vi vill nu be Mr Gascoigne om ursäkt och skicka honom följande hälsning från alla på Daily Mirror: Go get 'em Gazza, you little Geordie genius!”.

Anledningen till publiceringen har ni här... Galningen Gascoigne lyfter bollen över Collin Hendry, får honom att se ut som en senil städtant från Edinburgh, innan han – ursäkta uttrycket – dammar in 2-0 målet.

3. Luis Figo, England – Portugal, 2-3, gruppspel EM 2000, (2-1)

England har chockstartat mot Portugal – Scholes har skickat in 1-0 med en nickprojektil och Steve McMannaman gjort 2-0 på uppstuds.

Strutar? Skojar ni.

Då får Luis Figo bollen på mittplan, sätter fart, avancerar en bra bit och... jajajajajaja, skottet tar tydligen på en engelsman... men det ger vi blanka f-n i.

Doesn't Matter. At all.

Den här sitter där den sitter, om man säger så.

Och David Seaman har fortfarande inte förstått om det här faktiskt hände på riktigt.

Men han har klippt sig.

4. Antonin Panenka, Tjeckoslovakien – Västtyskland, 5-4, final EM 1976 – (5-4)

Det är inte riktigt fastställt till hundra procent men det mesta talar för att det var här, i Jugoslavien 1976, som uttrycket ”nerver av stål” myntades.

Om inte så var det i alla fall Antonin Panenka som gav det ett ansikte på fotbollsplanen.

Uli Hoeness har precis bränt Västtysklands sista straff (han sköt högt över och bollen hittades flera år senare) och Panenka lägger upp bollen.

Det snurrar säkert i huvudet. Ska han sätta den hårt till höger? Placera den till vänster? Eller kanske vara så fräck att lura målvakten?

Med vetskapen om att ett liv i straffläger hägrar om han missar väljer Panenka att chippa in den avgörande straffen.

Sällan har väl begreppet ”kyligt” passat in bättre.

5. Tomas Brolin, Sverige – England, 2-1, gruppspel EM 1992, (2-1)

Ingesson, Brolin, Dahlin och Brolin igen. Pang!

Sällan har väl ett svenskt landslag rullat upp en stormakt som England på sättet som Ingesson, Dahlin och Brolin gjorde på Råsunda sommaren 1992.

Vad Svennis sa?

”Möcke, möcke bra”.

Hur det lät i brittisk tv?

”And that is glorious, absolutely glorious”...

Sveriges vändning (0-1 till 2-1) mot engelsmännen i den avgörande gruppspelsmatchen på ett fullsatt Råsunda ger fortfarande rysningar ända in i märgen.

6. Davor Suker, Kroatien – Danmark, 3-0, gruppspel EM 1996 (3-0)

Danmark ligger pyrt till och Peter Schmeichel får för sig att följa med hela vägen upp på en hörna.

Kroatien vinner boll och Schmeichel älgar hemåt och sätter fart ordentligt när han ser att kroaterna går på kontring.

Han hade blivit mindre förödmjukad om han hade stannat kvar i Kroatiens straffområde eller sprungit raka vägen ut i omklädningsrummet.

Bollen når Davor Suker på vänsterkanten. Han avancerar in mot straffområdet och chippar in 3-0 över Schmeichel med vänsterfoten.

Lite senare i turneringen gör tjecken Karel Poborsky ett chippmål av samma dignitet och juryn som skulle välja ut mästerskapets snyggaste mål har fortfarande inte kommit överens.

Se och njut – och akta hakan. Det kan göra ont när den slår i golvet.

7. Karel Poborsky, Tjeckien – Portugal, 1-0, kvartsfinal EM 1996, (1-0)

Sorry Karel, du får stryk av Davor den här gången men deppa inte för mycket – du har en fantastisk frisyr och en sjunde plats är inte så dumt det heller.

Tjeckens avgörande mål mot Portugal i kvartsfinalen blev ett av slutspelets mest omtalade.

Efter lite flipperspel (sänker betyget på målet en aning) kommer hårfagre Karel ren med Portugals målvakt Vitor Baia.

Baia rusar ut, Poborsky borrar in foten under bollen så att dammet yr. Bollen flyger rätt upp innan den faller och dalar in perfekt bakom en förvånad Baia.

Förstaplatsen på ”högsta-och-snyggaste-lobbchippmålen-någonsin”-listan är och lär förbli ohotad.

8. Maniche, Portugal – Holland, 2-1, semifinal EM 2004, (2-0)

Cristiano Ronaldo slår en kort hörna.

Maniche tar emot bollen till vänster utanför straffområdet och petar fram bollen – till sig själv.

Hur han tänkte sen? Tja, det kan ha varit ungefär så här.

”Ska jag lyfta in bollen mot första stolpen och hoppas på att en lagkamrat ska nå högst?”

”Eller ska jag lägga den mot den bortre delen...” ”Eller ska jag... ja fan, jag testar”...

Maniche drar till med högern och bollen skruvar sig in i det bortre krysset. Stackars Edwin van der Sar sträcker ut varenda en av sina 198 centimeter men hade behövt minst 98 centimeter till för att ens komma i närheten av den här skruvade bollen.

Det är oklart vad exakt det är som van der Sar blir så förbannad över efter målet men det kan ha varit sina föräldrar...

9. Alan Shearer, England – Holland, 4-1, gruppspel EM 1996, (2-0)

Men fasen vad snygga mål det gjordes i England 1996. Och av England.

Det hårt ifrågasatta engelska landslaget säkrade gruppsegern via 4-1-krossen mot Holland i den sista gruppspelsmatchen.

2-0-målet mot Holland är som hämtat från en instruktionsfilm från förbundet om hur man rullar upp ett lag, sågar sig igenom ett försvar, avslutar på ett sätt som ingen målvakt i världen inte ens skulle fundera över att försöka stå i vägen för.

Paul Gascoigne drar igång anfallet, släpper snett-inåt-bakåt till Teddy Sheringham som, i stället för att gå på avslut, vinklar vidare till Alan Shearer.

Just Shearer har synats under lupp och kritiserats efter en evighetslång måltorka i landslaget .

Många anfallare skulle kanske tveka lite, fundera en extra gång hur man ska avsluta.

Men Shearer, Shearer han...

10. Henrik Larsson, Sverige – Bulgarien, 5-0, gruppspel EM 2004, (2-0)

Henke Larssons nickmål mot Bulgarien blev ett av mästerskapets mest spektakulära mål och är ett av historiens absolut häftigaste nickmål.

Den som inte förstår varför borde söka hjälp.

Sverige leder med 1-0 när Erik Edman driver upp bollen på vänsterkanten. Edman drar ett precist bananinlägg med vänsterfoten. Inne i straffområdet dyker Henrik Larsson och språngnickar in det stenhårda inlägget som kan vara det bästa, hårdaste, mest klockrena och sevärda en svensk någonsin har slagit.

Det är inget fel på Henkes tajming, fläkning och pannträff heller för den delen.

Sedan inläggsprojektilen på José Alvalade i Lissabon har samtliga Edmans inlägg mest sett ut som de slagits från en nyplöjd potatisåker utanför Bjuv.

Vad Henke själv tyckte om målet?

”Naääääee, det var väl ok”...

11. Zlatan Ibrahimovic, Sverige – Italien, 1-1, gruppspel EM 2004, (1-1)

Vi vågar påstå att det här är EM-historiens mest omtalade klackmål. Att det sen gjordes av en svensk gör det inte sämre.

12. Milos Sestic, Frankrike – Jugoslavien, 3-2, gruppspel EM 1984, (0-1)

Väggspel, mottagning och en rökare i krysset med vänstern. Inga konstigheter. Precis som målgesten. En klapp på kinden räcker gott ibland.

13. Frank Vercauteren, Danmark – Belgien 3-2, gruppspel EM 1984, (0-2)

Korta shorts, tajta tröjor, stora frisyrer och tunga volleyskott med fel fot från svåra vinklar med dyk var tydligen trendigt på 80-talet.

14. Rui Costa, Portugal – England, 2-2, kvartsfinal EM 2004, (2-1)

Löpningen, bollkontrollen, beslutet, träffen... Kolla reprisen om ni inte hänger med första gången.

15. Frank de Boer, Frankrike – Holland, 2-3, gruppspel EM 2000 (2-2)

Varför krångla till det med varianter? Varför inte spara lite tid och dra till direkt? Och får man inte lägga frisparkar så kan man ju alltid sno en.

16. Jon Dahl Tomasson, Danmark – Sverige – Danmark, 2-2, gruppspel EM 2004, (1-0)

En dyblöt kväll, en dyngsur boll, en blytung träff. Och så fick vi reda på att den där danska dynamiten låg gömd i Tomassons högerfot.

17. Zinedine Zidane, Frankrike – England – Frankrike, 1-2, gruppspel EM 2004, (1-1)

Tilläggstid och underläge. Då finns det varken tid eller ork att hitta på några varianter. Ser ni något grönt blixtra till är det bara Beckhams avund.

18. Marc Overmars, Holland – Holland – Jugoslavien, 6-1, kvartsfinal EM 2000, (5-0)

Man behöver inte vara stor för att skjuta hårt, fråga bara Marc Overmars. Och vill man skjuta på volley är det ju enkelt fixat.

19. David Trezeguet, Frankrike – Frankrike – Italien, 2-1, final EM 2000, (2-1)

Inspel från vänster, Trez tar emot bollen, lägger den till rätt... Nej, det där är bara onödigt. Så här avgör man en EM-final.

20. Preben Elkjær, Danmark – Belgien – Danmark, 2-3, gruppspel EM 1984, (3-2)

Lite flipper, visst, men Prebens sista fint, den efterföljande chippen och svanhoppet är bara otroligt sevärt.